Ni som försökt i 6 mån..

Här går tankarna år alla håll. Hade försökt i 5 mån och blev gravid men tidigt missfall. Så vet inte hur jag ska tänka alls. Jag kunde bli gravid, men tiden går ju ändå utan en lyckad graviditet... Fick rådet då att fortsätta ett tag till och annars kolla om det är något som kan hjälpa.

Normalt fertila par kan ha upp till ett år av försök innan det tar sig så jag tar det med ro, även om väntan är trist.

Här kommer en solskenshistoria du inte bett om. När mannen och jag försökt i sex månader så kändes det nattsvart - men det var ingenting mot hur det skulle kännas efter två år utan plus på stickan. Efter drygt två år kom plusset. Vi sökte ingen hjälp från vården, men önskar att vi hade gjort det så fort som möjligt. Nu känns det inte som att vi kommer hinna med syskon, om det tar lika lång tid den här gången. Men det blev ett barn iaf, till slut. Jag är så tacksam.

Mensen kom idag så. Ännu ett försök åt skogen. Jag är så ledsen nu, känns som min kropp inte vill. Just nu känns det tungt att orka fortsätta försöka måste jag säga, en stor del av mig vill bara ge upp av känslan att det är övermäktigt.

Anonym (På't igen): Det är helt rätt. Men ibland får man stunder då man tänker att man kanske finns en bakomliggande orsak och/eller att man tillhör de som statistisk sett får barn efter mer än 1 års försök.

Anonym (oklar läge): Mensen dök också upp för mig idag, kan inget annat än instämma det du skriver. Förra månaden när jag fick mensen tog väldigt hårt på mig av ngn anledning,

Oj råka trycka "skicka svar". Men det tog hårt på mig när mensen dök upp och jag kände som du skriver att det kändes tungt att behöva fortsätta. Den här månaden höll jag mig engagerad på andra sätt men de sista dagarna innan BIM så kom förhoppningarna såklart i och med olika symptomer som man upplevt men sen baam dyker mensen upp...

Ja, ibland slår det hårdare. Jag hade sån förhoppning att kroppen lättare skulle bli gravid nu när den blivit det en gång. Så idag är brutalt tungt. Jag valde att inte försöka direkt efter MF utan vänta en mens, för att allt hormonpåslag då var extremt jobbigt och jag behövde andas lite. Men just nu blir jag ju rädd att det var fel val och att jag slösade en månad till.

Min kropp är en klocka, har en cykel som senaste halvåret stämt extremt exakt både på mens och på dag för ÄL, iaf sett till utslag på ÄL-sticka. Allt är regelbundet, lika i tiden, och jag får tydliga ÄL-symptom exakt vid ÄL. Och uppenbart kan jag bli gravid så det är inte stängt i äggledarna. Satsar heller inte bara på ÄL-dagen utan garderar långt före och efter i tid. Ändå tar det sig inte. Det är inte undra på att det får mig att misströsta. Kommer nog boka in en utredning efter jul om det inte tar sig nästa försök, bara för att se om det är så att det bara är ren och skär otur det rör sig om.

Anonym (Siv) Tack för att du dela med dig av din historia. Du fick ett plus till slut :)

Ja men eller hur. Jag är så less på att hoppas och hoppas och bli hjärtskärande besviken när mensen kommer. Det är mycket som rör sig i huvudet och jag sörjer fortfarande missfallet även om det var ett tidigt sånt. Det känns lite som man sprungit ett maraton och korsat mållinjen, bara för att nån knackar en på axeln och ba ?jo det va så här att du måste springa åt andra hållet med nu innan det är klart?. Den känslan att tro att man klarat något bara för att inse att det bara är att fortsätta. Skitjobbig.

Anonym (oklart läge). Det låter otroligt tufft med missfall, styrkekramar till dig. Tycker inte det låter dom ett fel var när du tog en paus månaden efter, låter som att du kände av att du behövde prioritera dig själv med lite återhämtning och andrum.

Jag har som dig alltid haft regelbunden mens/ÄL, och känner igen din uppgivenhet att det inte tar sig.. Har jag förstått det rätt att det hos privata fertilitetskliniker man kan gå till för utredning om man försökt mindre än 1 år?

Tack. Jag kände mig inte mentalt redo direkt 2 v efter, var stressad och emotionell, så sett där känns det rätt. Men det är ändå ett missat tillfälle.

Ja, man kan gå privat då, det sa de till mig att de ju kan göra en koll redan då så allt är normalt, så man spar tid på såna bedömningar om man sen går via landstinget. Men samtidigt flaggade de lite att eftersom jag har blivit gravid funkar ju båda parter iaf till den nivån så en del saker kunde man utesluta då.

Det är mest frustrerande att man gör allt rätt man kan själv, och det ändå inte tar sig. Har koll på cykeln, äter bra, rör sig, inte röker eller dricker, har regelbunden dygnsrytm och så vidare... och kroppen svarar med att inte bli gravid ändå...

För mig tog det sig på 7e försöket! Är nu i v 13 (12+6).

Vet att försök 7 kändes tufft. Men då vi hade gemensamt barn sedan tidigare höll jag ändå modet uppe iom att jag visste att vi funkade.

Skönt att höra! Har just fått mens efter sjätte försöket. Känns som en evighet (all respekt till alla som försökt mycket längre förstås). Bara att hoppas på försök sju i januari...