Hur vet ni att er partner älskar er?

Vet faktiskt inte ...egentligen.
Hon har tant-kropp och platt röv men alldeles fantastiska bröst.
Vi är ju trots allt över 50 båda två men ...
MEN vi funkar så bra ihop och det är också attraktivt i mina ögon.
Har väl skiftat fokus med åren .....
Sexet är också riktigt bra med lagom lust till leksaker och experiment från båda håll.

Om man håller på och byter är det inte att älska. Det är det som är min poäng. De ombytena är bara att låta personer stimulera sina egna känslor.

Älskar man en person på riktigt vill man vara med personen för resten av livet. Många har en så egoistisk syn på kärlek.

Nu har du nog kommit lite ifrån ämnet   Läs vad TS frågar och kom tillbaka in i ämnet istället för att hitta på någon konstigt sidofråga. Skapa en egen tråd i så fall. 

Nej precis. Det jag pratade om var att många förväxlar att vara kär och förälskad med att älska. Älska är oegennyttigt, man sätter den andra personens väl före sina egna behov av personen. Man ser då hela människan med alla sidor, och älskar oavsett det.

Man skadar inte någon man älskar följaktligen, man vill bara väl och att personen skall känna sig lycklig.

Självklart var jag både kär och förälskad i mina partners, men älskade på riktigt gjorde jag aldrig. Det insåg jag först senare i livet.

Att agera på svartsjuka har ingen plats i att älska någon

Jag anser också att otrohet, introducera pauser i relationen, tjata om ditt och mitt, vem som gör mest och minst osv inte är att älska på riktigt.

Älska är att lyssna in någon, känna in, kompromissa, dela med sig. Anser jag.

Är kärleken ömsesidig, så hör båda två det ovanstående. Då får man en riktigt fin relation oavsett det handlar om parrelation, djup vänskap eller en barn-föräldrarelation

Nja, jag tror få skulle tycka det är viktigare med kärlek än att kunna överleva

Jag tror däremot många slänger sig med romantiska floskler som säkert låter jättefint men är ganska tomma när man granskar dem närmare.

Det är ofta sidodiskussionerna som är mest intressanta 

Du tänker att äkta kärlek övervinner allt? Jag är inte så säker på det. För de som mår bra i sig själva kan det kanske vara så, men sjukdom, svåra händelser mm kan påverka oss så otroligt mycket att många inte verkar ha verktygen att ta sig vidare i relationen.

Jag tror inte att vi just älskar varandra utan vi har nog mer trivts ihop och uppskattat varandras sällskap väldigt, väldigt mycket.

Hur vet man att man älskar någon?

Jag är osäker på om min partner älskar mig, känt mig som ett andrahandsval nu ett tag. Jag är dock i behov av mkt bekräftelse och han är väl inte så bra på att ge det. Så dålig kombo där helt enkelt kanske, eller så älskar han mig inte helt enkelt.

Svaret på TS fråga vid närmare eftertanke är att han visar att han vill spendera resten av livet med dig och dessutom lever upp till det.

I de mörkaste stunder så vet han fortfarande att detr tills döden skiljer oss åt som gäller.

Det enda som räknas för mig är handling. Snacka kan alla men att i handling visa att man lyssnar och bryr sig får mitt hjärta att smälta.

Jag hade ett ex som skickade blommor stup i kvarten och öste kärleksord över mig. Jag fick känslan av att han gör så jämt och bara byter namn i sina standardmeddelanden.

Sedan hade jag ett annat ex som lade märke till saker som behövde fixas och lagade middag åt mig när jag var helt slut efter jobbet. Han kom ihåg saker jag hade sagt och agerade på dem. Det var fantastiskt, även om det inte höll av andra skäl.

Jag är likadan själv - lyhörd, hjälpsam och omtänksam även om jag inte håller på med så mycket lulligull.

Fast det är så olika. Vissa kvinnor vill ha blommor och gulliga sms. Alla är individer med olika behov.

Han förlåter mig alltid när jag gjort något dumt eller vi har bråkat och han litar på att jag förlåter honom också. Han räknar med mig i sina livslånga planer. Och jag vet det på hur han ser på mig och rör mig.

Det där är bara dåliga ursäkter. Sanningen är att de är självupptagna.

Han har koll på när min sojamjölk är slut och köper det till mig, han köper mitt favvogodis och pajer till mig utan att jag behöver be om det, han köper genomtänkta presenter vid födelsesag och jul, han ger mig mycket egentid utan barnen, han stöttar mina galna drömmar trots att han måste försörja mig i ett par år, mm.

Men va? Är inte du hennes partner?

Gammal tråd men gör ett inlägg ändå då jag är lite samma situation och jag se det på ett annorlunda vis? har varit med min man i 26 år och har senaste åren börjat fundera på om jag fortfarande älskar honom. Känner inget pirr, njuter inte av sexet längre, stör mig på honom osv och från början tänkte jag lite som er andra som svarat..Att det inte kan kännas bra jämnt, att det är normalt att pirret försvinner när man varit tillsammans länge osv men att bara gå runt och tänka så för länge och bara låta det rulla på för att det ändå känns tryggt osv är inte bra. Vi är för unga för att gå runt och känna i flera år att man inte njuter av sex, känner attraktion till den vi är med, njuter av att vara ihop osv. Så kanske är ok att känna när man är gammal/pensionär men inte i 30-40 års åldern. Det jag känner för min man nu ska man nog känna när man är över 60-70 , den här vänskapen/tryggheten, men inte nu. Så jag tog steget och valde bo själv ett tag för att se hur det känns och det känns jäkligt bra! Känner mig levande igen. Så bit inte ihop för länge för då kanske du går miste om den ?riktiga kärleken ? ;)