Anonym (Tänker) skrev 2019-05-31 20:40:22 följande:
Hej och tack för ditt fina inlägg!
"Skönt" att höra att det finns andra som känner igen sig. Också skönt att höra att du känner att du är på rätt väg från sorgen, även om du fortfarande upplever något otroligt jobbigt. Det ger hopp
Ja, jag önskar verkligen också att jag hade vetat om de känslor som kan komma efter en ofrivillig abort. Jag visste förvisso att jag skulle må mycket, mycket dåligt under en period, men jag hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle bli ett sådant helvete så länge. Sådan blandad känsla av sorg, panik, kränkthet och ilska.. Och så mycket tid man bara lagt på att grubbla om och om igen på hur det hade kunnat blivit om man valt att behålla, trots att dessa tankar inte tjänar något till. Upprepar när jag svalde den där förbannade tabletten och bannar mig själv ibland för att jag inte bara spottade ut den och gick därifrån. Hade jag vetat hur allt skulle bli hade jag nog tänkt igenom det hela en gång till.
Jag lever än så länge utan barn och utåt sett hämtade jag mig ganska snabbt, var tillbaka på jobbet redan dagen efter aborten och vardagen fortsatte att rulla på som vanligt. Vilket den gör fortfarande, men inom mig har det dock varit ett enda kaos och mycket gråt när ingen ser.
Vad skönt att du har fått bra hjälp, det var nog väldigt klokt att du tidigt såg till att få någon form av regelbundet stöd från början. Jag hade ett bra samtal med en kurator på kliniken efter aborten och tyckte att det gav mig så pass mycket att jag trodde att jag inte skulle behöva fler träffar. Tyvärr, eftersom de jobbigaste känslorna kom först längre tid efteråt. Nu är jag på något sätt för feg för att söka hjälp. Försökte igen på min vårdcentral för ett år sedan, men tyvärr svängde den terapin till att handla om annat. Det var på något sätt som att det var för jobbigt att prata om händelsen, det låste sig och jag mest skämdes.
Jag tror också som du skriver, att det blir så fel när hjärnan inte är med på beslutet om abort. Det är som att min kropp ständigt frågar mig "Varför avbröt du graviditeten? Du ville ju ha barnet? Vad hände?". Det blir som en chock, eller vad man ska kalla det.
Tack för tips om broschyren, har inte hört talas om den men ska genast kolla upp. Och tack för alla kloka ord, de ger mig styrka att försöka fortsätta att ta tag i mitt sorgearbete istället för att ständigt fastna i det som jag gör nu. Nu blev det jag som skrev ett långt inlägg, hehe. Kram och önskar dig all lycka
Jag tycker informationen innan avbrytandet var under all kritik på mitt sjukhus (kvinnokliniken). Ingen info alls om hur man kan känna sig efteråt när man avslutat det hela....när man som i mitt fall och säkert ditt också verkligen sa att man egentligen inte ville eller kunde göra det vi nu har gjort....ALLT fokuserades bara på att ta bort...trots mina tårar där för att prata med alla inblandade inom sjukvården och att jag gång på gång bröt i hop totalt och sa att jag inte klarade av att att göra så mot det lilla livet när tabletten skulle tas så var det INGEN som sa åt mig att jag nog inte var redo för att avsluta.....Satt jättelänge med en sköterska innan jag till slut i ren panik bara slängde i mig tabletten (som jag förbannar så in i vassen att jag tog. Själv var jag som på en annan planet
, totalt oförmögen att säga stopp! Önskar liksom dig att jag bara hade gått därifrån, men tror att graviditetshormonerna och ett dåligt psykiskt mående pga att vi skulle avsluta det hela gjorde oss oförmögna att agera, låter jättekonstigt att man inte bara gick därifrån (förstår knappt nu varför jag inte gjorde det...), men är man i kris som min kurator säger så klarar man inte av att göra enkla saker som att säga ifrån tex. Se bara på alla stackars kvinnor som blir misshandlade av sina män, man kan ju tycka att de bara borde dra därifrån, men så enkelt är det nog inte då de också blir svaga i sin kris och därmed inte klarar av att se klart på saker & ting. Fruktansvärt, men inte ovanligt att vi människor hamnar i kris....och att det därmed får konsekvenser när man åter kan se saker & ting på ett klarar sätt.
Min kurator sa att jag först hamnade i chock när graviditeten bekräftades, och att jag sedan hamnade i kris och att för att ta sig igenom krisen och sorgen som kommer så måste man tillåta sig sörja men också att inte fastna i att älta det hela (jättesvårt, jag vet!), utan att man måste till slut försöka ändra tankemönster när de mörka tankarna kommer och saknaden som river i ens inre. Jag har inte kommit dithän än att jag kan ändra mitt tankemönster helt, men jag har i allafall insikten om att jag så småningom måste göra det....Just nu tillåter jag mig att vara ledsen och gråta ut när jag behöver det osv.
Jag skulle återigen varmt rekommendera dig att ta kontakt med kyrkans diakoner där du bor eller på annan ort (jag valde att kontakta en diakon i en annan stad och inte där jag själv bor för jag ville kunna vara helt anonym). Jag är inte troende så tillvida att jag går i kyrkan eller läser bibeln, tror allmänt måttligt som många andra människor gör. Men jag kan säga att jag hade inte kunnat valt något bättre ställe att gå till. På något vis även om vi inte pratar om tro eller så utan bara fokuserar på att jag ska få prata av mig och diakonen hjälper mig att klara av min sorg och att se ett hopp om att jag en vacker dag ska kunna leva och glädjas och se det som hänt mig som något jag måste lämna bakom mig för att kunna se allt det fina jag ändå har i livet nu och fina saker som säkert kan hända i framtiden :), så är det som att jag får mycket bättre ro i själen när jag befinner mig hos en diakon som arbetar inom det kyrkliga, känns som om jag kan förlåta mig bättre där än hos en vanlig kurator på en hälsocentral (där jag också gått men ej klickade med kuratorn.).
Oavsett var man går så är det ju själen man har ont i och den behöver vård och jag upplever att bara för att man inte jämnt pratar med sina närmaste lika mycket som i början om det som hänt så tror alla att man nu kommit vidare och mår mkt bättre. För ingen kan ju se hur ledsen man är i sitt inre.....Så himla skönt att få sätta ord och prata, prata och gråta floder hos en människa som lyssnar och finns där och som dessutom är utbildad för att bemöta människor i kris. Guld värt och något jag känner har hjälpt mig mot för om jag skulle ha skött sorgearbetet helt själv...då skulle jag bara stå och stampa på samma fläck.
Du hinner nog få barn i framtiden, vet ju inte hur gammal du är. Jag har ju redan barn och älskar dom över allt annat i hela världen! Men, kommer alltid att tänka att jag har ytterligare ett barn och bevarar nog det lilla livet långt in i hjärteroten resten av mitt liv!
All lycka till dig också! Tittar in här då och då, vill du så får du gärna skriva om du känner för det. Svarar kanske inte direkt men gör det gärna vid tillfälle. Kram!
. Sedan är det gratis!