Vad kan jag begära av min man egentligen?

Tvekade mellan att lägga tråden här eller i relationsproblem men valde den här genren även fast det största problemet är mellan mig och maken.

Känner bara för att lufta lite ångest jag har och hoppas på att ni inte dömer mig för hårt.

Lever ihop med min man och våra två små barn och varannan vecka så har mannens tonåring bott här. Sen i våras så har det dock ändrats till att hans barn har bott hos oss på heltid.

Låt gå för det men har inte fått nån förklaring till varför barnet inte längre bor hos mamman och min man lämnar ingen förklaring till varför han inte begär en krona i underhåll av mamman även fast hon tjänar mer än vad jag och pappan gör tillsammans. Iallafall att han ställer krav på att mamman får swisha fickpengar till tonåringen som begär oss om pengar dagligen.

Nu tycker ni säkert att jag gnäller men det börjar irritera mig något oerhört eftersom min man jobbar långa dagar och har lämnat mig med i princip allt ansvar för hus, barn och ALLT! På det så hade det provocerat mig mindre ifall tonåringen som precis är fyllda 17 kunde hjälpa till hemma men detta vägrar denne göra och min man tycker att ett barn inte ska behöva anstränga sig hemma.

På det så känner jag dessutom att våra barn far väldigt illa utav det här för deras tid med pappa har i princip stulits helt utav hans tidigare barn. Nu går han ut mycket på helgerna vilket jag stör ihjäl mig på och som vi bråkar väldigt mycket om men dessutom så lovar han sitt stora barn evenemang de helger som han är hemma.

Nu så har han lämnat hemmet efter ett bråk vi hade igår och jag har gråtit floder hela natten och morgonen och jag vet inte hur jag ska göra.

Jag har ställt som krav att om vi ska få det här att funka så får han sluta festa, vi ska gå i terapi, ska hans tonåring bo här på heltid så ska denne hjälpa till, han måste begära underhåll och han måste börja dela sin tid med våra små barn för han kan inte bara prioritera ett barn.

Han påstår att jag är sjuk i huvudet som ens kan begära nåt av det här och att jag är den värsta o elakaste människan som finns på ett ungefär.

Så snälla hjälp mig. Vad ska jag göra?

Är i stort behov av råd för jag går sönder här.

Hälsningar från en knäckt och deppad morsa. :(

Tvekade mellan att lägga tråden här eller i relationsproblem men valde den här genren även fast det största problemet är mellan mig och maken.

Känner bara för att lufta lite ångest jag har och hoppas på att ni inte dömer mig för hårt.

Lever ihop med min man och våra två små barn och varannan vecka så har mannens tonåring bott här. Sen i våras så har det dock ändrats till att hans barn har bott hos oss på heltid.

Låt gå för det men har inte fått nån förklaring till varför barnet inte längre bor hos mamman och min man lämnar ingen förklaring till varför han inte begär en krona i underhåll av mamman även fast hon tjänar mer än vad jag och pappan gör tillsammans. Iallafall att han ställer krav på att mamman får swisha fickpengar till tonåringen som begär oss om pengar dagligen.

Nu tycker ni säkert att jag gnäller men det börjar irritera mig något oerhört eftersom min man jobbar långa dagar och har lämnat mig med i princip allt ansvar för hus, barn och ALLT! På det så hade det provocerat mig mindre ifall tonåringen som precis är fyllda 17 kunde hjälpa till hemma men detta vägrar denne göra och min man tycker att ett barn inte ska behöva anstränga sig hemma.

På det så känner jag dessutom att våra barn far väldigt illa utav det här för deras tid med pappa har i princip stulits helt utav hans tidigare barn. Nu går han ut mycket på helgerna vilket jag stör ihjäl mig på och som vi bråkar väldigt mycket om men dessutom så lovar han sitt stora barn evenemang de helger som han är hemma.

Nu så har han lämnat hemmet efter ett bråk vi hade igår och jag har gråtit floder hela natten och morgonen och jag vet inte hur jag ska göra.

Jag har ställt som krav att om vi ska få det här att funka så får han sluta festa, vi ska gå i terapi, ska hans tonåring bo här på heltid så ska denne hjälpa till, han måste begära underhåll och han måste börja dela sin tid med våra små barn för han kan inte bara prioritera ett barn.

Han påstår att jag är sjuk i huvudet som ens kan begära nåt av det här och att jag är den värsta o elakaste människan som finns på ett ungefär.

Så snälla hjälp mig. Vad ska jag göra?

Är i stort behov av råd för jag går sönder här.

Hälsningar från en knäckt och deppad morsa. :(

Jag tackar för alla svar och det här blir mitt sista inlägg.

Jag kommer få göra om mitt liv helt och det blir som så att jag får göra det med mig och mina barn.

Idag så gjorde han bort mig helt och hållet och sa när vi satt och prata att jag hatar hans dotter inför henne och det blev spiken i kistan för det här.

Jag är så ledsen just nu så ord finns inte nog för det och jag bemötte det med tårar för jag kände mig tillintetgjord.

Det blir väl inte mer än det här.

Jag får sova på saken och söka mig vidare med mina små barn imorgon.

Tack för alla era fina och hårda råd, jag uppskattar både ris och ros jag fått.

Kram

Jag tackar för alla svar och det här blir mitt sista inlägg.

Jag kommer få göra om mitt liv helt och det blir som så att jag får göra det med mig och mina barn.

Idag så gjorde han bort mig helt och hållet och sa när vi satt och prata att jag hatar hans dotter inför henne och det blev spiken i kistan för det här.

Jag är så ledsen just nu så ord finns inte nog för det och jag bemötte det med tårar för jag kände mig tillintetgjord.

Det blir väl inte mer än det här.

Jag får sova på saken och söka mig vidare med mina små barn imorgon.

Tack för alla era fina och hårda råd, jag uppskattar både ris och ros jag fått.

Kram

Jag tackar för alla svar och det här blir mitt sista inlägg.

Jag kommer få göra om mitt liv helt och det blir som så att jag får göra det med mig och mina barn.

Idag så gjorde han bort mig helt och hållet och sa när vi satt och prata att jag hatar hans dotter inför henne och det blev spiken i kistan för det här.

Jag är så ledsen just nu så ord finns inte nog för det och jag bemötte det med tårar för jag kände mig tillintetgjord.

Det blir väl inte mer än det här.

Jag får sova på saken och söka mig vidare med mina små barn imorgon.

Tack för alla era fina och hårda råd, jag uppskattar både ris och ros jag fått.

Kram

Jag tackar för alla svar och det här blir mitt sista inlägg.

Jag kommer få göra om mitt liv helt och det blir som så att jag får göra det med mig och mina barn.

Idag så gjorde han bort mig helt och hållet och sa när vi satt och prata att jag hatar hans dotter inför henne och det blev spiken i kistan för det här.

Jag är så ledsen just nu så ord finns inte nog för det och jag bemötte det med tårar för jag kände mig tillintetgjord.

Det blir väl inte mer än det här.

Jag får sova på saken och söka mig vidare med mina små barn imorgon.

Tack för alla era fina och hårda råd, jag uppskattar både ris och ros jag fått.

Kram

Vad ska du med den idioten till? Spola han o skaffa en kille, som respekterar dig!

Nu tänkte jag inte skriva något mer men ville bara tacka för omtanken. Vet inte vad det är med min mobil men kan inte gilla era inlägg.

Jag fick en muntlig käftsmäll igår som blev den som fick mig att bara känna att vi lägger ner det här.

Satt ner för att diskutera rutiner hemma och när jag tog fram mitt förslag om att dottern skulle tömma diskmaskinen när hon kommer hem från skolan och ha det som ansvarsområde så flippade han ut helt och sa att jag måste verkligen hata henne.

Jag tänker aldrig mer finna mig i ett sånt beteende igen och även fast känslorna för honom givetvis finns kvar så har jag insett att det här är dött och nu får vi gå skilda vägar.

Nu har vi barn ihop så vi kommer alltid att ha någon form av kontakt eller dialog med varandra men vill säga det här till andra kvinnor som kanske dejtar en man med barn där det känns som att han överkompenserar och kommer säga det här till en framtida flickvän till min man. LÄGG NER OCH FLY ÅT MOTSATT HÅLL! Det blir inte bättre och han kommer aldrig att förändras. Får ni dessutom gemensamma barn ihop så kommer han överkompensera och skaka på skallran ännu högre framför sitt stora barn sedan tidigare medans det kommer låta från hans håll att era yngsta barn minsann inte DÖÖÖÖÖR av att skrika i några minuter.

Du kommer bara att bli bitter, nedtryckt i skorna och hur mycket du än står och kämpar och harvar där hemma så krävs det inte mycket för att du ska klassas som den elaka styvmorsan. Vill du ha det så? Jag tror inte det så det rådet vill jag ge till er som inte har flyttat ihop än med era curlingpappor blir att helt låta bli.

Hoppas iallafall en person lyssnar, då har jag kanske bidragit med något positivt i den här deprimerade tråden.

/Kramar igen från den bittra som säger Askungen in my ass, hon är isåfall dagens motsvarighet till bonusmamman.