Att hålla kontakten med nära och kära

 Det krävs ganska stor ansträngning för mig att kontakta dem, eftersom vi har så lite gemensamt nu i vuxen ålder. Min familj och jag lever väldigt olika liv och med många mil emellan. De flesta av dem träffar jag högst vartannat år, och då bara en kortare stund. Saknar sällan dem längre eftersom jag inte räknar med dem eller ser dem som en stor tillgång i mitt liv. Vi lever alla separata liv och klarar oss bäst vi kan. Jag har mer hjälp av min partners familj, och större utbyte av dem och mina bästa vänner. Har ibland sörjt en trygg familj som ställer upp på varann och en som kunde hjälpa mig ekonomiskt eller när jag krisade, men har inte haft den turen i livet.

Har å andra sidan några underbara vänner och haft turen att ha riktigt bra partners.

Ärligt talat, nej. Det är en sak som jag måste påminna mig om att göra. Främst är det så att vi nästan aldrig kan ses irl så det är telefonen som gäller, och jag gillar inte att sitta fast i telefonen. Livet i övrigt tar så klart mycket tid men det är mest mentala hinder liksom, konstigt nog. Jag älskar min familj men det betyder inte att jag tycker att det är kul att sitta i telefon flera dagar i veckan. Jag saknar dem men som sagt, det krävs något slags schema där jag ringer den som det var längst sedan jag pratade med, annars kommer jag inte ens ihåg att göra det. Det är inte som om de är särskilt bra på att höra av sig heller ska man säga...

Det beror på vem det är. Pappa har jag ingen kontakt med alls, mamma ringer jag vid högtider för att jag känner mig tvungen. Min storebröder spelar jag onlinespel med tre dagar i veckan så vi snackar då men det är enda kontakten med den yngre. Honom saknar jag alltid om han inte kan vara med någon gång. Den äldre pratar jag med nästan alla dagar och vi bor nära varandra så vi träffas regelbundet. Jag saknar honom om vi inte kan prata på mer än 36 timmar ungefär. Släktingar utanför familjen känner jag inga utom min farmor, henne saknar jag ibland och då ringer jag. Jag passar alltid på att svänga förbi också om jag är påväg någonstans i hennes trakter eller om det är på vägen. Vänner har jag några som jag umgås med ofta och inte saknar emellan, några som jag inte umgås med så ofta och saknar ibland och ringer då, och några som väl inte är vänner längre men som jag saknar ibland utan att göra något åt saken.

Alla har vi stressiga liv och svart att fa ihop livspusslet, men nar man sen far en stund over sa ar det den narmsta familjen man spontant haller kontakt med (foraldrar och syskon). Man ringer for att man vill och man traffas sa mycket som man kan. Vi har ingen stor slakt och de enstaka kusiner jag har bor langt borta, vilket gor att vi inte kunnat umgas sa varst mycket under uppvaxten, och darfor har vi idag nastan obefintlig kontakt (man hinner inte och de ar heller ingen naturlig del av ens dagliga liv, aven om det skulle varit roligt).

Tyvärr inte,jag tvingar mig att ringa till  min mamma en gång i veckan.Jag är ingen pratglad människa.Min dotter brukar ringa mig.Min man som är utomlands ringer flera ggr i veckan.Jag gillar att skriva men inte prata.