Bonusfamilj, hur lösa när energin tagit slut?

Jag och min nuvarande sambo köpte ett hus för drygt 1 år sen. Jag har en son, 7 år och hon har en son, 7 år, och en dotter 11 år. Min sambo och jag hade väldigt olika ekonomiska förutsättningar vilket gjorde att hon gick in med i princip hela kontantinsatsen och det mesta till renoveringsbudgeten. Utöver detta sålde jag av det mesta från min lägenhet och vi valde att ta mkt av hennes saker/möbler (mkt sparat från loppis etc) in i huset. Detta gör att hon äger det mesta. Vi använder också hennes bil och vi kommer skriva skuldebrev på allt detta. Saken är att vår relation bara blir sämre och sämre. Veckor med barnen fungerar inte alls. Vi har flera gånger sagt att hade det inte varit för huset så hade vi separerat. Ingen av oss är lycklig och jag tror att vi har större chans att bli lyckliga var för sig om situationen hade varit annorlunda. Jag är rädd att det snart börjar påverkar barnen, troligen har det redan gjort det. Min sambo har också en historik av att vara otrogen (dock inte i vår relation mig veterligen) något som oroar mig emellanåt.

Min sambo har lovat sig själv och sina barn att inte flytta en gång till då hon känner att det skadar barnen. Hennes envishet i detta och förmåga att gå in i 110% i olika projekt gör att hon kan blunda för vardagen och hur verkligeheten ser ut. Jag har inte riktigt den förmågan och försöker istället hantera allt i huvudet, i då och framtid. Inte nutid för här vill jag inte vara. Jag fantiserar mer och mer om hur det var förr när jag levde själv med min son eller hur det blir i framtiden när vi löst den ekonomiska situationen och inte längre sitter fast i ett hus. Skuldkänslor kommer också upp då jag älskar min sambo och att se henne olycklig gör ont. Jag känner stor sorg i att allt blev som det blev och känner mkt skuld att jag "tvingar" in min son i detta

Jag och min sambo har haft en del duster genom åren vi varit tillsammans. Vi hanterar saker och ting väldigt olika och jag har lätt att ta på mig skuld och skam i såna sammanhang där det uppstår konflikter. Jag blir arg och irriterad när situationer blir fel och jag sluter mig. Vi pratar om det senare och någon dag eller två senare känns det bättre. Jag är uppvuxen i en miljö där jag ständigt var tvungen att vara på min vakt, känna av stämningen i familjen, konstant tolka in. Detta har jag självklart fortfarande med mig och all energi går åt till det, i synnerhet veckorna med barnen. Jag känner att jag måste vara på helspänn för att min son inte ska göra/säga nåt som irriterar (inte för att han alls är annorlunda än sin bonusbror gällande den biten). När jag lyfter saker jag upplever inte fungerar eller som jag funderar på så hamnar vi alltid i lägen där min sambo vill ha konkreta exempel. Inte alltid kan jag ge det men när jag gör det så pulvriseras dessa exempel totalt med motargument och rättfärdigande. Jag är väldigt främmande för att hålla på att tjafsa och argumentera vilket gör att jag istället antingen slutar kommunicera eller blir arg/irriterad och slänger ur mig nånting som jag sen ångrar. Hon hävdar att hon alltid bör ha rätt att säga när hon anser något är fel vilket gör att hon i princip sanktionerar 99% av alla situationer som uppstår eller upplevelser hon/jag har.

Planeringen för renovering och dyl sköter hon fullt ut, något hon vill göra och det är helt ok med mig. Jag renoverar minst lika mkt dock, rent arbetstidsmässigt. Ofta känns det som att när jag kommer med förslag (som att t.ex. få ordning på gräsmattan och att jag gärna tar det ansvaret) så är det alltid andra saker som anses vara betydligt viktigare. Det gör att jag fullständigt tappar lusten av vara delaktig och energin att anstränga mig dör sakta ut.

Mitt ex och min sambo är som två motpoler och deras relation är urkass. Det gör också att min sambos relation till min son också är kass. Jag har lyft det flera ggr men hon säger bara att hon inte vet hur hon ska göra och att hon har försökt. 
Det gör ont i mig när den enda kommunikationen de har är tillrättavisningar, kritik och ifrågasättande. Jag märker att min son inte längre söker kontakt med min sambo som han tidigare gjorde, ville berätta historier eller vad han varit med om. Min sambo frågar inte heller längre hur han haft det i skolan, hur han mår etc. Jag blir ledsen och beklämd. Saken är den att när hennes barn lyfter saker med henne som inte fungerar med mig tar jag tag i det direkt och ser till att lösa det. Det känns som att vi är i vägen, att vi flyttat in i huset, att jag finns där som en någorlunda ekonomisk trygghet. Jag vet inte hur jag ska göra och känslan av att inte höra hemma späs på. Senaste tiden har min son velat vara själv på sitt rum, han vill inte umgås och jag vet inte alls hur jag ska tolka detta.

Hur och vad ska jag göra? Jag känner att jag dräneras på energi för varje vecka som går och har inte längre något hopp om framtid eller något att se fram emot. Går det att lösa rent juridiskt/ekonomiskt? Hon vill ju inte flytta men det vill jag.

Snälla hjälp! Tack!