BARNLÄNGTAN!! Men måste vänta...

Jag förstår dig precis, och ändå var jag en av de i din förra tråd som rådde till att vänta till efter examensarbetet! Jag hade störtlängtat efter barn i tre år innan vi började försöka men eftersom vi inte hade en bra bostad (bodde i en minietta) och jag inte fast jobb (jobbade i en bransch där det är svårt att få fast tjänst) så kunde vi inte. Jag inbillade mig dock konstant att jag var gravid och kände en massa symtom och satt i princip varje månad och räknande ut när det eventuella barnet skulle födas. Nu har vi ett barn och ett till på väg. Eftersom jag till slut gav upp min omöjliga bransch och började plugga så bestämde vi oss när vi lyckats ordna en bra stor bostad att försöka under studierna, detta eftersom jag då fyllt 30 och vi inte ville riskera att jag skulle bli för "gammal" och vi inte ville vänta längre! Så första barnet kom under studierna, jag hade dock en bra vilande sgi och fick därmed ut en bra fp så det var inga problem. Var inga större problem att slutföra studierna heller men jag var borta en termin. Nu väntar vi barn nummer två, studierna är avklarade och jag har fast jobb sen ett år och vi har även köpt hus. Det var viktigt för oss att allt som inte var ordnat innan det första barnet skulle vara det vid andra.

Inte för att vara elak men ditt inlägg känns som en fis i rymden i jämförelse med den sits jag sitter i. Måste ändå kännas skönt att kunna planera sin graviditet när den ska ske osv. Jag och min man har försökt i snart 3 år pga dåliga spermier, blev gravid i augusti i år men fick missfall. Pga mitt komplicerade hjärtfel fick jag dock höra mkt negativitet från sjukvården bl.a att jag tillhörde högsta riskgruppen och att de rekommenderade abort.

Nu står vi här och har endast surrogat som alternativ för att kunna få barn. Inte lättare att två av mina bästa vänner ska ha barn i januari och min syster i maj. Hade skiljt 1 vecka mellan mitt och min systers barn om jag inte fått missfall.

Vissa dagar mår jag fruktansvärt dåligt och bara gråter och känner ingen lust att leva längre.

Jag vet absolut hur det är att ha extrem barnlängtan.

Det som du skulle kunna tänka på och som inte framgår av dina inlägg är din ålder. Jag är nu 32 år och försöker få barn och ångrar lite att jag och sambon inte läste på mer om den kvinnliga fertiliteten tidigare. Jag var redo för barn tidigare än han, så fick glatt vänta. Hade han sett siffrorna på hur fertiliteten hos kvinnor går ner efter 25 så hade han kanske tänkt lite annorlunda (vi visste att den gick ner, men inte hur mycket). Samtidigt så behöver detta inte alls vara ett problem för dig. Tex så har alla mina fyra närmaste vänner (29-32 år) blivit gravida direkt.

Om ni ska köra enligt plan att börja försöka i april/maj så tycker jag det låter konstigt att du fortfarande äter p-piller. Det kan ta ett tag innan du får ägglossning efter att du slutat. Använd tiden till att lär dig om din menscykel. Hur lång lutealfas har du? Lär dig om fertilit sekret och hur du kan leva och äta för att öka chanserna att bli med barn när det är dags. Ett hett tips är att gå in och läsa på Vulverines hemsida. Särskilt om du tvivlar på varför du ska sluta med p-piller. Jag och min sambo körde med kondom i alla år och det har funkat kanon.

Beklagar verkligen din situation och sorg!

Men! TS vet ju faktiskt inte om hon kommer kunna planera sin situation. Som jag menade i mitt inlägg att hon faktiskt inte vet om det kommer gå, hur långt tid det kan ta. Det ska man va ödmjuk inför.

Jag är mycket väl medveten om att det kan ta lång tid, det räknar vi med. Jag är oroligt ödmjuk inför att kanske inte kunna få barn. Min mamma kämpade länge innan jag blev till genom IVF & har alltid fått höra att barn den enkla vägen är långt ifrån självklart. Jag har läst på ALLT man kan tänka sig de senaste 3 åren och gör redan allt jag kan för att optimera min hälsa. Sedan kommer ja börja med folsyra & andra vitaminer en månad innan vi börjar försöka för det är det jag blivit rekommenderad. Och jag kommer sluta på mina p-piller när vi börjar försöka eftersom man kan bli gravid direkt. Ägglossningen kommer visst igång direkt, däremot kan den vara oregelbunden i upp till ett halvår vilket kan göra det svårare att pricka in rätt dag. Men i början kommer vi bara ligga när vi vill ändå, & händer det direkt eller snabbt är vi jätte glada. Tar det längre tid är jag medveten om att det kan bli jobbigt men vi räknar med det.

Till dig som känner att det är en fis i rymden jämfört med din situation, jag beklagar att du har det tufft men du kan inte heller ta ifrån mig mina känslor över min egen situation. Jag söker inte precis medlidande. Jag tycker inte synd om mig själv, jag var bara ute efter att få prata med människor som känner igen sig då jag förutom min sambo är helt ensam i min situation, har ingen att prata med. Så jo, det är lite elakt att skriva det som att mina känslor inte räknas bara för att du och andra människor sitter i en annan sits. Men hoppas det löser sig för er!

Bara för att vi vill börja i april/maj räknar vi alltså verkligen inte med att bli gravida då. Vi RÄKNAR med att det kommer ta ett år minst, men vi måste ju planera in att det KAN gå på första försöket. Därför planerar vi ju utifrån att OM det blir på första försöket så måste det fungera med skolan.

För mig tog det ca 4 månader efter jag tog ut min hormonspiral innan jag fick igång min cykel och ÄL igen. Men det är väldigt olika det där. Bra att veta dock. Sen brukar är de dem som förespråkar att kroppen bör vara hormonfri ca ett år innan planerad graviditet (men ej för att chans till graviditet ska öka utan för att göra det så optimalt för kropp och bebis som möjligt).

Du verkar ha väldigt kloka tankar generellt! Vet inte vad vi kan göra för att hjälpa eller underlätta för dig, men tänker om du någon gång skulle behöva det får du gärna skriva DM till mig varje fall. Precis som du säger, bara för att någon annan har det tufft tar det ifrån en ens egna känslor, det går inte att resonera så.

Jag började få barnlängtan vid 19-20 års åldern och den blev bara starkare och starkare med åren som gick. Kunde till slut inte fokusera på något annat och allt kändes meningslöst. Kunde absolut inte fokusera på studierna alls för det enda jag tänkte på, läste om, lyssnade om etc var barn/graviditet/fertilitet osv. Hoppade av utbildningen, hoppade på annan utbildning, blev underkänd (för att jag inte kunde plugga) osv, så höll det på. Så bestämde att börja försöka fast det rent praktiskt kanske hade varit bäst att vänta och ta examen och skaffa fast jobb först, men det gick ju inte. Det tog sen nästan 4 år, fertilitetsbehandlingar och flera missfall - trots att jag bara var 24 när försöken började och alla prover etc var bra innan jag till slut i alla fall fick barn, och nu väntar jag andra. Har fortfarande barnlängtan kvar (vill ha fler barn även efter det jag väntar nu) och har inget intresse av varken studier eller karriär. Kanske kommer jag börja plugga igen i framtiden, men det blir i så fall när jag känner mig ?klar? med barn.

Hej!

Jag lider verkligen med dig då det verkar som att det hela är väldigt jobbigt för dig. Jag själv har under många år känt att jag kanske vill ha barn men inte varit helt säker. När jag sedan träffade min man för nått år sen och sedan gifte oss förra året så kände jag verkligen att jag vill ha barn. Han var inte redo då utan mognade för tanken på barn bara för några månader sedan. Trots att jag inte längtat efter barn lika länge som du har gjort så förstår jag hur jobbigt det är när man dag in och dag ut tänker och längtar.

Vi är inne på 3:e månaden av försök med första barnet och jag var naivt nog säker på att jag skulle bli gravid direkt. Den månaden kunde jag inte tänka på annat än barn och saker som skulle behövas, men när mensen väl kom så vart det ett hårt slag.

Det jag tog med mig från den månaden va att jag mådde bättre när jag inte fokuserade på barn och att bli gravid. Jag la min fokus på annat som fick mig att stressa mindre över det hela och sånt som fick mig att må bra i den situationen vi befinner oss i. Försöken att bli med barn finns då lite mer i bakgrunden för annars skulle jag inte orka leva mitt vanliga liv som är nu. Jag vet inte om det är något som funkar för dig men det är ett litet tips iaf.

En sista sak är just det som några andra har skrivit om redan, p piller. Självklart skulle det kunna bli en graviditet direkt du slutar med dom men jag tror också det kan vara bra att sluta med dom ganska snart då cykeln kan vara rubbad ett tag efter piller stop. Som någon sa innan att det kan vara en bra tid att lära känna hur din kropp och cykel fungerar innan ni sätter igång. Kanske bra att tänka på hormonfritt preventivmedel tills ni är redo att försöka.

Jag hoppas inget tas illa upp utan att det kan vara till någon hjälp.

Lycka till!

Nej, det är inte alls säkert att ägglossningen kommer igång direkt. När jag tex slutade en gång i 21-årsåldern så tog det 4 månader innan jag fick mens. En ÄL ger alltid mens, alltså hade jag inte ÄL på 4 månader. 

Du gör såklart som du vill, men helt påläst verkar du tyvärr inte vara. Vi är många som tipsar dig om att sluta med p-piller, så det kan vara bra att ta en extra funderare kring detta istället för att säga emot. Här kan du tyvärr inte lyssna på vad den konventionella vården säger, dom har inte koll. 

Ni verkar ju ha en sund inställning till barnaskapandet och om chanserna att bli gravid, härligt att höra!

Tack!

Absolut men idag finns det så bra hjälp att få om det inte skulle funka på den naturliga vägen, de flesta IVF metoderna är mycket lyckade idag och de allra flesta lyckas bli gravida genom en IVF.