hjälp
HejJag behöver verkligen hjälp och råd. Jag har så mycket att vara tacksam och glad för, vilket jag är. Men jag har totalt fastnat.
Jag och min partner kämpade jätte länge med att bli gravida. Tio år. Vi gjorde utredningar som inte visade på några större problem. Kanske passade vi inte ihop - fick vi hör av en fertilitetsläkare. Vid ett senare tillfälle fick jag diagnosen PCOS.
När jag var 37 hade vi beslutat oss för IVF. Men helt otroligt blev jag gravid. Sen följde graviditeten från helvetet. jag mådde illa 24/7 i nio månader. Allt jag åt smakade spya. Jag mådde så pass illa att det tillslut började påverka mig mentalt. Allt jag gjorde var en kamp. Jag kräktes inte konstant, kanske en eller två gånger om dagen. Det ledde till sår i hals och svalg efter ett par månader. Jag hade kramper och fick andra påföljder av det hemska illamåendet.
Till det kom en förlossning som mer eller mindre var en tortyr. Det tog 36 timmar. Läkaren mer eller mindre slet ut dottern med sugklocka. Det är först nu jag har återhämtat mig fysiskt från förlossningsskadorna.
Kanske är det därför först för ett år sedan längtan efter ett syskon började. Vi blev gravida efter ett halvår av försök. På en gång revs känslor av panik upp i mig. Jag slets mellan längtan efter barn och ren och skär ångest.
I vecka 5 kom illamåendet. Det var som att gå in i en vägg. Allt kom tillbaka. Den hemska graviditeten, förlossningen och den svåra tiden med underlivsskador och ångest. Jag höll ut en vecka sedan bokade jag in en tid för abort. Jag ville bara ha tillbaka mitt liv, min kropp. Jag kände direkt att jag inte klarade av det. Inte igen. I samma stund som jag svalde tabletten ångrade jag mig.
Nu har det gått ett år sedan aborten. Jag ångrar den till 100%. Men jag inser även att jag kanske inte mentalt och fysiskt klarar av en graviditet.
Jag längtar efter ett syskon till min dotter så att det gör ont. Jag vill så gärna ha ett barn till. Vi har haft oskyddade samlag i 8 månader utan resultat. Nu har jag även fått inse att loppet kanske är kört. Att min sista chans till graviditet avslutade jag i panik. Jag kan inte leva med den tanken. Det här äter upp mig inifrån.
Jag tänker på det här varje dag. På att få barn, önska och längta. Ångra aborten och hata mig själv för att jag gjorde den. Jag tänker på ålder. Att jag är 40 och kanske aldrig kan bli gravid. Att det är kört.
Någon som kan ge mig ett råd!!