Anonym (Tilda) skrev 2019-04-11 18:45:21 följande:
Han gör det för han ser hur trött jag blir och för att han känner sig delaktig
Nej som jag skrivit så har jag förklarat detta för honom men han erkänner att han gör fel som ibland går tillbaks i det gamla.
Vill såklart inte utsätta min son för något.Han har ju lovat att bättre sig, och ibland blir jag osäker på om det är jag som är överdrivet känslig och reagerar mer på det än min son. Sen är det inte så lätt att bara ge upp allt då vi också har ett gemensamt barn. Det är därför vi nu går på familjerådgiving.
Jag har ännu aldrig läst en tråd med den här problemställningen där föräldern har överdrivit. Gemensamt för er alla verkar snarare vara att ni underdrivet betydelsen av vad era partners håller på med, och det gör ni för att ni vill vara tillsammans med dem. Tyvärr blir det på bekostnad av era barn. Sådant som du och "ventilera mera" beskriver urholkar barns självförtroende, självkänsla och deras förtroende för vuxenvärlden inklusive för deras föräldrar.
Det brukar för övrigt inte bli bra för det eller de gemensamma barnen heller. När andra skiljs ut och särbehandlas negativt så gör det saker även med de inte blir mer positivt bemötta. De påverkas och det inte i en särskilt gynnsam riktning.
ventilera mera skrev 2019-04-12 12:50:27 följande:
Det är lite samma hos mig. Igår diskuterade jag en sak med nioåringen, och han var inte helt nöjd när han gick till sitt rum och stängde väl dörren lite för hårt - med betoning på LITE, för det var verkligen inget att bekymra sig över. Det var liksom snäppet över tyst, men på ett bestämt sätt.
En sån sak som inte ens är värd att kommentera helt enkelt.
Jag gick in på toaletten och tänkte inte mer på det, varpå jag hör dörren till barnens rum ryckas upp och min sambo fråga, ganska fränt, om det "VERKLIGEN var nödvändigt!?".
Jag kände mig bara trött. "Men bara ge FAN nån gång..." liksom.
Det verkar vara samma sorts relation hos er som hos oss. De gillar honom och saknar honom när han är bortrest, de har känt honom i fem-sex år nu och har en fin relation. Han engagerar sig och de gör saker ihop. Men att envist hävda att man "faktiskt BRUKAR äta hamburgare med kniv och gaffel!" och tycka att jag då ska ändra min inställning (som är att vissa saker äter man si och vissa saker är helt okej att äta så.) är ju en klassisk "VÄLJ striderna, vissa tjafsar man bara inte om!". Tagga ner kanske...? Det gör ju att de tycker att han är jobbig och att det är tråkigt att han måste slå ner på "allt" de säger och gör.
Minst en och upp till två-tre konflikter på en dag skulle vi kunna undvika om han skulle kliva ner ett par steg på kravtrappan.
Och jag gissar att du tänker ungefär som jag, hur länge orkar man?
Sa du inte till honom? Står du inte på ditt barns sida när han blir orättvist behandlad?
