Ångest över att flytta hemifrån

Jag flyttade först till en lägenhet i samma stad som mina föräldrar och då var det en blandning av spänning, nervositet och lycka. En oro över hur jag skulle klara alla sysslor själv, då jag hade varit väldigt curlad under min uppväxt. Det gick superbra! Var då 19 år.

Sen efter ett år började jag plugga långt hemifrån och fick ny lägenhet i nya staden. Då vad jag orolig och rädd, även om det var ett spännande äventyr. Jag var osäker på studievalet, kände ingen alls i staden dit jag flyttade. Men jag tänkte att om jag inte trivs så är det ju inte mer än att jag hoppar av och flyttar tillbaka :) jag trivdes med både studier och ort, så det gick också bra till slut.

Det är normalt att känna sig lite orolig inför att flytta hemifrån. Alla känner så i olika grad, tror jag. Du kanske bara är en av de som känner det lite mer än de flesta :) ta lägenheten, testa att bo själv och fortsätt känn efter ifall studievalet är rätt för dig. Känns det inte bra, kan du alltid flytta tillbaka till sin stad igen :)

Jag som inredningsintresserad valde att istället fokusera på hur jag skulle inreda lägenheten. Har du något intresse som kan hjälpa dig att fokusera på mer spännande delar av att flytta hemifrån? Matlagning? Inredning?

Kanske låter dryg nu men är inte 22 rätt sent att flytta hemifrån? Många flyttar ju efter studenten. Det gjorde jag och många av mina vänner. Kanske konstigt, jag vet inte. Men du är ju vuxen. Lämna boet och börja plugga/jobba.

Kan du prata med dina föräldrar och få stöd av dem? Samtidigt är det viktigt att försöka bli mer självständig, men man kan ju göra det i etapper. Lycka till, det kommer att gå bra!

Nej, det beror helt på var TS bor. Skulle tippa på att det är tidigt i större städer tom.

Till TS: det är okej att känna så, det är ju en omställning i livet. Det är ju också möjligt för dig att åka hem en helg ibland med, och ledigheter och så - om du vill, tänker jag. :)

Jag har alltid varit sån som tyckt att förändring är olustig. Minns ett samtal med mamma inför sommaravslutningen i 6:an när jag inte alls fattade vitsen med att man måste byta stadium och börja högstadiet osv. Kunde inte allt bara få vara som de var.

Lite den känslan hade jag inför många förändringar, men med åren har jag lärt mig att det är en kombo av nyfikenhet, förväntan och nervositet som skapar det hos mig. Och ävne nu 40+ åldern kommer tankarna men nu en kort stund och sedan är det över. 

Kanske är det samma för dig.
Att det är det nya och okända som är lite skrämmande samtidigt som det är lockande. 

Jag tvekar inte en sekund att du grejar att flytta till eget, ta hand om hemmet osv. Man lär sig vart efter och bestämmer ju själv hur man vill ha det och när det är dags för tvätt/städning/handling osv.

Kör på, gör det ????

Det beror på var man bor. I Stockholm är ju kön för en lägenhet i ett vettigt område närmare 10 år, så om du inte har kontakter eller gott om pengar till ett andrahandskontrakt så blir det svårt att hyra. Det är i stort sett bara studentbostäder som är tillgängliga enklare än så, och även där får man räkna med att köa första terminen för att få ett korridorrum. Bostadsmarknaden är helt absurd.

Om det är tanken på att bo ensam som är jobbig så kanske du ska försöka få boende i en studentkorridor istället.