Elak 10 åring, vad göra?

Helt ärligt nu, första tanken var "Har du kollat om hon har någon diagnos?"
Jag vet flera barn i den åldern som plötsligt blivit arroganta och nästan kaxiga, men aldrig riktigt sådär. 

Om ingen diagnos: 
Hur strikt har förbuden varit? Har man släppt på förbud ganska snabbt så känns ju inte konsekvenserna av och då fattar ju barn att det bara är tomma hot. Till slut bryr sig inte barnen.

Tonläget när jag säger till har jag fått höra att jag måste jobba på. Jag kan bli skitförbannad och det tas inte emot bra. Samtidigt kan man inte mesa när man ska säga till. Hårfin gräns det där...

Har du provat en annan väg än att förbuda saker? 
Kanske diskutera i lugn och ro om vad man kan göra istället för att vara elak?Typ gå iväg och vara själv en stund, räkna till tjugo? 

Du och dotter kanske skulle sätta er ner och prata i lugn och ro hemma om vad som är rätt och fel och vad som står i skolans (och samhällets) regler. Ge exempel på situationer, ex "Lisa blev väldigt ledsen när du sa som du gjorde. Hur kunde du sagt eller gjort annorlunda?" eller "Tänk om någon sa så om dig..."
Kanske BUP om hon vill prata med någon annan?

Jag vet inte om du blev klokare. 
Här är en länk på fler tips. 
https://www.mabra.com/3-misstag-du-aldrig-ska-gora-med-brakiga-barn/

Jag hade ringt bup och bett om hjälp. En 10 åring vet vad de talar om även om konsekvenstänket inte är helt där.

I mina ögon låter det som ditt barn mår dåligt.

Vi har varit i kontakt med BUP ang henne tidigare, i o m att detta inte är ett nytt problem. Utan någonting som har pågått minst sen hon började skolan om inte längre. Då ryckte de mest på axlarna och sa att problemen skulle gå över när hon blev större och hennes klasskompisar kom i kapp henne "mentalt" s a s. Men vi får kanske ta kontakt med dem igen för det har ju uppenbart inte "gått över". 

I övrigt så ja, jag har varit konsekvent. Är mobilen borta så är den borta osv. Och å ena sidan biter det ju på henne för hon blir väldigt upprörd så det är ju en konsekvens man tycker borde avskräcka beteendet men tydligen inte. I går var det samma visa igen och hon tycker att jag delar ut "hemska straff som man kan jämföra med dödsstraff" och ser inte alls sin roll i det hela. Sen är det ju klart att man inte kan förvänta sig att hon som är 10 år ska kunna överblicka det som en vuxen men hon fattar inte alls. Hon ångrar aldrig nånting hon gjort och får aldrig dåligt samvete över nånting. Om hon står och säger elaka saker till ett annat barn och blir påkommen, då ångrar hon att hon blivit påkommen för att hon vill inte bli av med mobilen men att det andra barnet är ledset skiter hon fullständigt i eller tycker t o m om. Hon är så väldigt ARG hela tiden och på allt. Jag har aldrig träffat en sån arg människa som henne. Hade det inte varit för att hon har väl hand med djur och bäbisar och aldrig skulle tänka tanken att plåga djur, sätta eld på saker eller på annat sett vandalisera andras ägodelar och för att hon HAR empati när hon är på "rätt" humör hade jag ärligt talat misstänkt psykopati. 

Pratat har jag också testat. Och lågaffektivt bemötande för det ska ju tydligen vara bra med barn som bråkar. Funkar inte på henne. Hon blir komplett galen och börjar kasta saker omkring sig, riva eller slå sig själv, slå efter mig osv. Jag ska skrika och bråka med henne säger hon och får absolut inte "låtsas och vara lugn sådär som nån jävla tönt-idiot". Och ja. Men problemet är ju att hon GILLAR när andra barn blir ledsna och VILL att de ska vara det. För att hon är arg på dem. Har frågat henne varför hon är så arg flera gånger också i fall det skulle vara så att de andra barnen är elaka mot henne och mobbas och så, men så är det inte. Utan hon är arg på dem för att dem enligt henne är töntiga, överkänsliga, långsamma, tysta osv. I hennes värld skulle det vara helt okej att säga åt folk att de färgat håret fult, att dem är töntar som gillar den och den serien, att prata i klassrummet och konstant i matsalen så att inget annat barn får studie eller matro osv. Och av någon anledning tar hon det som en personal offense när nåt annat barn ber om en extra förklaring på nåt i klassrummet när läraren har genomgång. För då måste hon ju sitta där ÄNNU MER och inte få göra NÅNTING för att NÅN ANNAN är "dum i huvudet". 

Nej, nu ska jag skicka i väg henne till skolan. Tack för svar!

Vi har varit i kontakt med BUP ang henne tidigare, i o m att detta inte är ett nytt problem. Utan någonting som har pågått minst sen hon började skolan om inte längre. Då ryckte de mest på axlarna och sa att problemen skulle gå över när hon blev större och hennes klasskompisar kom i kapp henne "mentalt" s a s. Men vi får kanske ta kontakt med dem igen för det har ju uppenbart inte "gått över". 

I övrigt så ja, jag har varit konsekvent. Är mobilen borta så är den borta osv. Och å ena sidan biter det ju på henne för hon blir väldigt upprörd så det är ju en konsekvens man tycker borde avskräcka beteendet men tydligen inte. I går var det samma visa igen och hon tycker att jag delar ut "hemska straff som man kan jämföra med dödsstraff" och ser inte alls sin roll i det hela. Sen är det ju klart att man inte kan förvänta sig att hon som är 10 år ska kunna överblicka det som en vuxen men hon fattar inte alls. Hon ångrar aldrig nånting hon gjort och får aldrig dåligt samvete över nånting. Om hon står och säger elaka saker till ett annat barn och blir påkommen, då ångrar hon att hon blivit påkommen för att hon vill inte bli av med mobilen men att det andra barnet är ledset skiter hon fullständigt i eller tycker t o m om. Hon är så väldigt ARG hela tiden och på allt. Jag har aldrig träffat en sån arg människa som henne. Hade det inte varit för att hon har väl hand med djur och bäbisar och aldrig skulle tänka tanken att plåga djur, sätta eld på saker eller på annat sett vandalisera andras ägodelar och för att hon HAR empati när hon är på "rätt" humör hade jag ärligt talat misstänkt psykopati. 

Pratat har jag också testat. Och lågaffektivt bemötande för det ska ju tydligen vara bra med barn som bråkar. Funkar inte på henne. Hon blir komplett galen och börjar kasta saker omkring sig, riva eller slå sig själv, slå efter mig osv. Jag ska skrika och bråka med henne säger hon och får absolut inte "låtsas och vara lugn sådär som nån jävla tönt-idiot". Och ja. Men problemet är ju att hon GILLAR när andra barn blir ledsna och VILL att de ska vara det. För att hon är arg på dem. Har frågat henne varför hon är så arg flera gånger också i fall det skulle vara så att de andra barnen är elaka mot henne och mobbas och så, men så är det inte. Utan hon är arg på dem för att dem enligt henne är töntiga, överkänsliga, långsamma, tysta osv. I hennes värld skulle det vara helt okej att säga åt folk att de färgat håret fult, att dem är töntar som gillar den och den serien, att prata i klassrummet och konstant i matsalen så att inget annat barn får studie eller matro osv. Och av någon anledning tar hon det som en personal offense när nåt annat barn ber om en extra förklaring på nåt i klassrummet när läraren har genomgång. För då måste hon ju sitta där ÄNNU MER och inte få göra NÅNTING för att NÅN ANNAN är "dum i huvudet". 

Nej, nu ska jag skicka i väg henne till skolan. Tack för svar!

Hon behöver definitivt hjälp från BUP, hoppas att de lyssnar denna gång och att allt blir bra.

En tanke som slog mig nu förresten är: har hon fått prova på någon idrott? Jag tänker att man brukar få utlopp för många aggressioner inom vissa sporter och efteråt blir man glad av endorfiner. Behöver kanske inte vara något med kroppskontakt eller särskilt mycket kontakt med andra alls, simning kanske?

Hon går på dans en gång i veckan. Innan har hon testat olika sporter, fotboll, innebandy, osv. Det har hon tröttnat väldigt fort på tyvärr. Fri idrott och sånt tycker hon inte om eftersom hon tycker att hon är så dålig på det. Jag har sagt att det viktigaste är ju att man har kul, men det vill hon inte riktigt gå med på och jag tänker inte tvinga henne heller särskilt när hon redan går i en sport. 

Och ja jag ska försöka kontakta dem redan under dagen tänkte jag. Är ändå hemma med lilla som har feber, så här hemma lär det bli en lugn dag. 

Ja det ska jag göra. Och ja hon säger sig ju förstå vilka slags känslor hon väcker inom dem andra barnen och att hon VILL det, så det går väll inte riktigt att skylla på noll konsekvenstänk heller liksom. 

Du skrev att ni provat olika sporter men mpbga var lagsporter. Mina barn avskyr lagsporter.

Jag var emot det i början men nu går båda på kampsport/ bjj. Det är inga sparkar och slag men mkt fysiskt. Många regler vad som är ok och inte. De älskar det, på mattan får de hålla fast, kasta sina kompisar och göra div lås men under kontrollerade former. Kanske kan vara värt att testa.

Vad bra att du letar efter olika sätt att gå hjälp på. Under tiden jobba på er relation: ju starkare er relation är desto mer inflytande kommer du att kunna ha i hennes liv och på hennes beteende. Så gör saker som hon tycker om tillsammans.

Var väldigt tydlig med vad som är rätt och fel och ge dig inte in på någon diskussion om det. Det är fel att vara elak mot långsammare kamrater. Punkt. Hon ska följa lärarens instruktioner i skolan. Punkt. Det är fel att skrika och gapa på ett aggressivt sätt. Punkt. Välj samtidigt dina konflikter så att du koncentrerar dig på de beteenden som är mest skadliga först. Du kan ta dig an annat med tiden.

Ge henne små kännbara konsekvenser när hon uppför sig illa. Ta inte bort hela mobilen eller veckopengen på en gång utan, dra ner på antalet minuter eller dra av någon krona i stöten. På så sätt känner hon inte att hon har förlorat allt och tappat all motivation att skärpa till sig. Hon måste fortfarande känna att det är värt att försöka.

Ge henne på samma sätt små kännbara belöningar när hon visar tecken på självbehärskning. Stoppa en bit godis i en väl synlig burk för hennes lördagsgodis, ge henne extra minuter på sin telefon, klistermärken på en karta (som leder till en större belöning), eller något annat som hon gillar. Du vill ha något som du kan ge direkt och som hon kan se visuellt eller i alla fall är mycket påtagligt. Och gör det lätt för henne i början att tjäna in dessa belöningar. Du bråkade inte med lillasyster på morgonen, eller du hade en bra eftermiddag i skolan, eller jag såg att du behärskade dig när jag sa att det var dags att städa undan.

Och ge det lågaffektiva bemötandet en chans till. Att hon saknar din reaktion visar på att den faktiskt är en del av det som driver beteendet. Ta bort den och låt henne arbeta sig igenom att hon faktiskt inte längre kan styra ditt beteende så kan det bli lättare för henne att fokusera på att hitta andra sätt att hantera sin omvärld.

Tycker hon att skolan är för lätt hela tiden? Är hon smartare än sina klasskompisar och kan inte prata med dem om sånt hon är intresserad av?

Några saker du skrivit fick mig att associera till en dokumentär jag hörde om särbegåvade barn. Flera där beskrev skolan som så tråkig att de blev deprimerade och att de hade svårt att relatera till klasskompisarna, som ju var på samma intellektuella nivå som de själva var på för flera år sedan.

Sen kanske inte den emotionella utvecklingen gått lika fort som den intellektuella. Empati är, vad jag har förstått, något människor tränar upp under uppväxten. Kanske behöver din dotter extra träning på det. En del rekommenderar att läsa skönlitteratur med barnet, det är ju en övning sätta sig in i någon annans känsloliv.

Ett annat sätt att öva empati med någon är att själv bemöta dem empatiskt.

Ridning Kanske? Om ni har råd? :) du säger ju att hon gillar djur. Jag har haft hand och varit mentor åt diverse olika barn. För de allra flesta har det bara haft positiva effekter. Du kan inte vara arg i stallet, då åker du ut med huvudet före.

Har du curlat henne mycket under uppväxten? Låtit henne få som hon vill, styra och ställa? Tänkte eftersom det verkar ha pågått sedan hon var sex år och förvärrats.

Låter som en psykopat in the making. Saknar hon empati och ånger för att skada människor såhär sent kommer det knappast komma senare heller. Har hon skadat djur eller liknande tidigare?

Att kolla diagnoser det första man gör är huvudstupa korkat faktiskt.
Man kan bete sig illa utan diagnoser! Se på omvärlden! Se på kollegorna osv. Det finns så oändligt många elaka människor som inte har diagnos!

Det är ett otyg det här, att försöka skylla ALLT på diagnoser!

Nåväl.
Håller med legomum helt och hållet.
Det man kan och bör fundera på är hur hon mår.  Vilket leder till att man måste sätta sig ner och prata, prata, prata med henne. Få henne att fundera på varför hon gör som hon gör. Få henne att fundera på hur hon mår och varför. Sådant tar tid, att få barn att öppna upp, särskilt om de mår dåligt och är utåtagerande.
Så BUP är definitivt ett vettigt alternativ.

Sen måste man ha i baktanke hur miljön ser ut i skolorna, att det du beskriver om uppkäftiga ungar osv stämmer överens på alla svenska skolklasser idag. Miljön i skolorna är tuff och kaotisk och självklart påverkas ditt barn av det liksom alla andra svenska skolbarn. Kort sagt, man kan aldrig kräva av ett enskilt barn att "uppföra sig" när det saknas generell uppförandekod i skolan.