Anonymsju skrev 2019-08-28 23:07:48 följande:
Tack för din långa och ärliga text, men den gjorde mig jätteledsen! För det du just skrev sa jag till min sambo (sonens pappa) att det känns som att dom tycker om dom barnen som inte gör ett ljud ifrån sig och är nöjda, dom barnen är såååååå duktiga, sen kommer ett barn som är krävande, ledsen och missnöjd. Såna barn gillar dom inte. Sa att jag fick en sån stark känsla att dom redan dömt min son som en "jobbig unge"
Usch det skär i hjärtat bara att skriva det här, men det är så jag känner. Exakt som du beskriver att all glädje man hade över det här att han skulle börja på förskolan har omvandlats till ångest, sorgsenhet, skam och skuld.
Fyfan för din dotters pedagoger som betedde sig så mot henne, jag är fan livrädd att dom tillslut kommer göra så med min son, vad vet jag vad dom gör när jag inte är där? Jag vet ju själv hur frustrerande det är när han inte äter. Dom kanske tillslut gör något som bara gör det värre, som att tvinga. Hon berättar nu att hon håller på att truga i mat och tjata.
Hur fick ni reda på att dom gjort så emot eran dotter?
Anonymsju skrev 2019-08-29 09:40:40 följande:
Okej, tack för svar! Då vet jag att det kan vända och bli riktigt bra till och med. Det jobbiga är att det är inte vara lämningen som är extrem tuff, utan jag vet ju att han inte mår så bra där, smågråter hela tiden, äter ingenting så han går hungrig hela tiden där. Ingenting blev bättre av att få den kommentaren jag fick igår vid hämtning. Får en känsla av att dom tycket han är besvärlig, vilket resulterar i att dom kanske inte orkar anstränga sig extra för honom, men det är nog det han behöver. Han har svårt att anpassa sig och bli lämnad där utan mig. Känslan av att gå hela dagen på jobbet med vetskapen om att han är ledsen, ensam och hungrig där är hemsk. Visst, det är vanligt att barn gråter vid lämning, men han har ju extra svårt att just anpassa sig, nåt måste man ju kunna ändra eller göra? Alla barn är ju olika, ska man ändå behandla dom exakt likadant trots olika behov?
Det var efter att min fru frågade dem rakt ut hur de gjorde vid matsituationen, som de klämde fram det lite generat. Det var en av de outbildade i personalstyrkan som hade kommit på den "utmärkta" idén. Vi skulle förstås ha anmält, men då hade vi behövt byta förskola och vi ville inte att dottern skulle få ett uppbrott med alla negativa konsekvenser av det. Vi hade också bytt en gång tidigare från en icke-fungerande dagmamma, så det kanske också spelade en viss roll.
Men i efterhand tror jag att det hade varit bättre att byta dagis.
Jag känner igen mycket av det du säger i ditt andra inlägg också. Jag hade en diskussion med en av förskolelärarna om att de kunde testa att låta dottern äta enskilt med en av personalen. Nej, det gick inte, för tänk om alla andra barn skulle kräva samma. Jag sade då lite försiktigt att de kunde testa bara en enda gång och se hur det blev. Nej, det gick inte. Jag tänkte då på hur jag själv individualiserar varje dag för mina elever och ser till att de får en individuell anpassning utifrån deras specifika behov. De kunde inte ens pröva att göra det en gång, med ett enda barn!
Andra gånger sade de saker som att: "Vi har aldrig haft ett sådant barn som ert" (i negativ mening då, alltså). De tryckte på så hårt de kunde för att vi skulle gå till hab och få en diagnos. Men det vägrade vi. Min fru är psykoterapeut och var säker på att barnet inte hade en diagnos. Men de trodde henne inte, utan trodde att de visste bättre själva. Visst hade barnet en del problem, men det var inte kopplat till en diagnos. En del av problematiken låg i att barnet hade fått väldigt mycket kärlek hemma och blivit mycket trygg och att det därför krävde närhet och värme av personalen. En annan del låg i att det var högkänsligt och hade svårt att reglera sig.
Mitt syfte med att berätta min historia är inte att få dig att känna dig nedtryckt utan att få upp ögonen för de problem och risker som ibland uppkommer. Problemet handlar mycket om bristande kunskap hos förskolepersonalen och man ska inte förutsätta att de har en bra psykologisk grund när de agerar.
Jag tycker att du ska föra en kontinuerlig dialog med förskolepersonalen om ditt barn. Det är skadligt för barnet att det känner sig otryggt på förskolan hela dagen och allvarligt att det inte leker och mår dåligt även ett bra tag efter att du lämnat det. Det måste bli en ständigt pågående diskussion mellan dig och personalen om vad de kan göra för att förbättra situationen, och också vad de har gjort och hur barnet har reagerat. En öppen diskussion mellan er där inget utelämnas. Säg till dem rakt ut att du vill veta precis allt, både negativt och positivt. (Det ska inte bli så att personalen bara ska säga de positiva sakerna för att få dig att bli på bra humör, eller så). Du vet ju bättre än förskolepersonalen vad som t.ex. får din son att vilja äta. Berätta hur du gör hemma, och ge tips som du tror kan funka.
Smällar som att de uttrycker sig klumpigt ibland och råkar såra dina känslor, det får du ta (men jag vet, det känns jättejobbigt). Men det är barnets bästa som behöver stå i fokus för dig. Men du kan ju reagera och notera mentalt om de gör saker som går emot anknytningsteorin eller andra saker som du inte tror är bra för ditt barn.
Märker du efter ett tag att personalen inte behandlar ditt barn på ett bra sätt och att du alltmer förlorar ditt förtroende för deras förmåga att ta hand om ditt barn, samt att du märker att barnet inte knutit an bra och inte fungerar - då är det läge att byta förskola. Men du behöver först ge dem en chans att visa vad de går för, samtidigt som du på ett öppet och respektfullt sätt kräver en öppen dialog.
Jag tänker också att du kan ge personalen beröm när de gör något du tycker är bra, för att upprätthålla en god relation. Det är taktiskt smart att göra ungefär som att man är extra trevlig mot den mekaniker som lagar ens bil. Att skapa en bra relation är viktigt för det gör att kommande önskemål, kritik och förslag kan framföras och bli emottagen på ett bättre sätt.
Sammanfattningsvis är mitt huvudbudskap att du ska försöka ta kontroll över situationen genom kommunikation och också ta problemen på allvar. Lita på dina magkänsla, och om situationen inte känns bra, så behöver ni tillsammans försöka hitta lösningar och jobba er framåt. Att försöka skaka av sig obehagskänslorna utan att se någon lösning och bara fortsätta i samma spår tror jag att du kommer att ångra senare.
Du kan ju försöka få till ett möte med förskolepersonalen där ni diskuterar igenom situationen i lugn och ro. Vi hade många sådana möten och det hjälpte en del. Dock ville specialpedagogen vara med, och vi märkte att möten utan hennes deltagande gick betydligt bättre.
