Nej jag knarkar inte men hjälp mig

Självklart har vi ljugit! Finns ingen som är fast i ett beroende som aldrig ljugit för att få mer tabletter eller vad det nu kan vara. Jag har ljugit för både familj och vården. Men - just nu är jag ärligare än vad jag varit på 2 år.

Fast det jag tror Anonym (sub) menar är att vi blir stämplade för livet. Lite som pojken som ropade vargen kommer. Det hjälper inte om vi är helt ärliga resten av vårt liv. Vården kommer för alltid se ner på oss, anse att vi ljuger. Jag är livrädd för att skada mig allvarligt och få noll smärtlindring t.ex.

Der var exakt det jag menade! Jag har själv tvingats genomgå en omfattande operation där jag haft så ont efteråt att det gjorde ont att bara andas och kunde inte gå på flera dagar. Först efter nån vecka kunde jag resa mig upp långsamt med mycket smärta och kunde gå mycket korta sträckor sämre än min gamla dementa mormor och hade så ont att jag ville dö, kunde inte ens ligga på sidan på nätterna eftersom det gjorde för ont. Fick ingen smärtlindring what-so-ever tack vare att det stod att jag varit missbrukare i journalen. Det var inhumant rent ut sagt och kändes inte okej alls i ett I-land.

Vad fick du där?

Om det är benzo så är det extremt viktigt att du inte tar mer än vad som är föreskrivit.

Då Hollywood har flera som dött av denna kombo.

Men då gör vården fel. De får inte neka en person som är i behov av vård. Då måste de hitta andra vägar. Kontaktade du sjukvården? Patientombudsnämnden? Skrevs en avvikelse?

Det ända jag kan föreställa mig är att du gjort en vanlig operation som normalt är ganska smärtfri. Som när jag opererade bort gallan. De sa till mig att jag skulle klara det med vanlig alvedon, det gjorde alla andra. Först när jag sökt akut för smärtor och malnutrition fick jag ketogan. I slutenvården nekar man inte smärtlindring om man anser att det är nödvändigt. Vårdcentralen kan däremot neka dig eftersom du haft missbruksproblematik. Sen håller jag med om att läkare är inkompetenta på smärthantering, som jag tidigare skrivit om. Men en kirurg kan alltid konsultera psykiatrin inför en operation eller liknande. Det finns alltid hjälp att få.

Metadon för mig är ganska starkt smärtstillande. Jag hade lätt klarat mig genom livet med metadon. Då behövs inget mer ändå. Att gå från morfinpreparat till metadon är liksom lite samma sak för mig. Beroendet bytas bara ut till ett annat preparat. Det är inte så lätt att sluta med metadon eller Subutex heller.

Jag har ingen aning om vad lagen säger är det rätta egentligen, men jag hade verkligen ingen energi till att anmäla just då och efter min långa konvalescens ansåg jag inte att det var någon idé att anmäla eftersom jag vet att mitt förtroendekapital är mindre än en läkares och att det med största sannolikhet inte skulle ha någon positiv inverkan på vården ändå.

Detta var en riktigt komplicerad och STOR operation. En operation som hade resulterat i betydligt snabbare konvalescens och mindre lidande för mig om jag fått morfin. Vilken annan människa som helst hade fått ett morfinpreparat i det läget, smärtan jag kände och hur intensiv och långvarig den var går inte att beskriva med ord. Jag var totalt handikappad så till den grad att ens lägga mig på sidan (som jag vanligtvis sover) var totalt omöjligt och toalettbesök en mardröm.

Jag ser inget negativt med vare sig metta eller sub, subben räddade med största sannolikhet mitt liv! Jag är lyckligare än någonsin och är positivt inställd till substitutionsbehandling då detta program gett både mig och många andra livet tillbaka. Vi har lyckats få ett ?Svensson-liv? i ordets mest positiva bemärkelse och har tack vare medicinen både kunnat studera och arbeta. Jag skiter högaktningsfullt att jag är ?beroende? av subutexen. Ett beroende i sig är inte farligt och subben ger inget rus och går inte att överdosera (allt över 32 mg kissar man ut), metta däremot är lite knepigare och har betydligt fler bieffekter så som viktuppgång, svettningar och minskad potens hos män. Jag vet dock att mettan också räddar många liv och anser att det är extremt viktigt att det finns kvar som alternativ till patienter som svarar dåligt på subben. Att ta min sub är för mig likställt med insulin för en diabetiker. Det är en livsviktig medicin och alla kan inte trappa ut opiater.

Jag har ingen aning om vad lagen säger är det rätta egentligen, men jag hade verkligen ingen energi till att anmäla just då och efter min långa konvalescens ansåg jag inte att det var någon idé att anmäla eftersom jag vet att mitt förtroendekapital är mindre än en läkares och att det med största sannolikhet inte skulle ha någon positiv inverkan på vården ändå.

Detta var en riktigt komplicerad och STOR operation. En operation som hade resulterat i betydligt snabbare konvalescens och mindre lidande för mig om jag fått morfin. Vilken annan människa som helst hade fått ett morfinpreparat i det läget, smärtan jag kände och hur intensiv och långvarig den var går inte att beskriva med ord. Jag var totalt handikappad så till den grad att ens lägga mig på sidan (som jag vanligtvis sover) var totalt omöjligt och toalettbesök en mardröm.

Jag ser inget negativt med vare sig metta eller sub, subben räddade med största sannolikhet mitt liv! Jag är lyckligare än någonsin och är positivt inställd till substitutionsbehandling då detta program gett både mig och många andra livet tillbaka. Vi har lyckats få ett ?Svensson-liv? i ordets mest positiva bemärkelse och har tack vare medicinen både kunnat studera och arbeta. Jag skiter högaktningsfullt att jag är ?beroende? av subutexen. Ett beroende i sig är inte farligt och subben ger inget rus och går inte att överdosera (allt över 32 mg kissar man ut), metta däremot är lite knepigare och har betydligt fler bieffekter så som viktuppgång, svettningar och minskad potens hos män. Jag vet dock att mettan också räddar många liv och anser att det är extremt viktigt att det finns kvar som alternativ till patienter som svarar dåligt på subben. Att ta min sub är för mig likställt med insulin för en diabetiker. Det är en livsviktig medicin och alla kan inte trappa ut opiater.

Min mamma har haft metadon i smärtlindringssyfte i flera år. Det var över ett års helvete för henne att nolla metadonet när hon skulle få en smärtblockerare inopererad. Skulle inte önska min värsta fiende det hon gick igenom varje gång de minskade doseringen! Hade hon vetat när hon gick med i studien om metadon och nervsmärta vilket helvete det skulle bli hade hon aldrig gjort det.

Är verkligen den nödvändig nu när du har din smärtlindring?

Missbrukaren: Jag tycker det är väldigt synd att man så ofta träffar på andra f.d. missbrukare i olika sammanhang (ofta genom NA, KRIS eller liknande skitförening) som dessutom anmärkningsvärt ofta inte är så rena som de försöker påskina utan gärna köper en påse här eller säljer några piller där lite smådiskret efter ett möte, samtidigt som de anser sig vara ?bättre? och ?renare? än pundarna som går på substitutionsbehandling eftersom de ju faktiskt - Gud förbjude - får medicin mot sitt tillstånd. Jag har väldigt ofta träffat på sådana NA-typer som försöker mästra och verkligen predikar för total nolltolerans mot läkemedel mot ett ofta livshotande sjukdomstillstånd. De påminner ofta om Jehovas Vittnen eller liknande sekt som försöker övertyga dig om att deras väg till tillfrisknande är det enda rätta. Vilket självklart inte är sant eftersom vi som går på sub eller metta har försökt sluta på traditionella vis otaligt gånger innan vi kommit med i programmet utan att lyckas. De enda gånger jag varit nära döden har faktiskt varit när jag haft abstinens - och då pratar jag inte den värsta fysiska abstinensen som varar ca 2 veckor. Oh nej.... Sedan kommet det totalt nattsvarta stadiet, då ALLT i hela livet verkligen är totalt KOLSVART och man inte ser en ände på mörkret. Då har jag gjort skitkassa val jag inte hade gjort om jag inte varit så sjuk i den psykiska abstinensen. I det stadiet tänker man inte rationellt utan det slutar i kaos och man skadar sig själv. Du vet säkert också att den psykiska abstinens tar ungefär 2 år att bli av med. Inte för alla, men om man ska generalisera vilket vi ju måste göra.

Och nej, sub fungerar INTE som varken rusningsmedel eller smärtlindring när du är inkörd på opiater och opioider såsom jonk eller oxy. En vanlig människa som tar det vid enstaka tillfällen och utan tolerans får självklart ett rus och smärtlindring, men för oss som är ingångna får vi inte ut något mer än att abstinensen försvinner eftersom tabletten lurar receptorerna i hjärnan till att tro att den har fullt med opiater i sig - men dessvärre/dessbättre (beroende på vem man frågar ) uteblir ruset och så även smärtlindringen. Jag kan ta maxdos utan att känna någonting mer än att jag är som en normal människa som samtidigt har ont i ryggen och tar Alvedon i någon slags förhoppning att åtminstone en placebo-effekt ska kicka in.... Samtidigt innebär detta att jag måste lämna övervakade urinprov regelbundet för att bevisa att jag är ren. Något som de flesta utanför programmet slipper och således lätt fuskar lite här och lite där.

Det är absolut inget gratisknark som jag fått höra så många gånger och alltid av folk utanför programmet, som anser att vi hellre borde dö ut än att få vår medicin. Det ligger ingen jävla prestige i HUR man slutat, det viktigaste är ATT man slutar. Vi borde höja varandra och verka för våra rättigheter i samhället istället för att racka ner på varandra. Jag är fullt medveten om ironin med tanke på att jag precis gav dig en känga tillbaka, men jag blir förbannad av att höra att jag på något vis fuskar och inte klarat av en svår jävla kamp och min medicin är inte mindre viktig än diabetikers insulin. Det är absolut inget gratisknark bara för att småungar som knappt luktat på en riktig opiat i hela sitt liv köper en 8:a som de kan festa på 4 hela helger på raken. Jag har med handen på hjärtat aldrig sett någon på programmet som fått ett rus på sub, däremot finns det självklart vissa som tar vissa substanser de inte får upptill sin medicin (ofta benzo eller ritta) och därför kan vara lite på påverkade, men jag har faktiskt sett fler personer påverkade som blivit ?rena? med hjälp av NA-möten eller tolvstegsprogram.

Ni får gärna diskutera sub och metadons vara eller inte vara. Men jag vill klargöra att jag aldrig kommer ge mig på behandling med dessa. Jag vill sluta. Eller åtminstone komma ner i en väldigt låg dos.

Just nu kämpar jag med smärtan och såna rastlösa jävla krypningar i kroppen. Men jag VILL fixa det.

Och jag behöver uppmuntran.