Rådvill i separation - ni som varit med om liknande!

Såklart att det är jättejobbigt att göra slut, ni har ju blivit vuxna tillsammans. Men nu är det som sagt dags att gå vidare då era vuxna jag vill olika saker. Du kommer ha stor nytta av de erfarenheter den här relationen har gett dig när du träffar en ny partner. Lycka till

Skulle säga att du får ta det nyväckta och otroligt senkomna uppvaknandet från hans sida och se till att ni båda kommer till en parterapeut. En del öppnar faktiskt upp sig när alternativet är skilsmässa. Får ni det ändå inte att funka så kan du se det som sorgbearbetning som kommer att hjälpa dig att gå vidare.

Du får väl tänka på vad som är bäst för katten. Precis som vi måste göra när det är dags för dem att få somna in. Kommer katten må bättre hos exet är det kanske där hon ska bo. Men om han inte är ansvarstagande så får du stå på dig.

När det gäller oss är maken dökär i vår katt, så jag hade fått för dåligt samvete för att ta henne. Samtidigt kan han inte ens klippa klorna...

En del katter är dock som sagt helt okej med att fraktas fram och tillbaka en gång i veckan.

Ja precis. Han är absolut inte ansvarslös. Han älskar vår katt mer än något annat och leker och kelar och ordnar och grejar med henne. Skulle säga att hon får det toppen oavsett vem som tar henne. Det är bara ångesten av att kanske inte få med henne som gör ont. Jag tjatade och tjatade om husdjur och när jag tillslut hittade den katt jag skulle vilja ha kärade han ner sig totalt.

Åsch, det är bara att göra slut, du har inte tid med sånt här.

Jag bestämde från början att varje man skulle få minst ett år och max fem år på sig att visa vem han var och vad han ville, mer har en kvinna inte tid med i sitt fertila liv.

Det var alltid jag som gjorde slut, och mannen som aldrig ville ha barn gjorde jag slut med efter 5 år och en förlovning. Vi hade säkert kunnat leva i frid fram till pensionen, han var jättebra för övrigt men har man så olika livsmål går det inte, barn går inte att kompromissa om och de kvinnor jag vet som gett upp barn för en man är väldigt ledsna/deprimerade på äldre dagar.

(dock inte kvinnor som själva bestämt sig för att leva barnlösa, det är en helt annan sak)

Nu är jag lycklig med en man som var osäker på barn men gick med på ett barn. Och det var allt som behövdes för min del.

Himla starkt och handlingskraftigt av dig! ?? Tror min egen osäkerhet gjort att vi hållt ihop så länge som vi gjort. Och att det svåra i att göra slut nu är att han försöker hålla mig kvar genom att uttrycka att han själv inte längre vet om han inte vill. Men jag tycker att jag väntat länge nog och bestämt mig för att jag i alla fall önskar bilda familj.

Igår åkte jag hem till mina föräldrar. Han fortsätter skriva meddelanden helt som vanligt, som att ingenting har hänt. Det är psykiskt otroligt påfrestande att förklara varje dag att det inte är aktuellt att fortsätta jobba på vårt förhållande. Går sönder lite varje gång.

Bestäm dig för ett och samma meddelande som uttrycker exakt vad som gäller, nåt i stil med att "det är slut och vi kommer att separera, oavsett vad du säger". Sedan kör du det som en trasig skiva, om och om igen.

Tack för alla som skrev under föregående vecka. Det här är det värsta jag någonsin varit med om. 

Han har bearbetat sina känslor genom att dricka alkohol i oroväckande mängd (vi snackar typ 3 bag in box på en vecka. Själv.) och har varje kväll velat övertala mig att stanna genom att säga att han "gör vad som helst för att få leva sitt liv med dig. Giftelmål, barn eller vad som helst". Jag känner mer och mer att jag 1. är the bad guy som vägrar lyssna på hans vädjanden, men också 2. stärkt i att jag inte vill ha en sådan framtid på nåder, eller för att han måste för att ha mig kvar. Men gud vad ångesten river i mig av att behöva förklara detta om och om igen. 

Igår sa jag att jag inte kan sova hemma i vår lägenhet på ett tag om de här samtalen inte upphör. Jag förstår att han kanske hatar mig efter det här, men jag orkar inte tvingas upprepa uppbrottet varje kväll. 

Om det går att undvika så ska ni inte sova i samma lägenhet. Ni kan ses på dagtid om ni vill prata. Men håll er ifrån varandra på kvällar och nätter. Du vill inte hamna i ett läge där du börjar tvivla på ditt beslut, det är varken bra för dig eller ditt ex.

Man är aldrig elak för att man vill lämna ett förhållande, oavsett orsak. Du är inte skyldig honom någonting och du vill inte längre vara tillsammans med honom. Han får acceptera det och sluta trakassera dig när du sagt ifrån att du inte vill ha dessa samtal mer.

Det låter bra att du åkt hemttill dina föräldrar, då slipper du se vad han hittar på (kanske för att ge dig dåligt samvete?).

Nej, jag börjar inse att det är jättesvårt att leva i samma utrymme.. Vi gör det fortfarande och allt känns extremt surrealistiskt alltihop. Jag tvivlar varje dag fram och tillbaka. Hur vet man ens att man gör rätt?

Du vet att du gör rätt, du glömmer bara bort det ibland.

Hans lösning är att säga precis vad du vill höra och gå in i nån slags lättare alkoholism. Han har rätt i en sak - han skulle göra allt för att få dig att stanna, precis allt! Och med göra menar han säga, för han kommer inte leva upp till de där sakerna sedan.

Ni vill olika saker i livet. Det är inget han kan förändra på några timmar, dagar, veckor eller ens månader. Du slösar bort din tid om du fortsätter med honom, om du tänker tillbaka så borde du ha gått för flera år sedan, när han började visa att det bara är snack utan substans.

Har du råd att hyra en liten tillfällig lägenhet eller har du någon du kan bo hos ett par veckor? Sen behöver du driva igenom allt praktiskt i separationen så fort som möjligt och räkna inte m3d någon draghjälp.

Jag har fått en lägenhet med inflyttning i maj. Har massa fina vänner som gärna delar med sig av sitt utrymme. Tänkt ta upp det praktiska snart. De senaste två dagarna har det inte blivit diskussioner på kvällarna .

De senaste kvällarna har de timslånga samtalen upphört... jag har kunnat börja prata om praktiska saker, som när jag flyttar ut och om han vill ta över kontraktet. Drickandet har fortsatt, och vi är såklart ledsna båda två. Men jag börjar bli mer stärkt i att jag tagit rätt beslut. 

Vår älskade lilla ragdoll är nog det sista vi kommer kunna diskutera och det får vänta. På ett sätt vore det bra för honom att ha någonting han måste hem och ta hand om, å andra sidan kan jag inte tänka mig att lämna henne. Får hoppas att han kan tänka sig resonera fram till att initialt ha henne växelvis två veckor i stöten eller så. 

Egentligen vill jag mest tacka alla i tråden för att ni har peppat och hejat på de första två veckorna när jag varit helt utom mig. Det har stärkt mig och hjälpt mig enormt.