Svårt att bli gravid

Hejsan!

Jag har inte startat någon tråd tidigare, men känner att jag måste skriva om det jag är med om.

Jag skriver kort om det som varit tidigare och ungefärliga datum.

Augusti- började försöka bli gravida. Har inte använt något annat än kondom innan, har haft regelbunden mens sedan 10 år. Denna månad började mensen spöka. Mycket senare än vanligt kom en kortvarig och fattig mens.

September- ingen mens, testade hela tiden men bara negativt. Kände symtom, men tror det var inbillning då.

Oktober- mensen kom i slutet av månaden. Hade inte testat på ett någon vecka. Kände massa symtom men trodde det vart inbillning då mensen tillslut kom.

November- några dagar efter att mensen tagit slut där i början av november, testade jag ett ägglossningstest, för tänkte börja testa det för första gången nu när mensen väl varit tillbaka. Det blev jättestarkt positivt direkt. Testade även då ett gravtest, vilket med var starkt positivt direkt sent på kvällen.

Testade ett digitalt Nästa morgon. Gravid 2-3 veckor fick jag då. Jag blev ju glad först. Men chockad. För kom på hade ju nyss haft mens, plus hade börjat efter lite mellanrum börjat blöda lite igen plus fått smärtor vid vänster äggstock.

Ringde gyn samma morgon och fick tid lite senare samma dag. Hade väl 200 hcg då, men det såg inget i livmoder eller äggledare. Så jag fick konturneligt åka dit och mäta hcg och kolla med vul var 48:e timme, och detta under cirka 2 veckor. Hcg höjdes till 400 som högst, men sen sjönk det lite och sen höjdes igen. Och dom såg inget i livmoder eller i äggledare. Men det konstaterades då ett utomkvedshavandeskap. Jag fick välja själv på titthål eller en spruta med cellgift. De sa att de kanske inte hittar nått med titthål då det är så litet att det inte såg vart det var ens med vul att de ändå skulle bli spruta. Å även om det tog emot att veta att jag inte skulle få försöka på tre månader om jag tog cellgift så valde jag ändå det. Den 16:e november fick jag cellgift på eftermiddagen. Jag mådde dåligt som bare den, men började aldrig blöda eller så men hade ont å mådde illa. Jag fick efter det ta hcg prov och även ett besök med vul. Efter en vecka var det nere på 20, vilket var bra, men efter en helg där fick jag ta ett till som då var nere på 2 och det var då över.

En mycket omtumlande resa, med ångest, oro och rädsla för framtiden. Man har hört att det kan gå bra nästa gång men det finns en ökad chans att det blir så igen när man haft det förut.

December- i slutet av november/början av december fick jag en helt vanlig mens upplevde jag i alla fall. Har bara levt i dimma och vill att tiden ska gå snabbt till man kan försöka igen.

Januari- idag den 2 janurai nu på kvällen runt 19 tiden gjorde jag två ägglossningstest, för vill börja ha Lite koll på den nu när det närmar sig, och mensen har ju varit rätt skum sedan augusti. Ena testet visade positivt starkare än kontrollstrecket och den andra lika starkt som kontrollstrecket. Jag har hela tiden trott att jag ska få mens snart men den liksom känns seg. Men jag ska fortsätta med ägglossningstest nu. Men tycker det är konstigt att jag har så sen ägglossning när jag hade mens ungefär denna tiden sist gång i föregående månad. Men som sagt den har ju varit knepig min kropp sen augusti.

Jag läser så mycket på nätet och är orolig att jag har PCOS, progresteronebrist, och massa annat.

Jag är överviktigt och tänker satsa på att gå ner 5-10% nu som kan vara hjälpande.

När jag var hos gyn sa dom hela tiden vid vul att äggstockarna såg bra ut eller vad man ska säga, livmodern med. Men man är ju såklart rädd att något är fel. Under tiden vid utomkvedshavandeskap så växte även en trolig cysta fram på den högra äggstocken, den syntes inte vid första besöket men 3 veckor senare vid återbesöket efter cellgiftet var den 5 cm. Så den skulle jag få återbesök för efter tre månader.

Det jag vill med mitt inlägg är att skriva av mig, hitta andra i liknande situation. För det är så psykiskt påfrestande detta. Verkligen alla får barn just nu, väntar eller har flera. Å klart man är glad för alla andra, men shit vad det tär. Å man hatar när alla frågar när ska ni ha då. Själv har man velat ha i många år men mannen har inte varit redo sen i somras där. Man vill liksom inte att någon ska vet att man försökt, och inte heller att det gick som det gjorde nu då. Och att man har panik för framtiden.

Jag avrundar nu, men hoppas att någon där ute vill svara :)