klyban skrev 2018-12-28 17:37:49 följande:
Hehe, älskar berätta såna dumheter man hittar på(och nykter då).
Jag var stressad en morgon, och tappade nått på högersidan av toan, nått som jag aldrig gjort innan.
Snabbt som faan skulle jag plocka upp, och BAM så hade jag ett 2cm jack i huvudet och hårlinjen.
Allt jag gjorde var och köpte suturplåster och tejpa själv, syns inte idag.
En annan korkad också, som också kom till under nåt som skulle gå för snabbt.
Det var en ny kniv jag hade fått i arv, det satt ett snöre på denna och låg i diskmaskinen.
Jag tänkte så kan det inte vara, för då fastnar det i nått.
Så snabbt ned med handen och ta upp den kniven, men en ett köttbestick hindrade mig och gick in mellan tumme och pekfinger.
Och satt kvar när jag tog upp handen, hade tur inget skadade sig.
Och handkirurgen jag pratade med på AVC trodde inte det var sant att jag klarade utan permanenta skador.
Räknade senare ut att kniven var 17mm in i handen.
Men att dricka så man skadar sig var och varannan gång, så bör man börja fundera på att sluta helt och dricka.
Eller anpassa sig så man aldrig hamnar i det tillståndet.
Men många klarar inte av att veta när man ska börja lugna ned sig med drickat.
Sen att man gör nått snedsteg för kroppen inte beter sig som vanligt, det kan jag köpa.
Men vissa gör samma fel varje gång, och ALDRIG NÅGONSIN LÄR sig.
Nej det händer inte var och var annan gång, men som sagt när jag har "långledigt", ett par gånger om året. Ment 2 för mycket.
Har ofta suttit barnvakt för vänner och bekantas barn, och då finns inte ens alkohol i mina tankar.
Så, nu är min partner själv glad för alkohol, men hanterar det på ett absolut mera kontrollerat sätt. Så hen är väl medberoende i allra högsta grad, men har nog bara inte tagit steget att lämna, en frågan om tid. Det finns ju så mycket roligt man kan göra, utan den där blåtiran. Min partner blir ju anklagat för misshandel, de få gånger någon annan har set det. Men jag har varit i insikt så länge, och så bara säger det "bang", rätt ner i golvet. Konstigt att man klarar sig, men man är ju en idiot.
Detta beteende kommer från barndomen, där det alltid fanns alkohol, men det är inte någon ursäkt alls. Har syskon som inte har det problemet.
Samtidigt tycker jag synd om alla som har den jävla sjukdomen "alkoholism". För samtidigt som man får skylla sig själv, så är det ju ett beroende, som av vilken annan drog som helst. Och visst det finns nog inget annat botemedel, än den egna viljan.
Om inte jag hade trillat nu, hade vi kunnat åkt på en mysig kortsemester under nyår. Jävla idiot! Tack för alla era kloka svar!