Hur undvika dras in i medberoende?

Hur gör din mamma för att få sin vilja fram? Brukar hon belasta med dåligt samvete för att du ska göra som hon vill? Har hon svårt att ta ett nej? För henne verkar det självklart att göra på ett visst sätt och när du gör sådant som strider mot hennes moral har hon svårt att acceptera det? Brukar din mamma försöka få andra att göra så som hon vill för att slippa ta tag i sin situation och göra det som hon tycker är svårt och jobbigt? Jag kan tänka att om hon tycker det är jobbigt att säga nej så sköljer hon över dig med dåligt samvete istället för att du ska ställa upp så hon slipper sätta gränser. Ibland tycker jag att det är lättare att stå på mig om jag kan genomskåda någon annans beteende. Ex hade jag en kollega som tyckte jag vabbade för mycket och hon fick mig nästan att få dåligt samvete om jag var hemma sjuk eller vabbade, vilket skulle ge henne ett övetag. Jag insåg att hon gjorde så för att jag inte skulle vara hemma så hon skulle slippa jobba med vikarier och ta tag i sin arbetssituation. Jag kan tippsa om boken "Vardagsmakt" av Elaine Eksvärd om man behöver hjälp i att förstå hur andra kan göra för att få övertag.

Som någon skrev ovan så kan du inte säga åt dem att förändra sig men du kan med ditt ställningstagande få dem att behöva hitta andra lösningar på sina problem.

Det är självklart bra om barnfattigdom kan undvikas, men inte på bekostnad av att omgivningen tvingas slita ut sig. Ts bror måste se över sina prioriteringar. Dessutom finns det inget som säger att barnen skulle bli fattiga om han bytte jobb eller ägnade sin fritid åt dem istället för att gå och träna eller träffa kompisar, som ts skriver att han gör. Men visst, barnens farmor får göra som hon vill. Visst kan man också säga att ts inte borde lägga sig i. Men det håller ju inte. Trådstarten handlar om att ts blir indragen vare sig hon vill det eller inte, eftersom hon förväntas ställa upp och skuldbeläggs om hon inte gör det. Dessutom oroar hon sig för sin mammas hälsa. Vidare uppfattar jag det som att ts gärna vill finnas där för barnen, men som en faster, inte som en förälder. Grundfrågan är hur hon ska bemöta mamman och brodern i detta. Samt det faktum att inga kravv verkar ställas på brodern, förutom att dra in pengar...

Konkreta råd till ts: Ställ upp på det du kan och vill. Inget mer. Sammanfatta det som har sagts i den här tråden, så att du har bra argument att bemöta din mamma med om det skulle behövas. Att det inte är för barnens bästa att ni förväntas ställa upp så mycket, att barnen behöver sin pappa, att han får se över sina prioriteringar osv. Fråga rent ut om hon hade ställt upp lika mycket för dig? Om du var ensamstående med ett karriärjobb, samt ville träna och träffa kompisar på fritiden. Eller är det bara söner som förtjänar den uppbackningen? Tvinga henne att ifrågasätta sin egen kvinnosyn och manssyn. Gå inte i diskussion om du inte måste, men känner du dig anklagad, ta upp det här. Du kan inte tvinga din mamma eller din bror att se saker ur ditt perspektiv, att se nyktert på situationen. De är som sagt medberoende. Men du kan i bästa fall så ett frö hos dem, samt slippa känna dig skuldbelagd.

Om man som förälder har svårt att få vardagen att gå ihop med sitt arbete måste man förändra något.
Men bara för att man byter arbete eller ändrar sina arbetsrutiner så betyder det inte att man inte kan gå tillbaka till samma arbete senare i livet.
Det är då under en begränsad period.

Har själv varit ensamstående förälder och jag vet hur det ser ut. Det är skitsvårt rent ut sagt att få alla delar att alltid fungera.
Man har ingen att förlita sig på och luta sig mot när det är jobbigt. Vänner och släktingar i all ära men när dagen är slut så går de hem till sig och man står där själv ändå.
I dessa lägen så är det bra att du som syster har mer tålamod och empati för din bror. Din mamma ställer upp och gör ett fantastiskt arbete med det hon gör. Men det betyder inte att resten av hennes liv går ut på att ta hand om sina barnbarn jämt.
Det här är en period innan din bror får alla delar i hans liv att fungera.

Prata med din bror istället och fråga honom hur han har tänkt planera för de närmsta 5-10 åren då hans barn behöver honom mer hemma. Få honom att förstå att i hans situation att det inte fungerar att åka på arbetsresor i samma utsträckning och att mamma faktiskt behöver veta i förväg så hon också kan planera in kul i sitt liv.
Egentligen är det inte svårt att förstå detta och han har antagligen redan kommit till insikt. Men om mamma inte säger ett ord om något så kanske du ska säga detta. Inte för att bråka och ställa till problem utan för att du är orolig för hela familjen av det du skrivit i din trådstart.

Jag förstår att TS bror inte har det lätt, med ett sådant ex. Men ärligt talat, vilket daddande. Jag känner en man som i praktiken har försörjt OCH uppfostrat TRE barn själv, med lite hjälp från sina föräldrar, vilket är jättebra. Men inte har de ställt sitt liv på stand by för att han ska kunna resa i jobbet eller gå ut och roa sig. Kanske någon gång ibland, men inte ofta. Ts bror får shapa up, växa upp, be a man. Och mamman får sluta dadda med sin son. Inte ts ansvar, men hon måste sätta gränser. Min bekanta hade precis samma problem med sitt ex som ts bror har. Missbruksproblem, in och ut på psyket, när barnen var 12, 10 och 7 år gamla fick han hela vårdnaden. Självklart fick han anpassa jobb och fritid efter detta, som ensamstående mammor får göra. De har inte växt upp i misär för det. Idag är alla hans barn välfungerande vuxna och han har ganska nyligen blivit morfar. Jag har även en manlig släkting som blev helt ensamstående när sonen var 5 år pga att mamman tyvärr dog i cancer. Både mor- och farföräldrar har hjälpt till men bor ganska långt bort. Det mesta ansvar får han ta själv. Han jobbar heltid. Pojken är idag 9 år.

Orkar inte läsa igenom allt. Skönt att se ibland att även om mamman och nya "pappan" sambon har drickproblem ibland så tar förhoppningsvis inte stora barnet efter. svårt att inte dras in i medberoende om man själv dricker ibland. svårt att dra ner ibland om man umgås med andra som dricker ofta. 

Din mamma ställer väl upp för sina barnbarn. Om jag hade varit i liknande situation hade mina föräldrar ställt upp på samma sätt.

Det kanske fyller din mammas liv med mening? Hon får säkert bra kontakt med barnen.

Min grundtes är att man inte kan (eller bör försöka) förändra andra utan bara sig själv. Ts är fri att sätta gränser och själv definiera sin uppgift i brorsbarnens liv. Är det faster utan ansvar hon vill vara så är det faster utan ansvar hon ska vara. Och hon är fri att välja den rollen. Vad farmor gör är en annan sak och upp till henne.

Det finns ett 12-stegsprogram för medberoende som dig. AL-NON heter det. Sök på nätet vart det finns möten och gå på dem. Där kommer du få hjälp, stöd, vänner och vägledning i hur du ska göra för att flytta fokus från den beroende tillbaka till dig själv. Du har ju bara ett ansvar - dig själv. Inte hans barn, inte alkoholisten, inte hans mamma är du ansvarig över. Råder dig att söka dig till AL-NON.

Tack till alla som svarat och gett värdefulla råd och input!
Jag tror att grundproblemet är att vi ser olika på saker och ting min mamma och jag - jag vill träffa barnen ibland och ställa upp när jag kan och har möjlighet, medan min mamma inrättar sitt liv efter min bror och hans barn. Deras behov är helt överordnade hennes, och hon kan inte ens planera en weekendresa utan att dubbelkolla att de inte behöver hennes tjänster just då. Sedan tenderar hon att bli arg på mig när jag inte ser saker och ting på samma sätt. Argumentet "det handlar ju om barnens bästa" är svårt att ifrågasätta, för då låter man lätt egoistisk. Men i själva verket ska ingen människa få skuldbelägga någon annan för att vederbörande har en annan åsikt. Det är ju inte JAG som smitit från mitt föräldraansvar.
Jag tror att även om min bror älskar sina barn, är han inte beredd att offra något av sin bekvämlighet eller sitt vuxenliv för att få vardagen att gå ihop. Hittills har han inte heller behövt det. I och med att han har backup på heltid har det inte funnits något behov av det.
Dock hände något intressant nyligen. En kväll efter några glas vin kom det här på tal, och då sa min mamma plötsligt (med en för henne ovanlig aggressivitet): "Hur tror det att det känns för mig då, som sitter fast i skiten?" Detta tolkar jag dels som att hon känner sig utnyttjad av och till, men upplever en väldigt stark skyldighet att ställa upp så att min bror kan behålla jobbet. Men också som att hon blir arg på mig om jag inte vill "hamna i skiten" (medberoende) tillsammans med henne. 
Jag har t.ex. föreslagit att min bror tar kontakt med exet:s föräldrar då exet inte berättat för dem om soc utredning och beslutet att båda ska ha backup när barnen vistas hos dem. Detta har exet själv erkänt för min bror. Jag föreslog då att han ska kontakta hennes föräldrar själv då de alltid haft bra kontakt och förklara för dem hur situationen ser ut. Jag har bara träffat hennes föräldrar några få gånger, men mitt intryck är att de är anständiga personer som säkert skulle ställa upp och nog inte vill att mina föräldrar ska vara ensamt ansvariga för deras gemensamma barnbarn. Men min bror vill inte göra det då han är rädd för exet:s reaktion (hon avskyr när andra går bakom ryggen på henne och reaktionen kan enligt min bror bli allt från återfall till självmordsförsök). Så för "husfridens" skull väljer min bror att hålla tyst. När jag ifrågasatte detta sa min mamma: "Det måste ju han få avgöra själv". Men jag tycker inte det, då beslutet direkt påverkar oss. 
Med andra ord förväntas jag ställa upp, men får inte ha en åsikt. 
Mitt intryck är att min brors ex kommit lindrigt undan många gånger genom årens lopp genom att ljuga för omgivningen, undanhålla information och få andra att tassa på tå runt henne för att inte göra henne upprörd. Allt har gått ut på att hon inte skulle frestas att dricka igen. Men trots allt detta hänsynstagande har hon haft återfall på återfall. Nu är soc inkopplat igen och det ska bli en ny utredning (den förra var i somras) efter tre nya orosanmälningar. Så strategin att stryka henne medhårs för att hålla henne nykter har misslyckats. Ändå verkar ingen mer än jag förorda en ändring. Jag tycker att det känns fel att hon ska få bestämma att hennes föräldrar ska hållas utanför, och därmed övergår hela ansvaret på mina föräldrar då min bror jobbar heltid och barnen mest bor hos honom. 
Tack för tipset om AL-NON, det låter intressant och jag ska kolla upp det! 

1. Det är inte dina barn och ingen annan ska berätta för dig vad du ska ta ansvar för, du kan behöva spara krafter till egna kommande prövningar.

2. Din bror har ansvaret för att få sin vardag med barnen att funka. Om det kräver att han byter jobb för att vara på plats så är det så, det är han som har valt att skaffa barn med den kvinnan.

3. Om din mamma ställer upp mer än hon vill så är det hon som borde gå på medberoende-möte i så fall.

Som det låter här så har det inte skett så mycket förändring alls, tyvärr. Du kanske har blivit starkare iaf i att du har rätt att stå upp för dig och det är bra. Jag förstår att du vill ändra situationen men som du själv är inne på är det ingen annan som vill göra en aktiv förändring. Din mamma fortsätter att beklaga sig men ställer fortfarande upp. Din bror gör som förut och tassar på tå runt sitt ex och hon får härja fritt. Tyvärr kan du nog inte göra mer än du redan gör och fortsätta säga att detta är galenskap och att du iaf inte tänker ställa upp på det.

Förrätt vara stark att stå emot även om det är svårt. Om inte du ger vika kan det så småningom komma ske en förändring om det tillslut blir ohållbart för en av de andra parterna din bror eller din mamma. Eftersom de inte vill lyssna på dig så pressas de närmare fallet som anske faktiskt kan bli den enda räddningen som får dem att faktiskt inse vad de håller på med.

Fortsätt stå stark!

Kanske du själv kan ring soc och be att få lämna din redogörelse i och med att du är närstående till barnen och de ska göra en ny utredning?

Jag är nära en person där det varit 3 utredningar pga psykisk ohälsa och tyvärr är det så att Soc inte kan göra så mycket mer än att utreda och säga vad de anser men om personer sen vägrar samarbeta så sker inte så mycket. 

+1

Tack än en gång för all input, råd och tips! Det känns skönt att veta att man inte är ensam om att befinna sig i denna situation.

Det är tyvärr så att så fort det är barn inblandade är det svårt att vilja sätta gränser för "man förväntas ju sätta barnens bästa i främsta rummet"...men det är som sagt inte mina barn.

Mitt intryck är att socialen gärna följer minsta motståndets lag och väljer att tro på missbrukarens försäkringar om att "det här var sista gången", trots att läkarjournaler som går 20 år tillbaka i tiden talar sitt tydliga språk. 

Sedan är det tyvärr så att all vård utom tvångsvård är frivillig, så vill missbrukaren hoppa av all behandling kan ingen göra något. Av någon för mig outgrundlig anledning tror barnens mamma fortfarande att hon ska klara av att bli nykter på egen hand. Och min bror köper det för att inte behöva bråka med henne. Själv tror jag att hon väljer "självbehandling" för att det gör det möjligt för henne att dricka utan kontroll när hon själv vill, men min bror tenderar att tro att hon faktiskt menar allvar och att hon är för självständig för att trivas med de ständiga kontroller det innebär att gå på VC och ta antabus (vilket hon börjat med och hoppat av ett oräkneligt antal gånger och VC har inte rätt att informera någon om det). Så antingen är han mer än lovligt naiv eller också väljer han att tro henne för att inte behöva ta strid. Han har alltid varit snäll och undfallande.

Ex-sambon har sedan 20-årsåldern en borderlinediagnos som hon slutat medicinera för med motiveringen att hon inte vill bli beroende av tabletter...men alkohol går tydligen bra.

Jag tror faktiskt som många av er påpekat är att det enda jag kan göra är att begränsa det enda jag kan påverka själv - dvs min egen inblandning.

Princis skönt att du kommit fram till det. Det är inte lätt alla gånger men du får fortsätta säga att de får hitta andra lösningar än att kräva av dig att ta ett ansvar som inte är ditt att ta. Det där med att göra Det som är bäst för barnen så är det din mammas uppfattning om vad hon anser vara bäst för barnen. Du kanske har en annan uppfattning som att din bror ska ta mer ansvar och få mer hjälp av soc. Din mammas uppfattning om vad som är bäst för barnen är inte den enda nödvändigtvis det enda riktiga att gå efter. Och din mamma verkar också tycka det blir ganska jobbigt att ta ett så stort ansvar.

Det är inte upp till dig att lösa det här och anledningen till att du "stör" dig på situationen tror jag delvis kan handla om någon form av svårighet att säga nej utan dåligt samvete? Du behöver kanske gå till botten med dina triggers typ så du inte behöver påverkas allt för mycket av det hela.

Ta hand om dig!

Detta låter som en klassisk kvinnofälla och i andra kulturer är det ju vanligt att när mamman dör, eller brister på andra sätt, förväntas andra kvinnliga släktingar träda in och ta hand om barnen. Pappor ställs det inte samma krav på, förutom att dra in pengar. Detta synsätt krockar med moderna värderingar i Sverige och liknande länder, där könsrollerna inte längre är desamma och där kollektivet inte går före individen, som i mer traditionella samhällen. Alla vill barnens bästa. Poängen är att barnens bästa inte är ts eller mammans ansvar att se till, det är pappans ansvar. Sen kan andra hjälpa till, men det är en annan sak.

Tvillingmamma,
Du har absolut rätt! Min mamma pratar ofta om hur viktigt det är att min bror får avlastning så att han ska orka jobba heltid (och, som du säger, dra in pengar). Min bror är en riktig mjukispappa - lärarna sa i socialens utredning att han kanske är lite för mkt kompis med sina barn. Ingen tvivlar på att han älskar dem över allt på jorden. Men som jag ser det är det två olika saker att älska sina barn och att ta ansvar för dem - det sistnämnda är inte kravlöst, utan innebär oftast att man måste göra uppoffringar under några år när umgänget med kompisar och kärlekslivet får stå tillbaka för barnens behov. Men min bror verkar ovillig att kompromissa - kanske delvis för att han aldrig behövt det. 
Intressant nog sa min mamma nyligen om barnens mamma: "Ja, hon skulle aldrig kunna gå hemma i tio år som jag gjorde när ni var små!". Däremot har hon aldrig sagt - och skulle aldrig säga - att min bror inte skulle kunna gå hemma med barnen i tio år...för den tanken skulle inte falla henne in. Så ur den synvinkeln sitter min mamma fast i konventionellt könsrollstänkande där mamman har ansvaret för barnen i alla avseenden utom det rent ekonomiska, och ska någon göra uppoffringar genom att gå ned i arbetstid/byta jobb, ge avkall på umgänget med kompisar eller avstå från hobbies är det mamman och inte pappan. Pappan är duktig som jobbar och drar in pengar, och då kan man inte kräva att han samtidigt ska göra uppoffringar för barnens skull. 

Tvillingmamma,
Du har absolut rätt! Min mamma pratar ofta om hur viktigt det är att min bror får avlastning så att han ska orka jobba heltid (och, som du säger, dra in pengar). Min bror är en riktig mjukispappa - lärarna sa i socialens utredning att han kanske är lite för mkt kompis med sina barn. Ingen tvivlar på att han älskar dem över allt på jorden. Men som jag ser det är det två olika saker att älska sina barn och att ta ansvar för dem - det sistnämnda är inte kravlöst, utan innebär oftast att man måste göra uppoffringar under några år när umgänget med kompisar och kärlekslivet får stå tillbaka för barnens behov. Men min bror verkar ovillig att kompromissa - kanske delvis för att han aldrig behövt det. 
Intressant nog sa min mamma nyligen om barnens mamma: "Ja, hon skulle aldrig kunna gå hemma i tio år som jag gjorde när ni var små!". Däremot har hon aldrig sagt - och skulle aldrig säga - att min bror inte skulle kunna gå hemma med barnen i tio år...för den tanken skulle inte falla henne in. Så ur den synvinkeln sitter min mamma fast i konventionellt könsrollstänkande där mamman har ansvaret för barnen i alla avseenden utom det rent ekonomiska, och ska någon göra uppoffringar genom att gå ned i arbetstid/byta jobb, ge avkall på umgänget med kompisar eller avstå från hobbies är det mamman och inte pappan. Pappan är duktig som jobbar och drar in pengar, och då kan man inte kräva att han samtidigt ska göra uppoffringar för barnens skull. 

Tvillingmamma,
Du har absolut rätt! Min mamma pratar ofta om hur viktigt det är att min bror får avlastning så att han ska orka jobba heltid (och, som du säger, dra in pengar). Min bror är en riktig mjukispappa - lärarna sa i socialens utredning att han kanske är lite för mkt kompis med sina barn. Ingen tvivlar på att han älskar dem över allt på jorden. Men som jag ser det är det två olika saker att älska sina barn och att ta ansvar för dem - det sistnämnda är inte kravlöst, utan innebär oftast att man måste göra uppoffringar under några år när umgänget med kompisar och kärlekslivet får stå tillbaka för barnens behov. Men min bror verkar ovillig att kompromissa - kanske delvis för att han aldrig behövt det. 
Intressant nog sa min mamma nyligen om barnens mamma: "Ja, hon skulle aldrig kunna gå hemma i tio år som jag gjorde när ni var små!". Däremot har hon aldrig sagt - och skulle aldrig säga - att min bror inte skulle kunna gå hemma med barnen i tio år...för den tanken skulle inte falla henne in. Så ur den synvinkeln sitter min mamma fast i konventionellt könsrollstänkande där mamman har ansvaret för barnen i alla avseenden utom det rent ekonomiska, och ska någon göra uppoffringar genom att gå ned i arbetstid/byta jobb, ge avkall på umgänget med kompisar eller avstå från hobbies är det mamman och inte pappan. Pappan är duktig som jobbar och drar in pengar, och då kan man inte kräva att han samtidigt ska göra uppoffringar för barnens skull.