Mitt liv vände på 3 veckor

Hej!

Jag vet knappt vad jag ska säga för jag har inte varit med om något liknande och kan inte föreställa mig vad du går igenom.

Jag antar att er relation är över? Kommer han åtminstone ta sitt ansvar för barnet?

Har du någon du kan prata med om det du går igenom?

Jag har varit med om att relationer tar slut och för mig har familj och vänner betytt allt då. Vad känner du? Hur mår du (dum fråga men undrar mest om du är mest arg eller ledsen)?

Hoppas barnet mår bra och att allt går bra med graviditeten. Jag kan knappt någonting om gravidit/barn (trots att jag är tjej på 28 år) men ta väl hand om dig.

Stor kram!

Kram TS, hur går det?

Din (ex-)snubbe verkar hemsk. Vilket kallhamrat sätt att agera.

Jag känner inte ditt x men hans beteende gentemot dig och barnet är helt oacceptabelt. Förlåt mig men var barnet planerat? Ville han bli pappa? Han beter sig verkligen elakt och känslokallt. Han borde åtminstone vilja vara en bra pappa till sitt barn!

Om du behöver någon att prata med, hör av dig. Jag lyssnar gärna och stöttar, om det hjälper.

Jag tror det är viktigt att du pratar med någon och inte går igenom det här ensam.

Kram, Rebecca

Ja TS, förstår att du är i chock nu! Fortfarande! Och att du måste ha mycket ilska i dig. Men anar också en hel del framåtanda i dig! Du fixar detta!

Kan du prata med barnmorskan om detta?

Samt kan du göra nån form av handlingsplan på hur livet ska se ut framåt och försöka fokusera på den?

Fy, vilken situation! Lider verkligen med dig!

Jag blev helt oväntat lämnad av min sambo när jag var i vecka 18. Det kom verkligen som en blixt från klar himmel.

Vi hade dagen innan varit och tittat på större lägenhet, och allt verkade precis som vanligt.

Han ringde mig från sitt jobb och meddelade att han inte ville mer, han hade ångrat sig. Han hämtade sina saker från lägenheten medan jag var på jobbet, och jag såg inte röken av honom på flera månader. Rutinultraljudet struntade han i.

Några veckor före födseln dök han upp och ville vara med när barnet föddes åtminstone.

Han var inte särskilt intresserad av bebisen sen tyvärr. Kom och hälsade på någon gång i bland.

Vi försökte igen när barnet var något halvår, men det funkade inte, det var så mycket som blivit förstört av hans beteende, så det tog slut för gott.

Kan bara säga att du kommer må bättre, även om det inte känns så nu... Ta hand om dig!

Alla styrkekramar till dig ts. 
Om han dyker upp som gubben ur lådan framöver så glöm inte bort hur obalanserad och opålitlig han är : Lämna aldrig ifrån dig den enskilda vårdnad som du kommer att ha.

Om ni är gifta så se till att skilja dig på momangen, annars får han automatiskt delad vårdnad och hälften av föräldradagarna!!

Och ts, lycka till!

Jag har varit där du är nu, mitt ex lämnade mig i vecka 23, otrogen, lägenheten stod på han så han försökte slänga ut mig men jag vägra flytta, han bråkade i ett år om allt, tills den där bruden försvann,

Vi vart ialf vänner till slut,

Förstår att allt är jobbigt nu men det kommer bli bra, även om det känns hopplöst nu,

Mitt ex klarade inte av att få barn, tror pressen vart för stor,

All styrka till dig ts!

Din kille beter sig som ett praktarsle.

Några råd från mig:

Behåll din enskilda vårdnad oavsett vad som händer.

Flytta innan födseln, bo nära dina nära och kära som kan stötta dig och hjälpa till när det behövs.

Jobba det du kan innan bebisen kommer, alla extra pengar är välkomna.

Amma bebisen om du kan och vill men bryt inte ihop om du behöver flaskmata.

Sörj för en god relation mellan barn och pappa om han kommer krypandes. Men släpp inte in den mannen i ditt liv igen för en mer svekfull dj*vel får man ju leta efter.

Ställ in dig på att få dra hela lasset själv så blir du inte mer besviken på pappans beteende.

Njut av din bebis! Det finns inget mer underbart.

Jag var i vecka 8 när jag fick veta att jag var den "andra kvinnan". Hans riktiga flickvän studerade i ett land långt borta, och under tiden hade vi hunnit vara tillsammans ett tag, lytta ihop och planerat skaffa barn. När sanningen kröp fram, då drog han iväg 2 veckor. Han festade runt, och kullade andra. Sedan ville han komma tillbaka.

Jag valde bort honom. Kunde inte ha ett förhållande med någon så opålitlig människa. Flyttade hem nära mina föräldrar, och har idag 2 underbara fyraåringar. Gick igenom graviditet, förlossning och att ha två bebisar ensam. Hade ju hjälp av mina föräldrar såklart, men det stora lasset drog jag ensam. Det inte bara går, utan det går OCH man blir lycklig.

Du kommer inte bara överleva, utan även må bra. Men självklart är det en fruktansvärd tid du går igenom. Och vilket svin till kille!

Om ni är gifta, skilj dig nu! Du behöver din föräldraledighet och vårdnaden. Om ni inte är gifta, ge inte bort vårdnaden. Ska man dela den så måste det finnas en stabil person att dela den med, och tilliten bör finnas.

Man kommer nog aldrig över ett svek att bli lämnad som gravid, det är liksom såpass hårt. Men man kommer vidare, och man kan må bra trots att det hänt.