Omotiverad 18-åring, ledsen mamma

Depression. Sök vård.

Jag ser flera lager här.

1) Sluta tjata om framtiden. Endera dagen går hon ut gymnasiet och måste flytta hemifrån, då kommer motivationen rätt så fort att kunna betala en hyra utan soc hjälp.
2) Deo och parfym? Please, minns inte ens året jag senast använde deo, jag tvättar mig under armarna bara. Parfym händer men annars var det ett par år sedan.
3) Hudvård? Lotion är inget tvång i livet.
4) Som sagt, sluta tjata. Du kan inte påverka resten av släkten men du kan åtminstone ge henne lite andrum själv. Det kan vara så att hon har lite ångest över framtiden och pressen gör henne bara arg och mer inbunden, dvs tvärtom vad du vill åstadkomma.
5) Sluta skämma bort henne! Omedelbart! Köp saker till födelsedag och jul, och om hon behöver t ex vinterkläder osv så klart. Inte ett jota mer utöver den slant jag antar att hon får i månaden från csn.
6) Gör något roligt med henne! Hon måste bort från skärmarnas isolering (absolut inte med tvång!) och lära sig att roa sig, kanske göra nåt helt nytt. Mother daughter paintball shoot off ftw! :D Ja inte vet jag, det kan lika gärna bli klättervägg inomhus. Vidga vyerna, båda två.

Det är alltså "gör mindre, gör mer" som gäller här. Passa på att njuta av den lilla tid ni har tillsammans, om något år kommer hon ändå att flytta ut och hur er relation ser ut då kan vara väldigt beroende av hur ni har det de sista åren innan dess.

Depression plus att du är alldeles för på om oviktiga saker

Hon är 18 år och du säger till henne att borsta tänderna???

Så här kan du inte hålla på att tjata. Hon har ju stängt ner för länge sedan..

Låt tjejen vara. Verkar hon ha en depression så sök hjälp, annars låt henne vara.

Jag har varit din dotter, och gud vad jag hatade att få frågor om framtiden. Det är väldigt få 18åringar som faktiskt vet vad dom vill göra i framtiden, min mamma är asiat och kommer från väldigt enkla levnadsförhållanden. Så hon tryckte på rejält med skolan och hur viktigt det är. Påtryckningarna från mamma KVÄVDE mig, kvävde mig så pass mycket att jag gick in i en djup depression under gymnasietiden och tog studenten med ofullständiga betyg (jobbat upp betygen i efterhand). Hon vet att skolan är viktig, men hon verkar inte må bra och hon reagerar som hon gör eftersom hon är själv frustrerad över hennes framtid, hon vet inte vad hon vill göra, men omgivningen kräver att hon ska veta nu med detsamma. Jag skötte inte min hygien heller, för jag mådde dåligt och var deprimerad. Jag känner igen mig i allt du skriver om henne, och jag kan med 100% säkerhet säga att hon är deprimerad. Hon behöver ditt stöd och empati.

Tror inte det behöver vara depression. Jag arbetar på gymnasiet och man möter en hel del håglösa omotiverade ungdomar. Det handlar ofta om att de känner press att klara skolan (gärna från mamma och pappa) och att man inte vet vad man ska göra sen. Att man har en känsla av att skolan inte är så viktig men "alla andra" säger ju att det är det. Att man känner en press att man måste veta vad man ska göra resten av livet. 

Säg till henne att ni behöver prata lite. Säg nåt i stil med "nu är det 2020. Jag har insett att du tycker jag tjatar och mitt nyårslöfte blir att jag ska sluta göra det. Du behöver sköta skolan och göra ditt bästa, men det är gott nog. Jag förstår att det är svårt att veta vad man vill med livet sedan, och jag hoppas du kommer fram till något innan du tar studenten. Om du vill bolla tankar om det så finns jag här, men jag lovar att inte fråga, utan det får i så fall bli när du själv tar upp det" 

Då kommer hon känna sig mer vuxen, att du litar på henne och det här kommer leda till att ni kan ha lite bättre samtal senare. 
Sen får du nog kanske också inse att ungdomar ofta drar sig ifrån sina föräldrar lite. Allt det där roliga du skriver att ni gjorde förr - sånt förändras. Så småningom kommer ni ha en vuxen-vuxen relation istället för en mamma-barn relation. 

Har egna barn i ungefär samma ålder och det enda de gör ihop med mig (och det är då knappt) är att äta middag ihop emellanåt.