Behöver stöd efter separation om möjligt

Finns tusen inlägg som detta, men i skrivande stund så fann jag inget. Men finns säkert andra män som kan relatera.

Jag är snart 40 år och man, har separerat (en relation på drygt 10 år) från mitt livs kärlek och varit singel nu i snart nio månader. 

Vi gick isär ömsesidigt och sålde huset, jag var lite naiv i att jag trodde vi kunde eventuellt hitta tillbaks. Inga barn tillsammans men fick rollen som styvfar eller bonuspappa och under åren hann jag få bra kontakt med barnet.

Nu nio månader efter så känns allt hemskt, hela resan har varit ett helvete känslomässigt. Känner mig fruktansvärt ensam och övergiven, lite patetiskt kanske som vuxen man men i förhållandet så låg all fokus på familjen.

Min ekonomi har blivit bättre, men vad gör det när man inte har någon att dela den med. Har fått fritid vilket kändes toppen i början men som snabbt blev tråkigt.

Exet fann ny man direkt efter separationen, och min roll som styvfar/bonuspappa kändes som bortblåst. Träffade barnet första månaderna efter separationen, men kändes senare som att jag mest var i vägen för deras nya liv. Vilket jag förstå för det finns inget biologiskt band och de måste ju få sin chans till att skapa en riktig familj.

Så det känns tomt, har aldrig känt denna tomhet förut i mitt liv. Har nu på senare tid dejtat men det känns omöjligt att hitta någon där så mycket klickar vid start (jag vet man ska aldrig säga aldrig), men det är betydligt svårare som äldre man.
Enligt statistik, då jag inte har mycket tillgångar så ser det rätt mörkt ut. Jag kastade då bort den så kallade gyllene tiden på något som inte höll, och nu sitter jag här ensam och beklagar mig. 

Det är svårt att uppskatta hur bra man har det, och det är svårt att förutspå hur hemskt det kan bli. Jag känner att jag blivit väldigt deprimerad och kanske behöver söka hjälp, ser inte mycket ljus i tunneln.

Hjälper inte heller att exet hör av sig, och vill prata ut face to face. Har försökt förklara att det inte går när det finns så mycket känslor, bara tanken att få höra hennes röst igen gör mig både glad men samtidigt oerhört ångestfullt.

Jag har lättat mitt hjärta både i samtalen innan separationen och även efteråt men då mest i skrift. Exet har inte sagt så mycket men det är ju rätt uppenbart hon gått vidare och har ett bättre liv nu. Men varje gång hon försöker ta kontakt så ger hon mig hopp även om att jag vet att det aldrig kommer bli något. Har försökt förklara det flera gånger, och nu senast fick jag svara lite kallt vilket kändes hemskt men samtidigt så vet jag inte vad man ska göra?

I efterhand så förstår jag ju hur mycket jag älskade den här personen, vi grälade och allt sånt som vanligt par gör men vi hade en djup kärlek som fallerade totalt på ett år.

Jag vet att hon vill vara snäll, att hon bryr sig men det hjälper inte mig.

Så min fråga till er äldre herrar, hur gick det för er?
Antar att vissa saker jag skriver om går att relatera till, som tomheten, att sakna någon, hopplöshet, förtvivlan. 

Har läst en massa feel-good-tips, men samtidigt tänker jag på statistiken och det ser riktigt illa ut. Har skaffat nya hobbies, träffat nya kvinnor, men ändå känner jag denna enorma tomhet och hopplöshet.

Har ni egna erfarenheter/tips, eller frågor så är det bara att skriva.