Knarkande barn.

Nej, du gör en tolkning som du inte har ens kompetensen att uttala dig om.
Men kanske du ska visa vart denna predikan är, förra gången jag bad dig om detta så kom inget.

Driver?
Det är vanligt att en del undviker en faktabaserad diskussion.
Ta bara detta att du kallar mig för cannabisälskare, du klarar ju inte ens av att föra en diskussion med något jag sagt.
Utan känner dig manad att hitta på eget och detta kallas lägga orden i mun.
Jag röker ju inte ens cannabis, bara en sådan sak.

Hur ska jag ta detta personligt, jag kan inte hjälpa du inte är så beläst.
Men väl en erfarenhet, på en person.
Jag varit med såpass läge och diskuterat så¨dana här saker, och såpass många jag hjälp på detta.

Jag är 100% bekväm med fakta.

??????????

////sorry, Jag råkade manipulera din text där ovan, klyban, det var inte meningen. Jag skulle bara citera och lägga till mina kommentarer. Men den blev fel - det ser ut som du skrivit allt.

Eftersom jag inte kan behärska mig riktigt än, så lämnar jag ämnet. Någon vacker dag kommer jag att skriva en bok om min tid som missbrukarens-mamma. :-P

Om du vill diskutera vidare finns jag där!

Jag har själv aldrig upplevt att ha ett barn som missbrukar. Dock har jag levt väldigt nära missbruk iprincip hela mitt liv.

Båda mina föräldrar och konstigt nog även min (självvalda) sambo. Jag själv har aldrig ens testat droger. Och har blivit extremt anti.

Min upplevelse är väldigt dubbel. Jag lever fortfarande mellan två världar. Hjälpa, eller inte hjälpa?

Att vara anhörig till någon som brukar droger tar så extremt mycket på en. Man känner sog maktlös och tar många gånger på sig själv skulden. Jag har tre väldigt olika missbruk nära mig, med helt olika droger och på helt olika sätt.

Fast ju äldre jag blir desto mer kan jag se sambandet. Självmedicinering.

Att undermedvetet vilja fly från sig själv.

Du har säkert hört att det enda som hjälper är att stänga dörren. Det har iallafall jag alltid fått höra. Det är lättare sagt än gjort. Jag kampas än idag med att vilja hjälpa.

Hur ont det än gör, har jag med tiden förstått att det går inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man står maktlös bredvid medans den man älskar mest sakta dödar sig själv. Ibland känns de som man själv dör med dem.

Det finns mötesplatser för anhöriga till beroende där man får prata och ta råd av varandra. Allanon heter dessa mötena. Själv har jag varit på två möten i hela mitt liv. Det hjälpte väldigt mycket men jag är inte riktigt redo än.

Hoppas du kommer att må bättre!

Själv bor jag i ett land där cannabis är mer eller mindre avkriminaliserat för eget bruk.

Oftast har personen problem med psykisk ohälsa underliggande eller tidigare vid bruk. Ungdomar behandlas för deras psykiska ohälsa inte för att de försöker lindra den med narkotika.

Cannabis kommer snart vara avkriminaliserat i stora delar av Europa men Sverige hänger fortfarande hårt fast i 80 talet nivå på debatten om droger. Att skylla på en lättare drog framför vad som får personen att i första hand fortsätta är absurt.

De flesta jobbiga tonåringar skulle varit det oavsett om det var alkohol eller något annat.

Jag förstår verkligen inte varför så många svenskar är så rädda för lite cannabis. 

Det är ju ett av problemen. Om inte folk förstår skadan så är det ju hopplöst att bli av med skiten.

Tack för att ni delade era tankar.

Vi har förhoppningsvis löst problemet nu, så ni behöver inte komma med fler svar.

De som varit i liknande situation som svarat här finner jag stöd i svaren. Några andra svar har varit helt orelevanta.

Verkade vara ett lämna som berör men som sagt så blickar vi framåt nu.

Som du såg försökte jag rätta till det.

Enda du måste inse, det finns mer än en väg till att undvika missbruk.
Du har presenterat en som fungerade för er situation, men min erfarenhet är tyvärr att den metoden kan även innebär allt är över också.
Att barnet drar iväg i sitt missbruk och aldrig kommer tillbaka.

Det är här ifrån som jag säger att man ska samtala med varandra innan man upp anten.
För en sak jag lärt mig, det är enklare uppa anten, än börja med all-in(för då har man inget mer och komma med).
Men all-in det fungerar, men låååångt ifrån alltid eller ens nära, därför ska man ALLTID trippa lätt fram på tårna i början.

För framtiden är det viktigt ni har denna diagnos under kontroll, då det är ganska uppenbart att detta med cannabis är en symtom av detta.
Då det är galet många med diagnoser som fastnar i droger då de inte får adekvat hjälp av sjukvården för sin psykiska ohälsa.

Vi har diagnosen under kontroll, kontakt person, stödsamtal, engagerade lärare, släkt och vänner med andra ord ett rätt bra nätverk runt barnet.

Nu har vi i samråd valt att byta miljö för att bryta det destruktiva umgänget.

Barnet får en chans att börja om och förhoppningsvis välja rätt väg.

Bra jobbat! Hoppas allt går vägen för er.

Tragiskt nog är det du säger alldeles för vanligt.

Vändetiderna på BUP har varit långa, och när man väl kommer fram så är det inhyrda östeuropeer som knappt kan svenska som ska hjälpa ungdomarna. Utan språkkunskaperna är det väldigt svårt att få till en bra dialog. Men köerna blir kortare kan politikerna skryta med.