kämpa eller ge upp?
snälla läs allt!!!! behöver råd då allt är kaos inuti!!
För någon månad sen så gjorde min sambo slut med mig. Innan dess har jag haft en dålig magkänsla och känt mig oälskad ett tag, men alltid tänkt att det bara är jag som har orimliga krav. Det kan mycket väl vara dem kraven som tillslut dödat förhållandet. Jag vet inte riktigt.
Vi träffades för tre år sedan. Bodde i olika städer. För lite över ett år sedan så flyttade jag, tog mitt pick och pack till hans stad. Han var nog inte redo för det steget, då han ville vänta, men jag insisterade att det var rätt; annars skulle vi inte hålla. För jag ville inte ha distans. Så jag flyttade och var taggad på vårt nya liv tillsammans.
Jag flyttade och allt gick bra. Han köpte en ny lägenhet som vi flyttade in till. Men för flera månader sedan, runt jul, märkte jag att han inte var som förut. Kände väl att han backade, drog sig undan och inte bekräftade mig på samma vis som innan. Jag var ny i staden och försökte verkligen skapa mig ett liv, men såklart var han den närmsta, och jag kanske la lite för mycket i hans händer. Ville att han skulle ta emot mig med öppna armar, att vi var ett team och att jag skulle kunna umgås med han och hans vänner väldigt mycket till och börja med. Istället visar det sig att han är extremt mån om att ha nästintill helt separata liv, något jag inte alls märkt av under tiden av distans. Jag började bli osäker och ledsen när han inte ville vara med mig lika mycket som jag ville med honom. Och jag inser att jag tryckt på det och gett honom dåligt samvete.
Iallafall. Sammanfattat: han känner sig trängd, tappar känslor och jag jagar. Försöker lösa saker. Försöker anpassa mig, försöker hitta på mer saker för hand. Men trots det så blev allt fel. För två månader sen bad han om tid. Jag fick dra tillbaka till min hemstad. Han behövde fundera. Jag kände mig extremt i underläge, kämpade mig igenom. När jag väl skulle flytta tillbaka så droppade han att han ville göra slut. Det känns inte rätt, sa han.
Han var helt förstörd, och insisterade i att han inte kunde hitta någon bättre än mig. Men han mådde helt enkelt inte bra i vårt förhållande. Han grät och grät och ringde ofta. Sa att han var osäker på hans beslut: var det bara förhastat? han älskar ju mig! väldigt mycket, säger han. Ca 2 veckor efter han gjort slut får jag ett sms. Han beskriver med flera hundra ord hur mycket han älskar mig, att allt blivit fel, att han vill försöka igen. Men väldigt, väldigt långsamt.
Jag har hittat ett rum i hans stad, där jag flyttat in mina saker. Han verkar nöjd och relativt bekväm i situationen. Jag tror att han känner en befrielse i att inte bo tillsammans. 100%. Han vill träffas och ta det lugnt som sagt, och jag går med på det för jag älskar honom. Han bekräftar mig ofta och berättar att han tror att allt kommer bli bättre nu. Men han vill ändå ta det lugnt, för att göra allt rätt. Och jag spelar med i det, fast jag vill mycket mer....
Trots att han är fin och vill försöka så känner jag mig extremt i underläge. Har ju blivit extremt sårad: han älskade ju inte mig? Är utmattad känslomässigt och mina känslor svänger konstant: ena sekunden är jag trygg och tänker att allt löser sig, andra är jag otrygg och funderar på ifall han bara har mig för bekvämligheten. Jag vill inte vara särbos egentligen? jag vill bo tillsammans med någon. Vara med någon som älskar det livet. Han gör inte det. Men jag älskar honom så extremt mycket. Det finns ingen jag har så kul med, som är så smart, rolig och omtänksam. Någon som känner mig som han gör.
Vad ska jag göra?
- skita i förhållandet och gå vidare. Leta efter någon som vill precis samma sak. men det är svårt då jag absolut älskar denna människan inifrån och ut. Jag är, tyvärr (?) väääääldigt kär i honom fortfarande. Väldigt!
- stanna kvar och hoppas att det blir bättre, att vi blir starkare och att "göra om och göra rätt" faktiskt kan fungera. Dvs: ta det långsammare. Istället från långdistans till bo tillsammans på 30kvm, testa att faktiskt bo i samma stad först. Det kan bli bra, det vet jag. Nackdelen är att jag känner mig så himla mycket i underläge, då detta inte är det jag EGENTLIGEN vill, medan han är väldigt nöjd. Han får ju det han vill. Det är svårt.
Är det dömt för att misslyckas?