Sönderstressade småbarnsföräldrar
Jag och min man har vårt första barn, en pojke på 18 månader nu. Vår plan har alltid varit att jag skulle vara hemma med honom till nästa höst men jag begriper inte hur jag ska överleva.
Min man arbetar heltid och vågar inte gå ner till 75 % för han tror att han ska få sämre vitsord från chefen när han byter jobb, vilket han måste då han jobbar över 1-2 h varje dag och inte får någon avlastning. Ja, det är olagligt att ge sämre omdöme för att en person är FL men det händer ju ändå ibland. Den större faran är att han trots färre timmar har lika hög belastning. Ja, det är chefens ansvar att sätta in mer folk då men det gör de inte redan nu fast det behövs pga "ekonomiska skäl".
Jag trivs inte med mitt arbete och vill inte sätta min fot där innan jag måste. Även jag ska byta jobb men det blir först efter barn #2 som är planerad till 2020, då jag också kommer att vara hemma länge. Det kan ta tid att hitta en ny arbetsplats och jag funderar till o med på att helt byta yrke eftersom det jag har nu också är väldigt stressigt.
Vi har inte rätt till fsk eftersom jag är hemma, vi har inga släktingar eller bekanta där vi bor eller ens på hyfsat avstånd, vi testade öppen förskola men det är ju rena vansinnet att försöka vara där. Det finns alltså ingen möjlighet till avlastning dagtid.
Sonen är som sagt 18 månader och mitt i sin fas av uppmärksamhet, närhet och separationsångest och det driver oss vuxna till vansinne för vi får egentligen ingen möjlighet till återhämtning, utom då pojken sover och dagtid måste jag då se till att sköta hemmet eller kontakter med omvärlden och kvällstid vill vi gärna ha en timme ifred innan läggdags. Vi orkar inte ens umgås med varandra i det här läget.
Dagtid får jag sällan sitta mer än någon enstaka minut ensam, för det mesta ännu mindre tid, ibland hinner jag inte ens ta ett enda andetag innan pojken drar i mig för att vi ska leka. Jag kan inte ens sköta hushållet för att han drar antingen i mig eller det jag håller på med, diskmaskinen kan man inte ens ha öppen dagtid för då sliter han i allt där inne med risk att förstöra saker. För mig känns det som om han är extremt kontaktsökande, vilket är positivt och fint, men inte särskilt kul då han nästan aldrig leker på egen hand. Vi umgås i princip hela tiden. Enda stunden då han är helt tyst och lugn är då vi brukar ta en fm-promenad i vagnen men det är inte alltid särskilt givande för mig.
Det har gått så långt att jag har fått stressmage med sura uppstötningar dagligen som vanlig Gaviscon etc inte biter på och det märks skillnad direkt när jag får mer avlastning, som nu i helgen t ex. Utöver det så klart magsmärtor alla tider under dagen men särskilt runt måltider eftersom vi inte heller får äta i lugn och ro.
Jag fattar som sagt inte hur vi ska överleva och känner mig nästan redo att kasta in handduken och slänga in ungen på fsk och gå till en h-vetessituation på jobbet istället, men det blir ju så klart sämre på ett annat sätt.
Om någon har en vettig lösning vore det väldigt tacksamt att få tips om.
