Stanna kvar eller lämna?

Flytta in till någon ör aldrig bra. Vänta tills relationen är stabilare och köp då något tillsamman.

Måste du välja mellan att göra slut el flytta ihop? Kan ni inte bo som särbos ett tag till.

Din kille har ju redan tagit körkort och skaffat bil för din skull. Vad är det mer han måste göra för att duga? Lämna sitt osäkra drömjobb? Bli lika händig som din förre kille?

Alltså så länge han har jobb kan han väl iaf spara en summa varje månad.

Jag undrar om du egentligen var kär i din förre kille el är kär i din nuvarande. Du verkar gilla dem men alltid är det något som inte passar. Din förre kille var för osocial och blyg. Din nuvarande har ett osäkert jobb. Det går inte att få den perfekte killen och är man kär på riktigt hakar man inte upp sig på sådana saker.

Självklart kan man vara särbos också. Samtidigt tycker vi båda att det är onödigt att han går och betalar hyra på en lägenhet han inte använder. 
Jag förstår vad du menar helt och hållet. Jag kanske är för hård och kräsen och att det är därför jag är osäker. Jag är fullt medveten om att den "perfekta mannen" inte existerar. 

Min förra kille älskade jag över allting annat men som jag skrev dog det ut med tiden. Vilket är fullt förståeligt när man blir tillsammans i unga tonåren. Hakar upp sig på såna saker kan man göra trots att man är kär, det handlar om hur säker man vill att ens framtid ska vara. Men jag har förmodligen höga krav och borde sänka dem lite, absolut.

Antingen praktisk och tystlåten el tvärtom.

Har du själv ett säkert och någorlunda högavlönat arbete? Du gör det väl inget att din kille har ett timavlönat arbete? Jag tänker inför ev barn. Om förhållandet varit det omvända, kille med fast arbete och tjej med osäker timansställning hade ingen tyckt det varit konstigt, inte killen heller.

Om ni får barn kan han väl skaffa en livförsäkring. Är han beredd att byta jobb om ni får barn och pengarna börjar tryta? Eller är han beredd att själv vara hemma åtminstone halva tiden med barnet? Har ni diskuterat sådant?

Sen tycker jag inte det har nån betydelse vad dina släktingar tycker, det är du som ska leva med honom.

Alltså jag tycker ju du ska gå på vad du känner om inte förnuftet ringer i varningsklockorna. Och då tänker jag på överdriven alkoholkonsumtion, svartsjuka och kontrollbehov el flirtighet/otrohet. Att slösa bort pengarna är också ett varningstecken men det gör han väl inte längre?

Väldigt tacksam för ditt svar, det får mig att tänka till lite extra. Jag har ett bra arbete och vi hade klarat oss fint om det hade hänt honom något och han inte klarat av att arbeta under en tid. Jag tänker bara tvärt om, hur gör vi om det händer mig något och jag av någon anledning inte klarar av att arbeta?

Förmodligen oroar jag mig för mycket över framtiden att jag inte hinner njuta av nuet.

Han har sagt att han skulle gjort allt för att vi skulle få det bra. Dock har han gjort klart att han inte vill vara pappaledig men det får man ju diskutera när tiden är inne. 

Tack för ditt svar 

Ni bör nog vara särbos länge. Tills du blir lite äldre och vet vad du vill, ja tills du värdesätter saker lite annorlunda och kan ta egna beslut. Det känns som att det inte kommer att fungera , du är en tjej som aldrig kommer bli nöjd, du kommer göra hans liv surt. 

Lär dig hänga upp en tavla själv och kan du det, så behöver ju inte han kunna.

Tycker det är orättvist av vissa här att döma dig som en kräsen människa som aldrig blir nöjd och som bara kommer göra livet surt för din nuvarande pojkvän. Du skriver själv att du och ditt ex växte ifrån varann och det är fullt förståeligt eftersom ni träffades i ung ålder. Att det inte klickar helt med den nuvarande beror nog helt enkelt bara på att han inte är rätt för just dig. Jag ska dock inte avgöra det åt dig, det är du själv som får fatta ett beslut hur du ska göra såklart, men jag har själv varit i en liknande situation. Jag träffade min man efter att ha dejtat några mindre härliga killar och i relation till dem framstod han som en tio-poängare. Såhär i efterhand inser jag att jag inte var så himlastormande kär som jag trodde mig vara och nu håller vi på att gå isär just därför att vi är så olika som personer. Jag är driven, målinriktad och har kontrollbehov medan han är lat och nöjer sig med det lilla i livet kan man sammanfatta det. Jag startade tråden www.familjeliv.se/forum/thread/79768176-radd-for-att-jag-aldrig-kommer-hitta-nagon-ny som kanske kan vara intressant att läsa för dig. Det handlar inte om att du är för kräsen, du har bara inte hittat rätt! Är min teori...

Äldre tror jag inte att jag behöver bli för att veta vad jag vill. Det är förmodligen att jag helt enkelt har svårt för att ta beslut då det finns både fördelar och nackdelar med både delar. Jag är en tjej som är ganska lätt att ha och göra med så känner inte alls att det du beskriver stämmer in på mig.

Tavlan var ett exempel, som jag absolut kan göra själv. Kan jag hänga upp en borde minsann min sambo på 30 år kunna göra det också. 
Tråkigt att du måste trycka ner andra för att må bättre själv. Jag bad om tips, råd eller egna erfarenheter - inte antaganden om hur jag är som person.

Tack för ditt svar iallafall  

Tusen tack för ditt svar. Det kan ibland kännas som att man är helt död inombords, man känner ingenting alls. Jag tycker det är trevligt att vara tillsammans men jag har aldrig känt det där pirret. Kanske kan bero på att man inte är 15 år längre? 

Jag ska definitivt läsa igenom din tråd och hoppas att jag snart kan ta ett beslut