Som rubriken lyder:
Hur tedde hen sig i förhållandet och hur lyckades ni ta er ur det?
Är just nu mitt uppe i en separation där mannen har tydliga narcissistiska drag.
Jag känner mig helt nedbruten och förstörd.
Så sjukt jobbigt och jag kan inte ens se ljuset i tunneln.
Vill bara att allt ska vara över, huset sålt och att det nya livet, utan detta helvete, ska få ta vid.
Ge mig hopp och styrka!
Hej,
Först och främst styrkekramar till dig!
Jag har precis insett att min sambo är narcissist eller har de dragen, är i alla fall en extremt toxisk person.
Jag ska försöka göra en lång historia kort.
Vi träffades på nätet. Det var många varningsflaggor som dök upp men jag ignorerade dem. Jag är en empatisk person som vill se de bästa i människor jag träffar och lyckades bortförklara de flesta.
Vårt förhållande gick fort. Han tog upp barn på första dejten. Pratade om att flytta ihop och gifta sig väldigt tidigt. Samtidigt som han ej kunde bekräfta eller prata om oss som exklusiva, par, flickvän, pojkvän osv. Han överöste mig med komplimanger och bekräftelse för att kunna försvinna i dagar ibland veckor utan rimlig förklaring.
Innan vi ens hade pratat om vad vi kände för varandra, eller om vi var ett par ville han flytta ihop.
Vi spolar fram några år. Jag blir gravid. Där slutar hans intresse för mig.
Han följer inte med till mvc, engagerar sig väldigt lite i mig och bebisen osv.
Vi börjar bråka mkt. Jag försöker förklara vad jag känner, han svarar med att bli arg, skrika på mig (så att våra andra barn hör). Effektivt då jag gav upp och blev tyst.
Han bad aldrig om ursäkt. Någonsin. Han var vulgär. Tålde inte kritik och ville aldrig prata om känslor.
Spola fram ett par år till och jag kommer på honom med att vara otrogen. Detta har han varit under hela vårt förhållande.
Jag har frågat honom under tidigare år om han varit otrogen men han har alltid nekat, tillochmed anklagat mig för att vara otrogen.
I alla fall så reagerar han inte som en person som ångrar sig skulle ha gjort, han skuldbelade mig, det var mitt fel osv. Nekade allt först, tom när jag fick hårda beivs i form av sms, bilder, filmer osv.
Dum som jag är valde jag att försöka ändå. Men givetvis gick det åt helvete.
I alla diskussioner har han aldrig tagit ansvar för någonting, allting har alltid varit mitt fel. Jag har varit lättkränkt, jag har valt att ta illa upp, jag tänker för mycket. När jag tagit upp konkreta exempel har han svängt tillbaka och kunnat säga "men den gången du..." osv.
Han kan aldrig svara direkt på en fråga. Han blir arg, skriker, brusar upp, vägrar prata och pushar mig så långt att jag tillslut tappar det, och då kastar han tillbaka på mig att "det nog är jag som är galen och sjuk" inte han.
Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag började skriva dagbok. Tyvärr hinner jag sällan spela in våra diskussioner.
Jag började göra efterforskning. Via sociala medier. tiktok hur löjligt den än låter har en mängd med skapare som tar upp just narcis
sistiska personer och toxiska förhållanden.
Han har fått mig att tro att det är jag som är galen, bipolär, boarderline osv.
Men han bryr sig inte om någonting annat än sig själv och sitt eget ego.
Han ljuger gång på gång och bryr sig inte ens om att hans lögner är så genomskinliga att en myra skulle kunna slå hål på dem.
Jag trodde att jag tappat det totalt, jag kände inte igen mig alls i mig själv. På det sättet mina vänner beskrev mig, mina kollegor.
Och så han.
Det är så svårt att lämna. Man kan gå även om man älskar någon annan.
Jag måste jobba så hårt med att påminna mig själv om att jag sörjer bilden av honom, den som aldrig var sann.
Jag sörjer den framtid jag trodde jag skulle få.
Det bästa är att försöka att inte bli påverkad känslomässigt vilket är så svårt.
Ha ingen eller så lite kontakt som möjligt.
Jag har ännu inte tagit steget och sagt att jag vill flytta i sär.
Jag håller på att utarbeta min exitplan och vill ha allt i ordning.
Det bästa om allt klaffar är om jag bara kan flytta en dag, utan att prata med honom.
Bara lämna. Det är målet. Vi jobbar mot det.
Men det är en svår lång resa.
Och de där röda flaggorna.... Men jag är glad att jag är empatisk ändå, att jag väljer att se det goda i människor.
Du har inte gjort något fel. Du är värdefull. Du duger som du är. Du är tillräcklig. Du är stark. Kom ihåg det!!!
Jag har flertalet narcissistiska drag, fast huvuddiagnosen borderline personlighetsstörning. Jag hoppas att min sambo och fästman (samma person :D ) ändå är lycklig med mig för jag är väldigt lycklig med honom.
Levde ihop med en i sju år. Var ung när vi träffades, kring 20, han några år äldre. I mitt fall var det ett klassiskt upplägg: gradvis ökande isolering och nedbrytning. Han hade extremt höga tankar om sig själv och sin intelligens, och höjde även mig till skyarna och fick mig att känna mig utvald och speciell. Samtidigt pratade han ner mina vänner och min familj, de var helt enkelt inte goda nog för mig. Han hade också ett hemskt humör, speciellt när han drack, och kunde vräka ur sig sårande saker till mig och andra. Resultatet blev att jag umgicks allt mindre med både vänner och familj, då det dels var så jobbigt att ursäkta hans beteende, dels att han blev arg när jag slösade tid på människor som inte var värd mitt sällskap (läs: alla andra än han själv). Mellan varven växlade han också till att förklara hur värdelös jag var som inte levde upp till min fulla potential. Han hade också ett enormt kontrollbehov, ville alltid veta var jag var och vem jag umgicks med. Faktum är att jag i princip aldrig åkte kollektivt under alla de år vi var tillsammans och var ganska vilse i min egen stad, för skulle jag någonstans så skulle han köra mig dit och hämta mig efteråt. Han hade heller inget jobb, eftersom han ansåg att vanliga yrken var under hans värdighet. Så jag försörjde oss i vardagen. Det förekom och också fysiskt våld som eskalerade bit för bit, och jag ringde polisen ett par gånger men fegade alltid ur i sista sekunden. Efter något år in i relationen insåg jag att jag var tvungen att göra en plan för att ta mig ur. Jag började med att lägga undan pengar så jag hade en egen buffert han inte kunde komma åt. Jag började engagera mig i en hobby där jag fick kontakt med andra människor, för att bygga på mitt nätverk. Jag sökte in till en skola av samma skäl. Därefter började jag leta ett nytt boende (han ägde lägenheten vi bodde i), utan att han visste om det och kunde stoppa mig. När jag väl fått tag i ett andrahandskontrakt och hade nyckeln i handen ställde jag honom inför fullbordat faktum. Jag förklarade att jag lämnade honom (den diskussionen hade varit på tal flera gånger tidigare och han hade fått ultimatum efter ultimatum, men det hade aldrig fullbordats). Hans reaktion blev att plocka fram ett kökskniv, hålla den mot halsen på mig och säga att jag förtjänade att dö. Därefter vände han kniven mot sig själv och hotade att hugga sig. Jag ringde polisen (igen) och de gjorde ett fantastiskt jobb, kom dit direkt och omhändertog honom och höll honom i häktet länge nog för att jag skulle hinna packa ihop alla mina grejer och försvinna.
Han trakasserade mig ett tag via telefon och internet efter det, tills jag blockerade honom överallt. Nu fem år senare lever jag i ett lyckligt förhållande, har utbildning och jobb och hopp om framtiden igen. Jag har bearbetat det mesta men kan fortfarande känna hat mot honom och sorg för alla förlorade år.
När det kommer till narcissister är min bild och erfarenhet att man måste lämna för att leva.
Hej,
Först och främst styrkekramar till dig!
Jag har precis insett att min sambo är narcissist eller har de dragen, är i alla fall en extremt toxisk person.
Jag ska försöka göra en lång historia kort.
Vi träffades på nätet. Det var många varningsflaggor som dök upp men jag ignorerade dem. Jag är en empatisk person som vill se de bästa i människor jag träffar och lyckades bortförklara de flesta.
Vårt förhållande gick fort. Han tog upp barn på första dejten. Pratade om att flytta ihop och gifta sig väldigt tidigt. Samtidigt som han ej kunde bekräfta eller prata om oss som exklusiva, par, flickvän, pojkvän osv. Han överöste mig med komplimanger och bekräftelse för att kunna försvinna i dagar ibland veckor utan rimlig förklaring.
Innan vi ens hade pratat om vad vi kände för varandra, eller om vi var ett par ville han flytta ihop.
Vi spolar fram några år. Jag blir gravid. Där slutar hans intresse för mig.
Han följer inte med till mvc, engagerar sig väldigt lite i mig och bebisen osv.
Vi börjar bråka mkt. Jag försöker förklara vad jag känner, han svarar med att bli arg, skrika på mig (så att våra andra barn hör). Effektivt då jag gav upp och blev tyst.
Han bad aldrig om ursäkt. Någonsin. Han var vulgär. Tålde inte kritik och ville aldrig prata om känslor.
Spola fram ett par år till och jag kommer på honom med att vara otrogen. Detta har han varit under hela vårt förhållande.
Jag har frågat honom under tidigare år om han varit otrogen men han har alltid nekat, tillochmed anklagat mig för att vara otrogen.
I alla fall så reagerar han inte som en person som ångrar sig skulle ha gjort, han skuldbelade mig, det var mitt fel osv. Nekade allt först, tom när jag fick hårda beivs i form av sms, bilder, filmer osv.
Dum som jag är valde jag att försöka ändå. Men givetvis gick det åt helvete.
I alla diskussioner har han aldrig tagit ansvar för någonting, allting har alltid varit mitt fel. Jag har varit lättkränkt, jag har valt att ta illa upp, jag tänker för mycket. När jag tagit upp konkreta exempel har han svängt tillbaka och kunnat säga "men den gången du..." osv.
Han kan aldrig svara direkt på en fråga. Han blir arg, skriker, brusar upp, vägrar prata och pushar mig så långt att jag tillslut tappar det, och då kastar han tillbaka på mig att "det nog är jag som är galen och sjuk" inte han.
Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag började skriva dagbok. Tyvärr hinner jag sällan spela in våra diskussioner.
Jag började göra efterforskning. Via sociala medier. tiktok hur löjligt den än låter har en mängd med skapare som tar upp just narcis
sistiska personer och toxiska förhållanden.
Han har fått mig att tro att det är jag som är galen, bipolär, boarderline osv.
Men han bryr sig inte om någonting annat än sig själv och sitt eget ego.
Han ljuger gång på gång och bryr sig inte ens om att hans lögner är så genomskinliga att en myra skulle kunna slå hål på dem.
Jag trodde att jag tappat det totalt, jag kände inte igen mig alls i mig själv. På det sättet mina vänner beskrev mig, mina kollegor.
Och så han.
Det är så svårt att lämna. Man kan gå även om man älskar någon annan.
Jag måste jobba så hårt med att påminna mig själv om att jag sörjer bilden av honom, den som aldrig var sann.
Jag sörjer den framtid jag trodde jag skulle få.
Det bästa är att försöka att inte bli påverkad känslomässigt vilket är så svårt.
Ha ingen eller så lite kontakt som möjligt.
Jag har ännu inte tagit steget och sagt att jag vill flytta i sär.
Jag håller på att utarbeta min exitplan och vill ha allt i ordning.
Det bästa om allt klaffar är om jag bara kan flytta en dag, utan att prata med honom.
Bara lämna. Det är målet. Vi jobbar mot det.
Men det är en svår lång resa.
Och de där röda flaggorna.... Men jag är glad att jag är empatisk ändå, att jag väljer att se det goda i människor.
Du har inte gjort något fel. Du är värdefull. Du duger som du är. Du är tillräcklig. Du är stark. Kom ihåg det!!!
Levde ihop med en i sju år. Var ung när vi träffades, kring 20, han några år äldre. I mitt fall var det ett klassiskt upplägg: gradvis ökande isolering och nedbrytning. Han hade extremt höga tankar om sig själv och sin intelligens, och höjde även mig till skyarna och fick mig att känna mig utvald och speciell. Samtidigt pratade han ner mina vänner och min familj, de var helt enkelt inte goda nog för mig. Han hade också ett hemskt humör, speciellt när han drack, och kunde vräka ur sig sårande saker till mig och andra. Resultatet blev att jag umgicks allt mindre med både vänner och familj, då det dels var så jobbigt att ursäkta hans beteende, dels att han blev arg när jag slösade tid på människor som inte var värd mitt sällskap (läs: alla andra än han själv). Mellan varven växlade han också till att förklara hur värdelös jag var som inte levde upp till min fulla potential. Han hade också ett enormt kontrollbehov, ville alltid veta var jag var och vem jag umgicks med. Faktum är att jag i princip aldrig åkte kollektivt under alla de år vi var tillsammans och var ganska vilse i min egen stad, för skulle jag någonstans så skulle han köra mig dit och hämta mig efteråt. Han hade heller inget jobb, eftersom han ansåg att vanliga yrken var under hans värdighet. Så jag försörjde oss i vardagen. Det förekom och också fysiskt våld som eskalerade bit för bit, och jag ringde polisen ett par gånger men fegade alltid ur i sista sekunden. Efter något år in i relationen insåg jag att jag var tvungen att göra en plan för att ta mig ur. Jag började med att lägga undan pengar så jag hade en egen buffert han inte kunde komma åt. Jag började engagera mig i en hobby där jag fick kontakt med andra människor, för att bygga på mitt nätverk. Jag sökte in till en skola av samma skäl. Därefter började jag leta ett nytt boende (han ägde lägenheten vi bodde i), utan att han visste om det och kunde stoppa mig. När jag väl fått tag i ett andrahandskontrakt och hade nyckeln i handen ställde jag honom inför fullbordat faktum. Jag förklarade att jag lämnade honom (den diskussionen hade varit på tal flera gånger tidigare och han hade fått ultimatum efter ultimatum, men det hade aldrig fullbordats). Hans reaktion blev att plocka fram ett kökskniv, hålla den mot halsen på mig och säga att jag förtjänade att dö. Därefter vände han kniven mot sig själv och hotade att hugga sig. Jag ringde polisen (igen) och de gjorde ett fantastiskt jobb, kom dit direkt och omhändertog honom och höll honom i häktet länge nog för att jag skulle hinna packa ihop alla mina grejer och försvinna.
Han trakasserade mig ett tag via telefon och internet efter det, tills jag blockerade honom överallt. Nu fem år senare lever jag i ett lyckligt förhållande, har utbildning och jobb och hopp om framtiden igen. Jag har bearbetat det mesta men kan fortfarande känna hat mot honom och sorg för alla förlorade år.
När det kommer till narcissister är min bild och erfarenhet att man måste lämna för att leva.
När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.
Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.
Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.
Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.
Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.
Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.
Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.
Kram
Råkat ut för det här flera gånger.
Allt skulle gå väldigt snabbt när vi blev tillsammans.
Sedan styrde han med sitt humör; kunde skrika eller försvinna hemifrån när något inte passade honom.
En idiot.
Krävde omåttlig uppmärksamhet och beundran från alla. Ingen vågade säga emot, då frystes man ut.
Negligerade de kvinnor han levde med (inkl mig) och utsatte en för förlöjligande, silent treatment, gaslighting mm... Tillslut drog jag och har aldrig tittat tillbaka.
Jag är mjuk, så jag faller ofta offer för den här typen av personlighet. Nu senast en narcissistisk chef som har skapat fullständigt kaos efter sig.
Har du någon du kan prata med?
Fly hem till?
Enda som hjälper är oftast s k ?nollkontakt? - dvs ingen kontakt alls (såvida ni inte har barn tillsammans).
Känner så väl igen mig och är i din sits. Träffade en "underbar" man för 5 år sedan som uppvaktade mig och bekräftade mig på alla sätt och vis. Vi träffade hans vänner, mina vänner och flyttade ihop.
Senaste åren har jag bara tryckts ner mer och mer först fysiskt och nu psykiskt, efter en polisanmälan. Trots att jag har vänner, så säger han att de alla har psykiska problem och är pillermissbrukare eller idioter som ingen annan vill umgås med. När jag nämner flera andra vänner så säger han att de inte vill umgås med mig utan jag måste alltid tvinga dem till det. De vännerna jag bjudit hem har han blivit ovän med eller sagt att de är idioter. Min mamma kallar han för narcissist och vill att jag undviker henne eftersom hon påverkar mig negativt. Jag vet inte var han får allt ifrån?!
Om jag börjar träna, så hånar han mig att jag ändå kommer sluta snart. Varje gång jag äter så måste han kommentera att jag äter för 3, trots att jag är smal. Men när hans barn äter non-stop så är det bara "fint"!
Han kallar mig för idiot och hora inför andra. Hotar att kasta ut mig ifrån huset om jag inte sköter mig. Ja, listan är lång.
Han har aldrig sagt att jag är vacker eller bra på någonting. Jag kan bara skatta mig lycklig att jag ändå har en hyfsat självförtroende.
Hans vänner undviker också oss pga hans beteende mot mig, så vi har inga vänner kvar.
Varför stannar jag kvar?? För att jag är nedbruten förmodligen, lever i det förflutna när han gjorde allt för mig och var världens finaste. Han är likadan fortfarande, men kanske 10% av tiden. Därför lever jag på de stunderna och fortsätter hoppas. Jag bor fint och bra och får det mesta man kan önska sig, men det är inte värt priset jag får betala.
Vet inte hur jag ska ta mig ur detta? Har planerat länge nu, men får inte tummarna loss. Har tom skaffat eget boende som jag har vid sidan av och söker annat på Tinder, men jag är ändå inte mogen. Hoppas innerligt på att en dag bara få mod att lämna för gott. För som han är nu så bryr han sig inte alls om mig och vill inte kämpa för oss. ALLT är mitt fel.
Känner så väl igen mig och är i din sits. Träffade en "underbar" man för 5 år sedan som uppvaktade mig och bekräftade mig på alla sätt och vis. Vi träffade hans vänner, mina vänner och flyttade ihop.
Senaste åren har jag bara tryckts ner mer och mer först fysiskt och nu psykiskt, efter en polisanmälan. Trots att jag har vänner, så säger han att de alla har psykiska problem och är pillermissbrukare eller idioter som ingen annan vill umgås med. När jag nämner flera andra vänner så säger han att de inte vill umgås med mig utan jag måste alltid tvinga dem till det. De vännerna jag bjudit hem har han blivit ovän med eller sagt att de är idioter. Min mamma kallar han för narcissist och vill att jag undviker henne eftersom hon påverkar mig negativt. Jag vet inte var han får allt ifrån?!
Om jag börjar träna, så hånar han mig att jag ändå kommer sluta snart. Varje gång jag äter så måste han kommentera att jag äter för 3, trots att jag är smal. Men när hans barn äter non-stop så är det bara "fint"!
Han kallar mig för idiot och hora inför andra. Hotar att kasta ut mig ifrån huset om jag inte sköter mig. Ja, listan är lång.
Han har aldrig sagt att jag är vacker eller bra på någonting. Jag kan bara skatta mig lycklig att jag ändå har en hyfsat självförtroende.
Hans vänner undviker också oss pga hans beteende mot mig, så vi har inga vänner kvar.
Varför stannar jag kvar?? För att jag är nedbruten förmodligen, lever i det förflutna när han gjorde allt för mig och var världens finaste. Han är likadan fortfarande, men kanske 10% av tiden. Därför lever jag på de stunderna och fortsätter hoppas. Jag bor fint och bra och får det mesta man kan önska sig, men det är inte värt priset jag får betala.
Vet inte hur jag ska ta mig ur detta? Har planerat länge nu, men får inte tummarna loss. Har tom skaffat eget boende som jag har vid sidan av och söker annat på Tinder, men jag är ändå inte mogen. Hoppas innerligt på att en dag bara få mod att lämna för gott. För som han är nu så bryr han sig inte alls om mig och vill inte kämpa för oss. ALLT är mitt fel.
Till sambo som skrev nyss:
Du måste vakna upp ur din fantasi och börja leva i verkligheten annars kommer du räknas som bipolär eller något med tanke på att du sitter kvar fastän du har ett annat boende vid sidan av. Gå och prata med kvinnojouren. Det är lika galet att du är kvar, som din kille är psykiskt sjuk. Vill du vara frisk? Ta tag i det.
När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.
Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.
Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.
Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.
Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.
Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.
Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.
Kram
När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.
Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.
Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.
Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.
Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.
Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.
Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.
Kram
När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.
Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.
Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.
Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.
Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.
Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.
Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.
Kram
Jag har i efterhand (och delvis under tiden förhållandet pågick) börjat undrar om inte mitt ex har narcissistiska drag.
I början skulle allt gå så FORT! Jag fick träffa hans barn redan efter ett par veckor (ännu tidigare om han själv fått bestämma),. han ville att jag skulle hänga med till hans mamma i Skåne efter någon vecka, han sa "jag älskar dig fort", började kalla mig för "livspartner" och var oerhört bekräftande. Vi var minsann perfekta tillsammans på alla sätt och det här skulle hålla för evigt! Det tog heller inte lång tid innan han började fantisera om bröllop och då framförallt själva festen...
Hans ex var antingen psykiskt sjuka eller galet svartsjuka enligt honom eller så blev de sjuka efter ett tag med honom (både jag och hans ex-fru fick depression). Den enda han talat väl om är exfrun som förödmjukade sig rätt mycket för honom och tillät att han hade parallella relationer för att hans sexbehov skulle bli tillgodosett.
I början pratade han mycket om hur illa hans ex behandlat honom, att de sårat honom och sen blivit arga på honom för att han blev ledsen. Efter nyförälskelsen började han behandla mig på just det sättet och det sårade mig mycket. Han hade tidigare levt som poly och visste mycket väl att jag blev osäker och ledsen när han tog upp det. Han tog ofta tog upp tankar kring polyförhållanden och att han tyckte att det fanns många fördelar med det och pratade ner monogamin många gånger, trots att vi levde i ett överenskommet monogamt förhållande. Sen blev han arg när det gjorde mig ledsen. T.ex. kunde han ena veckan prata om att bli sambos för att sedan vilja flytta till ett kollektiv som "en markering mot tvåsamhetsnormen". Att jag blev ledsen av det gjorde honom arg, för att jag inte "lät hans känslor få plats" och han hotade med att "det är nått sånt här som kan knäcka oss om du inte skärper dig".
Kan förresten tipsa om Klara Leger, en psykologstuderande som spelar in väldigt bra Youtube-klipp om narcissism.
Min ena förälder och ett syskon är narcissister och på grund av deras fruktansvärda beteende har vi ingen kontakt idag. Ingen av dom har någon empati och när dom gjort fel vänder dom på det och får det att verka som om jag är känslig eller som om det är mig det är fel på. Att jag avsade mig kontakten gjorde föräldern ursinnig eftersom h*n inte längre kände att h*n hade makt, så nu pratar dom skit om mig och har vänt resten av familjen emot mig och fått det till att det är jag som gjort dom något istället.
Det går inte att ha en relation med en narcissist så enda sättet att ta sig ur det är att bryta all kontakt. Jag lovar, du kommer att må så mycket bättre.
Jag har i efterhand (och delvis under tiden förhållandet pågick) börjat undrar om inte mitt ex har narcissistiska drag.
I början skulle allt gå så FORT! Jag fick träffa hans barn redan efter ett par veckor (ännu tidigare om han själv fått bestämma),. han ville att jag skulle hänga med till hans mamma i Skåne efter någon vecka, han sa "jag älskar dig fort", började kalla mig för "livspartner" och var oerhört bekräftande. Vi var minsann perfekta tillsammans på alla sätt och det här skulle hålla för evigt! Det tog heller inte lång tid innan han började fantisera om bröllop och då framförallt själva festen...
Hans ex var antingen psykiskt sjuka eller galet svartsjuka enligt honom eller så blev de sjuka efter ett tag med honom (både jag och hans ex-fru fick depression). Den enda han talat väl om är exfrun som förödmjukade sig rätt mycket för honom och tillät att han hade parallella relationer för att hans sexbehov skulle bli tillgodosett.
I början pratade han mycket om hur illa hans ex behandlat honom, att de sårat honom och sen blivit arga på honom för att han blev ledsen. Efter nyförälskelsen började han behandla mig på just det sättet och det sårade mig mycket. Han hade tidigare levt som poly och visste mycket väl att jag blev osäker och ledsen när han tog upp det. Han tog ofta tog upp tankar kring polyförhållanden och att han tyckte att det fanns många fördelar med det och pratade ner monogamin många gånger, trots att vi levde i ett överenskommet monogamt förhållande. Sen blev han arg när det gjorde mig ledsen. T.ex. kunde han ena veckan prata om att bli sambos för att sedan vilja flytta till ett kollektiv som "en markering mot tvåsamhetsnormen". Att jag blev ledsen av det gjorde honom arg, för att jag inte "lät hans känslor få plats" och han hotade med att "det är nått sånt här som kan knäcka oss om du inte skärper dig".
Hej,
Först och främst styrkekramar till dig!
Jag har precis insett att min sambo är narcissist eller har de dragen, är i alla fall en extremt toxisk person.
Jag ska försöka göra en lång historia kort.
Vi träffades på nätet. Det var många varningsflaggor som dök upp men jag ignorerade dem. Jag är en empatisk person som vill se de bästa i människor jag träffar och lyckades bortförklara de flesta.
Vårt förhållande gick fort. Han tog upp barn på första dejten. Pratade om att flytta ihop och gifta sig väldigt tidigt. Samtidigt som han ej kunde bekräfta eller prata om oss som exklusiva, par, flickvän, pojkvän osv. Han överöste mig med komplimanger och bekräftelse för att kunna försvinna i dagar ibland veckor utan rimlig förklaring.
Innan vi ens hade pratat om vad vi kände för varandra, eller om vi var ett par ville han flytta ihop.
Vi spolar fram några år. Jag blir gravid. Där slutar hans intresse för mig.
Han följer inte med till mvc, engagerar sig väldigt lite i mig och bebisen osv.
Vi börjar bråka mkt. Jag försöker förklara vad jag känner, han svarar med att bli arg, skrika på mig (så att våra andra barn hör). Effektivt då jag gav upp och blev tyst.
Han bad aldrig om ursäkt. Någonsin. Han var vulgär. Tålde inte kritik och ville aldrig prata om känslor.
Spola fram ett par år till och jag kommer på honom med att vara otrogen. Detta har han varit under hela vårt förhållande.
Jag har frågat honom under tidigare år om han varit otrogen men han har alltid nekat, tillochmed anklagat mig för att vara otrogen.
I alla fall så reagerar han inte som en person som ångrar sig skulle ha gjort, han skuldbelade mig, det var mitt fel osv. Nekade allt först, tom när jag fick hårda beivs i form av sms, bilder, filmer osv.
Dum som jag är valde jag att försöka ändå. Men givetvis gick det åt helvete.
I alla diskussioner har han aldrig tagit ansvar för någonting, allting har alltid varit mitt fel. Jag har varit lättkränkt, jag har valt att ta illa upp, jag tänker för mycket. När jag tagit upp konkreta exempel har han svängt tillbaka och kunnat säga "men den gången du..." osv.
Han kan aldrig svara direkt på en fråga. Han blir arg, skriker, brusar upp, vägrar prata och pushar mig så långt att jag tillslut tappar det, och då kastar han tillbaka på mig att "det nog är jag som är galen och sjuk" inte han.
Jag har lärt mig den hårda vägen. Jag började skriva dagbok. Tyvärr hinner jag sällan spela in våra diskussioner.
Jag började göra efterforskning. Via sociala medier. tiktok hur löjligt den än låter har en mängd med skapare som tar upp just narcis
sistiska personer och toxiska förhållanden.
Han har fått mig att tro att det är jag som är galen, bipolär, boarderline osv.
Men han bryr sig inte om någonting annat än sig själv och sitt eget ego.
Han ljuger gång på gång och bryr sig inte ens om att hans lögner är så genomskinliga att en myra skulle kunna slå hål på dem.
Jag trodde att jag tappat det totalt, jag kände inte igen mig alls i mig själv. På det sättet mina vänner beskrev mig, mina kollegor.
Och så han.
Det är så svårt att lämna. Man kan gå även om man älskar någon annan.
Jag måste jobba så hårt med att påminna mig själv om att jag sörjer bilden av honom, den som aldrig var sann.
Jag sörjer den framtid jag trodde jag skulle få.
Det bästa är att försöka att inte bli påverkad känslomässigt vilket är så svårt.
Ha ingen eller så lite kontakt som möjligt.
Jag har ännu inte tagit steget och sagt att jag vill flytta i sär.
Jag håller på att utarbeta min exitplan och vill ha allt i ordning.
Det bästa om allt klaffar är om jag bara kan flytta en dag, utan att prata med honom.
Bara lämna. Det är målet. Vi jobbar mot det.
Men det är en svår lång resa.
Och de där röda flaggorna.... Men jag är glad att jag är empatisk ändå, att jag väljer att se det goda i människor.
Du har inte gjort något fel. Du är värdefull. Du duger som du är. Du är tillräcklig. Du är stark. Kom ihåg det!!!
När jag var i yngre 20-årsåldern var jag tillsammans med en narcissist under två års tid. Jag hade nyligen gått från ett långt förhållande när den här killen dök upp, betydligt äldre än jag. I början överröstes jag med bekräftelse, det var som på film. Kände mig vackrast i världen och så uppskattad.
Allt gick väldigt fort i början, på hans initiativ. Vi flyttade snabbt ihop och trots att vi inte varit tillsammans särskilt länge började han prata om barn, hus, förlovning etc. Detta trots att varken han eller jag hade någon vidare kontantinsats att tala om (jag studerade och han hade inte sparat särskilt mycket trots att han var så pass mycket äldre). Han gillade att framhäva hur bra han tjänade, framförallt till mina vänner. I själva verket arbetade han för en släkting, och det var nog mycket som föll bakom lagen där när det kom till skatt osv har jag förstått i efterhand.
Tidigt bestämde han sig för att vi skulle involvera andra i vårt sexliv, för så hade han minsann haft det i tidigare förhållanden. Hans dröm var att han skulle se på när jag hade sex med okända män som han hittat på BC. Jag var oerhört obekväm i detta men sa inte ifrån. Detta korrelerade med hans extrema svartsjuka som visade sig tidigt. Jag isolerades från min familj och vänner, han var svartsjuk på mina manliga kollegor och även kvinnliga. Skulle jag utöva mitt intresse skulle han prompt följa med.
Inga vänner kom överens med honom. Han visade tydligt vad han tyckte om dem och försökte provocera fram konflikter bäst han kunde. Till en av mina bästa vänner som var gift med en afrikansk man sa min dåvarande högt och tydligt att han "minsann ska rulla N-bollar ikväll". De träffades aldrig mer efter det. Han förstod inte när jag sa ifrån.
Jag tappade mig själv totalt under dessa två år. Ingen visste till en början, och jag skämdes för jag hade hyllat honom till skyarna i början. Tack och lov fångade min familj upp mig när jag var på botten. Vännerna omslöt och mer eller mindre tvingade mig bort från honom. De sa att de aldrig kommer kunna acceptera hur han beter sig mot mig, vilket ju blir outhärdligt till slut.
Jag lämnade flera gånger, men han snackade tillbaka mig. Jag visste inte vem jag var utan honom för han definierade mig som person. Hans åsikter var mina. Jag kunde inte tänka till slut.
Slutligen fixade jag och en kompis en lägenhet som vi tillsammans kunde flytta till. Därefter klippte jag bara. Bästa valet jag gjort i hela mitt liv. De åren är förlorade år som jag så hade velat få tillbaka. Mitt tips är - gå bara och se dig inte om.
Kram