Jag kan relatera till det du beskriver. Träffade min nuvarande man för många år sedan. Vi var båda i relation med någon annan då. Stötte ihop genom andra i bekantskapskretsen nu och då. Vi sökte aldrig upp varandra aktivt. Hans person (både mentala och fysiska) berörde mig djupt. Alla gånger vi råkade på varandra kände jag att han hade kunnat vara ngn för mig, att min dåvarande relation, hur bra den än var, inte höll måttet jämfört med känslan kring honom.
Vi levde våra separata liv och så möttes vi som singlar långt senare. Attraktionen jag känt och aldrig vågat berätta om för ngn var besvarad från hans sida. Vi hade båda tänkt på varandra under alla år och vetat att under andra omständigheter första gången vi sågs skulle det blivit vi. Även om vi älskade någon annan samtidigt. Vi blev ihop samma dag vi sågs och satt och pratade om vårat första möte, och det var givet från start att vi skulle vara ihop för all framtid. Vi har barn och hus och djur och hela grejen och inte en gång har jag ångrat honom. Den samhörigheten vi har är ngt annat än jag trodde fanns. Jjag är hans människa och han min. Även när det är svårt eller ekorrhjulet snurrar på tvivlar jag någonsin. Jag berättar allt för honom. Han är min bästa vän. Men ännu mer min livskamrat, min älskare, min karl. Det pirrar fortfarande i kroppen när vi ses efter jobbet. Passionen är fortfarande som när vi var nyförälskade. Han tittar fortfarande på mig som om jag är det vackraste som någonsin vandrat på jorden. Andra män finns inte, de upphörde att vara något annat än platoniska människor när vi blev ihop. Vi håller handen, hånglar i soffan och fnittrar i mörkret nu och då än. Bortsett från förlossningarna och eftertiden har vi aldrig gått en vecka utan sex. Ibland försöker vi för att det vi har verkar osannolikt men det är det ju ingen som klarar. Aldrig en dag utan närhet (bortsett från jobbresor)Den här kärleken är stor, som på film och i litteraturen. Jag skulle åka över hela jorden för att säga att jag älskar honom.
Har insett att andra inte förstår. De flesta upplever inte sitt livs stora kärlek eller passion. Många tror det. Om han känner samma för dig återstår att ta reda på. Du måste ju inte agera på det du känner tycker jag. Men om du inte kan släppa kan ingen annan heller duga. Därför borde du träffa honom över en fika. se om verkligheten stämmer med fantasin. Om den gör det har du två val. Ett. Tala om det du känner. Att du tror att det borde varit ni. se var du har honom. Två. Backa och sörj att han rann iväg.
Det jag egentligen ville säga med min roman var att det du beskriver (som vissa avfärdar) visst finns. Bara du vet om du har stött på det magiska i den stora kärleken. Bara du vet om du vågar jaga efter den. Lycka till med vad du än väljer.❤️
