Knäckt.

Tack hörni. ????

Säger jag att han ska vika en helg åt mig och bebisen kommer han troligtvis göra slut. Skäms så oerhört för vad jag satt mig själv och det kommande barnet i, vet inte ens om jag klarar av att berätta för familj kollegor och de få vänner jag har. Hoppas väl att han ska ändra sig när bebisen väl kommit och det blir mer verkligt för honom.

Men skönt att veta att det inte är jag som är galen, vet bara inte om jag är tillräckligt stark att gå redan innan barnet har kommit. Har hört att man inte ska ta stora beslut när man är gravid pga alla hormoner. Vet inte vad det ligger för sanningshalt i det.

Usch, väcks ett obehag i mig att läsa detta då jag själv träffade en liknande man en gång. Kanske till och med är samma..

I vilket fall låter det som en otroligt egoistisk människa. "Du ska vara med på Mitt barns hobby", "Jag vill ha sex", "Du kunde likagärna göra abort eftersom Jag inte vill ha ett barn jag inte bor med"... Och så drickandet på det.

Men känn inte att något är ditt fel. Du kunde knappast veta hur det skulle bli, eftersom det antagligen kändes bra i början. Som flera andra säger låter det som att det bästa är att du inte fortsätter med relationen. Låter på din beskrivning som att det kommer vara rätt osannolikt att han ändrar sig, tyvärr. Har han någon bra egenskap som gör att du känner att du skulle vilja leva med honom?

Det jag föll för var just att han var så snäll och omtänksam. Helt olik mitt ex. Känns dumt nu.

Vi har pratat lite idag och nu säger han att han absolut inte vill ta bort barnet. Men att det kräver kompromisser. Vilket fortfarande verkar ligga helt på mig.

Är både ledsen och asförbannad. Hoppas ändå att det går att lösa. Blev själv bortvald av min pappa som barn och vill inte att det ska hända min bebis.

Det jag föll för var just att han var så snäll och omtänksam. Helt olik mitt ex. Känns dumt nu.

Vi har pratat lite idag och nu säger han att han absolut inte vill ta bort barnet. Men att det kräver kompromisser. Vilket fortfarande verkar ligga helt på mig.

Är både ledsen och asförbannad. Hoppas ändå att det går att lösa. Blev själv bortvald av min pappa som barn och vill inte att det ska hända min bebis.

Vilka kompromisser var HAN villig att göra?

Håller med

Förstår, tyvärr är det ju vanligt att personen beter sig snällt och omtänksamt till en början men sedan ändrar karaktär till någon helt annan (tänker inte sätta en narcissistdiagnos på honom men det känns lite som de dragen). Han tycks ha inställningen att det är han som bestämmer i relationen. Du ska kompromissa för att inte göra abort? Redan där menar han alltså att det har varit hans beslut från början om graviditeten ska fullföljas eller inte? Du säger dessutom att du städar hos honom, så hur kan han ens ha tanken på att du ska behöva göra mer för honom? Det är verkligen inte så ett sunt förhållande ska vara.

Förstår att du känner dig ledsen och förbannad, för det är en väldigt klämd sits han har satt dig i. Men tror nog att det är som Sextiotalist säger, att det är bättre för barnet att bli bortvald av pappan och istället få leva i ett tryggt hem med en välmående mamma och som kanske dessutom hittar en ny och snäll partner.

Som jag skrev så är abort inte ett alternativ och han har backat och bett om ursäkt. Är jäkligt sårad ändå även om han egentligen inte menade det. Sånt säger man bara inte.

Jag sitter i en liknande situation som dig och om jag var du så skulle jag försöka ha ett eget boende, även om ni håller ihop som par. Jag träffade en man med barn sedan tidigare som var otroligt snäll och uppmärksam. Jag blev jättekär. Jag blev gravid och under graviditeten förändrades han, var ej stöttande, sa sårande saker, han till och med skrek och skällde på mig då jag låg i värkar och var på BB. Han pratade också om att han måste prioritera sina första barn så att dom inte kände sig utanför, tyvärr så betydde det i praktiken att jag fick göra alla kompromisser och allt skulle vara på hans villkor. Man är i ett ganska utsatt läge när man bor ihop och har ett litet barn. Men jag insåg allt detta lite för sent, en bra bit in i graviditeten såg jag varningssignalerna men det är först nu som jag verkligen fattar att detta inte bara är något jag inbillar mig. Nu är vårt barn tre år och jag sparar pengar för att kunna flytta, men mitt hjärta brister då jag tänker på att inte få träffa vårt barn på heltid.