Ni som gillar er bonusförälder

Hej. Mina bonusbarn tycker inte om mig som kvinna som kom in och tog deras pappa och de syskon som medföljde blev heller inte så populära.

De bor inte med oss idag, så nu är det inte mitt problem längre. Så skönt!

En mycket komplicerad historia men rollerna var iallafall inte askungen.

Jag har två bonusföräldrar (eller en bonusförälder och en som inte är bonus direkt). Min mammas man är en fantastisk peson som jag älskar och som är en mycket betydelsefull familjemedlem för mig. Och så min pappas fru som jag inte älskar och som jag önskar att jag hade sluppit ha i mitt liv.

Och som svar på dina frågor:

Undrar hur din familj har sett ut och fungerat?
Mina föräldrars skilsmässa var i samförstånd och de samarbetade bra och hade e god relation efter skilsmässan. Det fortsatte när mamma träffade sin man men tog ett abrupt slut när pappa träffade sin fru. mammas man hade inga problem med att mamma haft en man och barn sen innan, pappas fru har stora problem med att pappa hade haft fru och barn sen innan. 

Hur har din bonusförälder varit mot dig?
Mammas man: alltid sett mig som en självklar del av familjen, skapat en egen relation med mig, visat både kärlek och gränser mot mig, tagit aktiv del i mitt liv.
Pappas fru: sett mig som ett nödvändigt ont, försökt utesluta mig ur familjegemenskapen och slutligen lyckats, talat illa om min mamma, varit direkt elak mot mig, skadat relationen mellan mig och min pappa.

Vad för ansvar har denne tagit? 
Mammas man: normalt vuxenansvar typ It takes a village. 
Pappas fru: ansvar? Jag om man ser det som sitt ansvar att trycka ned någon och skapa dåligt självförtroende och skadad självkänsla hos ett barn. 

Vad gillade du bäst? 
Vad tyckte du sämst om?
Se ovan.
 
Vilka egenskaper hos din bonusförälder var bäst?
Mamma man: att han tog en naturlig del i mitt liv som en människa till en annan.

Hur såg relationen ut till dina biologiska föräldrar?
Mamma: god relation som inte påverkades negativt alls av att hon gifte om sig.

Pappa: vår relation är nästan obefintlig idag. Han lever med sin fru och träffar sitt barn och barnbarn ytterst sällan. När vi ses är frun alltid med även fast jag helst skulle vilja slippa träffa henne alls. Hon är även nu snabb på att påpeka mina och barnens fel och brister samt trycka ned oss. Jag tar det inte längre vilket har inneburit öppna konflikter. Relationen med min pappa är stel och sval men jag är också i grunden väldigt arg och ledsen över hur pappa har behandlat mig och hur han låtit sin fru behandla mig. 

Tack för dina svar!

Jag är nog snarare som din bonuspappa i så fall. Har hittills varit väldigt mycket extramamma till dem (deras mamma har inte varit en självklar del i deras liv alltid pga psykisk sjukdom). Men nu verkar hon må ganska bra, och jag vet inte om jag kanske borde backa lite grann i uppfostran och sådär. Det kan vara svårt ibland, för jag är ledig mycket och har då alla barnen hemma med mig. 

Jag vet att de tycker väldigt mycket om mig, och jag älskar dem. Av någon anledning har jag blivit väldigt rädd för att de inte ska tycka om mig längre nu när deras mamma har en frisk och bra period. Att de inte behöver mig längre. Hon talar också illa om mig och pappan. Vi har aldrig talat illa om henne! Alltid uppmuntrat barnen att åka dit, pratat positivt om henne och stöttat upp henne när hon varit sjuk. 

Min pappas fru stod mig väldigt nära. Hon var en underbart varm och intelligent människa och hon gav mig min älskade lillebror. Hon var alltid generös med sin tid och delade med sig av sina intressen och kunskaper. Hon var aldrig "mamma" till mig, men fick mig alltid att känna mig välkommen. Jag är väldigt tacksam för att hon har varit en del i mitt liv.
Mina föräldrars skilsmässa var en som var bra för oss barn. De hade gott samarbete och uppförde sig förvånansvärt vuxet.

Tråkigt att höra. Men jag tror att de kan se igenom sånt skitsnack, i alla fall på sikt, om du fortsätter att vara en varm och kärleksfull person i deras liv. Jag tror att ju fler kärleksfulla vuxna ett barn har i sitt liv desto bättre och ju äldre man blir desto mer ser man igenom de som försöker manipulera och påverka ens tänkande. 

Fall inte heller in i att prata skit om mamman, utan gör som du gör, var neutral och uppmuntrande, det kommer att vara bäst i längden.

Min bonuspappa tog aktiv del i min fostran ungefär som alla vuxna borde göra för alla barn i mitt tycke. Typ sa ifrån om nåt hände när han var i närheten, lärde ut det som behövdes i stunden. Och alltid på ett respektfullt och vänligt sätt. Det går ju sämre att fostra barn man inte har en relation till, då blir det bara domderande. Men om man både har trevliga stunder och sen en del konflikter som man löser så stärker det relationen. Många menar att bonusföräldrar inte ska ta del i den andres barn, men jag skulle tycka att det var mycket märkligt att växa upp med en vuxen som liksom inte ger respons utan bara inväntar att ens förälder är där. 

Min mamma skaffade en man när jag var ca 14 år, har alltid gillat honom men inte sett honom som en bonus pappa utan mer som en till vuxen och mammas man, han har aldrig lagt sig i min uppfostran eller liv utan det har varit mamma och pappas uppgift, han har alltid ställt upp för mig och hjälp mig när jag behövt,