Hans barn tjatar om arv hela tiden.

Får mig att tänka på Arboga kvinnan som fick sina föräldrar mördade för pengarna. 

Pengar är inte det viktiga här i livet. Säg till på skarpen att det får er att må dåligt så kanske de fattar. 

De verkar lite störda.

Vi har båda särkullsbarn och ett gemensamt.

Vi har skrivit testamente med jurist, som i korthet innebär att särkullsbarnen får minsta möjliga när en av oss dör. Sen när båda gått bort är önskan att de få ska få ut resten av sin lott. Om det då finns något kvar.

Men vårt gemensamma barn ärver en större del än de andra. Vi resonerade som så att de andra ärver sin andra förälder men vårt gemensamma ärver bara oss.

Det är väl inte så konstigt att hans barn är oroliga över sin ekonomiska framtid, framförallt om dom kanske själva har mycket skulder och så ser dom kanske dina barn som ett hot mot arvet, det är inte alls konstigt när man har barn sedan tidigare i ett nytt förhållande. Dom kanske även har hjälpt sin pappa mycket på gården som barn och ser det som sitt familjearv och är oroliga över det.

Däremot ska man ju inte acceptera om dom hotar, men ställ upp klart och tydligt på papper hur arvet kommer bli, jämt fördelat mellan hans barn och dig.

Dina barn ska dock inte få ärva något från honom, dom ärver din del senare.

Arv kan vara otroligt känsligt!

Ang plan B, går han med på att skriva äktenskapsförord?

Annars måste du skilja dig och skaffa hus för eget bruk. Är ni fortfarande gifta så kommer han att ha giftorätt till halva ditt hus, likväl som alla hans barn kommer dela på hans del om han går bort.

Har varit dålig på att svara men tack för alla svar och ska uppdatera.

Jag har iallafall vält omkull allt här hemma.

Han vägrar att träffa jurist bara för att han tyckte att det var hemskt av mig att skriva om det på familjeliv och han tycker att jag har överreagerat kraftigt på hur hans barn pratar, de trodde tydligen att de som förstfödda skulle vara enda arvingar till honom medans våra små enbart ärvde mig hur nu det går ihop?

Han anser att jag missuppfattat hans barn så då har jag gått över till plan B. Jag har nu krävt att vi säljer så jag kan köpa ett nytt hus som enbart är mitt, vill han bo med oss så får han snällt ställa på de premisserna att huset är mitt. Annars får han köpa nåt för det som blir kvar av hans egna lilla peng när vårt hus är sålt.

Verkar som han prioriterar sina äldsta barn framför dig och sina yngre barn. Eller om han är rädd för säga emot dem. Om det inte skrivs något så skulle du och barnen kanske tvingas lämna huset för att lösa ut särkullbarnen.

Det hela hade kunnat lösas på ett tidigt stadium han dels sagt ifrån till sina äldsta barn, dels varit med på att skriva något som skyddar dig och dina barn vid skilsmässa/hans död.

Bra att du tagit tag i saken nu iaf, du behöver slåss för dina barn. Du har inte överreagerat, det är han som "underreagerat" och stoppat huvudet i busken.

Skilj er. Fruktansvärd värdegrund de står på. Båda mina föräldrar dog i sjukdom inom en femårsperiod, ingen av oss särkullbarn pratade någonsin om arven innan de dog. Varken innan de blev sjuka och aaaaaaabsolut inte efter att de fick sina dödsdömda diagnoser. Jag kalkylerade aldrig kring arv utan önskade mig bara kärlek och att de var i livet..

Det går att skriva ett äktenskapsförord i efterhand, där huset eller det du lagt in i huset och avkastning därav är din enskilda egendom. Dock kräver detta att din man går med på att skriva på ett sådant papper.

Går din man inte med på det så är enda sättet du kan få tillbaka de pengar du lagt in i huset om han har egendom med som inte är enskild egendom som du kan få del av. Skiljer ni er har du ju rätt till hälften av allt gifterättsgods, på samma sätt som han han har rätt till det. Har han inte någon egendom ellern något sparat får dock han ändå rät till hälften av husets värde och hälften av dina besparingar.

Säg bara att de inte kommer få något, att ni kommer använda alla era pengar på er själva för det är era pengar som ni tjänat ihop själva och de får tjäna ihop sina egna för inget kommer bli kvar, resten kommer ni skänka till forskning om cancer och till ett djurhem för hemlösa katter, för att de tjatar.

Detta är naturligtvis inte sant men de behöver de inte veta. Varje gång de tjatar säger ni att ni att katthemmet ska få era pengar och huset och sommarstugan. Gnäller de om det så säger ni att de små katterna som är övergivna måste ju ha någonstans att bo (era hus).

Skilj er. Fruktansvärd värdegrund de står på. Båda mina föräldrar dog i sjukdom inom en femårsperiod, ingen av oss särkullbarn pratade någonsin om arven innan de dog. Varken innan de blev sjuka och aaaaaaabsolut inte efter att de fick sina dödsdömda diagnoser. Jag kalkylerade aldrig kring arv utan önskade mig bara kärlek och att de var i livet..

Störda skulle jag inte säga men extremt egocentriska. Hans argument föll dock på att de pratar om att få ärva mitt föräldrahem också, handlar inte bara om att de vill ärva honom utan de sitter och kalkyrerar och konspirerar överallt.

Vackert så. Men alla släkter och syskon är inte sams.

Min man börjat prata arv med ett syskon då det finns ett tredje syskon som gör allt för att gama åt sig. Och där är rätt mycket i det boet som det kan bli åsikter om. Antingen för att det är värdefullt eller för att det skulle hjälpa respektive familjs barn i livet.

Givetvis står det föräldern fritt att donera pengarna till välgörande ändamål om hen vill, men det verkar inte troligt. Och det är då bra om vi har en plan för det kommer att ta tid att realisera allt där. T.ex. ett boende som inget syskon vill överta ska klart bara säljas så fort som möjligt.

Där hade jag bitit till direkt och sagt åt dem att det kommer aldrig i helvetet att hända. Jag skulle inte bara kalla dem egocentriska, utan även direkt korkade.