Padirac skrev 2019-05-20 07:41:16 följande:
Det behövs ingen 'kristen etik' för att begripa att den sekulära humanismen bygger på universella värderingar som funnits i och utanför varje världsreligion.
Tvärtom verkar den 'kristna etiken' vara blind då den tror att sekulär humanism kommer ur kristendom.
Samarbetet jag pratar om är det som hela politiska samtalet handlat om i fler år och nu har KD flyttat fram positionerna och öppnat för samarbete i sakfrågor.
Att ett parti med kristen värdegrund överhuvud taget kan tänka sig att samarbeta med ett parti som så tydligt inte står för sekulär humanism utan har sin grund i nazism och fascism är talande nog för var KD står och att EBT är ute på djupt vatten.
Jag börjar förstå vad du är för sorts debattör. Det är alltså meningen att jag ska upprepa samma poänger i det oändliga medan du påstår någonting annat taget ur luften samt kampanjar...
Igen då och i tre enkla punkter. Behöver jag återupprepa dessa punkter så sjunker mitt intresse för diskussion väldigt snabbt.
1. Det behövdes ungefär 600 år av kristen etik innan den sekulära grenen började växa fram och det var kristna förlöpare som överhuvudtaget etablerade och spred humanismen. Till Sverige kom humanismen med en prästvigd naturvetare vid slutet av 1700-talet...
Det är bara att hänvisa till kronologin och dina utsagor faller helt platta.
2. Fortfarande visar du inga tecken på att förstå skillnaden mellan biologi och etik.
Biologi - Att vara generös i olika utsträckningar av olika anledning.
Etik (aktuellt dygdetik) - Att
förespråka generositet med egenvärdet som utgångspunkt - det anses vara godare/bättre än
alla andra alternativ och i
alla lägen...
oavsett vad magkänslan/biologin säger. Att
formulera lagar/doktriner/principer som kräver/upprätthåller generositet (som exempelvis Zakat och i viss mån även skatt). Att
stigmatisera det icke generösa.
3. Har redan sagt att etiksfären säkerligen grundar sig i vår biologi (läs: i någonting universellt). Det gör dock inte biologi till etik...
Tror du att idéhistorien och den kristna värdegrunden förändras av att KD inte längre utesluter SD? Ser inte riktigt relevansen.
Du ger dock ett ypperligt exempel på dygdetik i praktik. Att utesluta SD hanterar du som en dygd - egenvärdet är gott
oavsett vad ett samarbete skulle kunna resultera i liksom bättre än
alla andra alternativ - en dygd du håller så högt att stigmatisering inte ens kräver faktiska samarbeten med SD.
Väldigt likt hur en religiös fanatiker läxar upp sina barn om exempelvis kyskhet (läs: SD-uteslutning) för att de blott tittar åt det motsatta könet (läs: tittar på andra alternativ än SD-uteslutning). Kyskheten som så må stå och falla med det faktiska sexet (läs: med ett SD-samarbete) - men man ska inte ens snegla åt synden... inte sant?