Jag dricker för att stå ut med mitt liv

Jag lever i ett nybyggd lyxhus med pool, bastu och trädgård - och avbetalda lån. (Allt detta fick jag och min sambo ihop tillsammans- kommer ur ganska fattiga familjer båda två)

Har barn och familj. En pedantiskt sambo som tar ut mycket av hushållsarbetet. Vi jobbar bägge halvtid. Jag stortrivs på jobbet har superbra kollegor och bra stämning. Vi har inte så mycket pengar över när allt är betald men ändå kan vi unna oss de där flesta vi verkligen vill ha. (Vi är bra på att ta hand om pengar och inte brinna upp dem - vi är vana med sånt från tiden när vi byggde huset)

Jag har inte så många vänner men några få. Men jag känner att jag kan inte prata ärligt om mitt missnöje ?skulle låta skumt . Så jag måste stänga in det och svälja det , skölja av med lite sprit ibland.

Jag är less på min pedantiskt sambo , som kan unna hela sina dagar antigen för att jobba eller för att städa hemma. Jag är less på ordning och reda . Att man får inte låta bli, vara lite slarvig . Jag är less på att min sambo vill inte följa med på resor, på utflykter, på middagar till vänner, på restaurang osv ... och varje gång jag säger ordet ?semester ??resa? blir det bråk. Jag är less på att vi hinner inte ut och göra nånting för det ska städas.

Jag längtar på landet. Jag drömmer om ett bondgård. Om stora odlingar. Och smutsiga barn. Om svettiga eftermiddagar. Om jordbruk. Om ett liv där ordning, städning hamnar långt när på prioritetslistan.

Eller så har jag bara 30årskris.

Nu tar jag ett glas till tror jag

Allvarligt? Deprimerad för att din sambo är pedantisk. Du bor i nybyggt lyxhus. Låter snarare som att du försöker hitta anledningar till ditt drickande, men det är riktigt banala anledningar. Ynkryggar som dig borde få en käftsmäll . Den dagen du får gå igenom något jobbigt på riktigt, hur fan ska du klara det då om du dricker av ingen speciell anledning nu mer än att du är lite uttråkad på tillvaron?

Allvarligt? Deprimerad för att din sambo är pedantisk. Du bor i nybyggt lyxhus. Låter snarare som att du försöker hitta anledningar till ditt drickande, men det är riktigt banala anledningar. Ynkryggar som dig borde få en käftsmäll . Den dagen du får gå igenom något jobbigt på riktigt, hur fan ska du klara det då om du dricker av ingen speciell anledning nu mer än att du är lite uttråkad på tillvaron?

Det är uppenbart att du är materialisk. TS är inte det. Prylar är inte lycka...

Det verkar som om du känner dig låst. Gör saker på egen hand. Det funkar ju för många.

Bra att skapa en egen plattform med sina intressen.

Precis. Prick på.. jag känner mig låst i mitt liv . Och ser ingen utgång

Precis. Prick på.. jag känner mig låst i mitt liv . Och ser ingen utgång

Såklart inte, men hon har ju familj och barn. Ngt borde ju ge henne lycka.

Trams. Vem styr ditt liv?

Tror der blir såhär när man förlorar sig själv på vägen

Tack för alla goda råd.

Jag tycker egentligen har jag inte så stor alkohol problem. Jag har problem med mitt liv. Och dricker för att stå ut med mitt tafatthet att jag klarar inte att ändra det

Kanske kan du försöka googla och leta efter människor som brutit upp från trygghet, utstakade vägar, svenssonliv och förväntningar och nu lever som de själva drömt om? De som gjort en livsresa.

Kanske kan det ge dig inspiration och kraft att läsa om andra som tagit sig loss? Kanske du också vågar ta steget en dag?

Jag tycker ändå du ska gå och prata med någon, en psykolog, en kurator, en präst, en coach, det som känns bäst. Tillsammans med denna kanske du kan börja öppna upp dina innersta tankar, sätta ord på dom, och varför livet du lever just nu skaver? De är där för att hjälpa och dömer inte.

Det brukar kännas som en befrielse när man hittat nyckeln och öppnat den dörren. Tufft också såklart, men det brukar kännas rätt.

Det är inget skamligt att gå och prata med någon. Väldigt många är vilsna trots att de på ytan är "lyckade och har allt", man ska inte gnälla, andra har det värre osv. En professionell person kan leda samtalet, du behöver inte ha en färdig mall när du kommer.

Man kan inte fly från sig själv hur länge som helst. Ångesten sätter sig alltid någonstans i kroppen vare sig man vill det eller inte. Och det påverkar ju allt, vardag, jobb, relationer, livskvalitet, mående, ork, inspiration, lust, engagemang...

Att sticka huvudet i sanden löser ingenting. Inte alkohol heller. Eller offerkofta "det är kört, jag orkar inte"