Kan inte sluta tänka på det

Frustration och längtan kan vara svår att deala med men det är viktigt att han också är redo. Blir aldrig bra annars. Det är mysigt med barn men också skitjobbigt i alla deras olika faser. Jag förstår inte varför du ska ha så bråttom. 1,5 år som sambo är inte jättelänge speciellt inte när du är så pass ung. Njut av varandra och lär känna varann på djupet innan ni skaffar barn ihop är mitt råd. Då har ni en stabil grund att stå på även när ev.barn kommer och det ibland nästan känns övermäktigt.. kram

Detta är även en grej jag stör mig på, hade du gett detta tipset till någon 10 år äldre? Jag tycker inte att jag är ?så pass ung? allt handlar om hur man är som människa och vilket stadie två personer är i livet, att vi har bott ihop i 1 och ett halv år var det ändå jag skrev då vi varit tillsammans ett längre tag, tycker det är så himla tråkigt att man ska få ett svar i stil med att man nästan är för ung och bara stressar situationen när jag ändå förklarade allt. Hmm..

Håller med dig. Sjukt trist kommentar! Jag har haft en stark längtan efter barn sedan jag var 19 men det är först nu det passar i mitt liv. Har pluggat tills nu (är 25) och har velat ha fast jobb först. Dock har den största bromsen varit min sambo som velat vänta. Jag hade nog inte brytt mig i att ha fast jobb om han var redo tidigare. Så jag förstår din frustration. Jag har inget tips om hur man slutar tänka på det för jag har inte lyckats på dessa 6 år. Har snarare knarkat olika tvserier, poddar och bloggar om barn. Du kan ju annars utsätta din sambo för en massa söta barn. Kanske blir han sugen då :)

Jag trodde nästan du skulle ta det sån.. Oftast är det ganska stor skillnad på en som är lite över 20 och den som är 30 år. Handlar om mognad. Men säger inte att du inte är mogen nog känner dig inte. Men jag står för det att du stressar. Men den allra viktigaste poängen är om din sambo verkligen är redo?

Han ska inte behöva känna sig pressad på den punkten. Bägge föräldrar bör vara redo.

Ofta brottas killar/Män med andra frågor kring graviditet och barn. Såsom ekonomi, hur blir sexet framöver, oro för både partner och barn. Oftast går det bra men ibland tillstöter ju komplikationer. Från en som vet vad barnlängtan är.

Jag håller med Anonym. Det är så viktigt att din partner är redo och vill det lika mkt som du. Det går inte alltid lika fort som man hoppas på, och det kan tära på ens välmående vilket i sin tur kan påverka förhållandet. Just därför så är det så viktigt att han är där och vill, kämpar, stödjer - det kmr han göra till 100% när han är redo. Om han nu är 5 år äldre dvs 27 år så kmr han säkert vara redo närsomhelst. Det löser sig även om det är jobbigt nu!

Och, när du blir 30 förstår du vad Anonym menar med skillnad på 20 och 30. Inte meningen att du ska ta illa upp, så förlåt. Men oavsett hur mogen du är nu så kmr du märka skillnaden och vad vi menar.

Han vill inte, så enkelt är det.

Han vill inte. Det räcker.

Ni har inte bott ihop speciellt länge och du är väldigt ung. Hade du varit 30 så hade du troligtvis tänkt steget längre och inte haft så bråttom.

Det finns visst en perfekt tid att få barn! Det finns också en väldigt dålig tid att å barn. Ett exempel på en riktigt dålig tid är att få barn med någon som INTE vill ha barn nu.

Den perfekta tiden att få barn är när båda verkligen vill, är 100% redo och båda längtar. För oss så kom den tiden och det var magiskt att få barn ihop när båda känner likadant. Jag var redo när jag var 32. Min man var redo några år innan mig. Men han var mogen och älskade mig så han varken tjatade eller pressade mig. När vi fick barn så var båda 129%redo och alla förutsättningar var perfekta. Våra barn har därför fått en riktigt bra uppväxt.

Men kom ihåg: Att inte vilja ha barn nu är en giltig anledning till attvänta. Han behöver inte förklara sig eller komma med argument. Han vill inte ha barn med dig. Inte nu, kanske om några år.

Lämna honom och inseminera dig om du måste ha ett barn nu.

Hej!

När jag var 21-22 kände jag också en nästan panikartad känsla att jag ville ha barn. Jag längtade nästan ihjäl mig. Jag kollade på barnsaker, jag ville varje månad tro att jag blivit gravid trots min spiral. Hade då bott med min sambo i ett och ett halvt år. Han ville dock inte. Han är 7 år äldre än mig och han var inte redo. Vi hade inte så bra jobb och inte så barnvänligt boende. Något jag såg förbi mitt i barnpaniken. Ville bara skaffa barn där och då, och jag mådde dåligt och grät mycket.

Men det lönade sig faktiskt att vänta ändå. Under tiden han fick bli redo så passade vi på att göra roliga saker tillsammans. Åka iväg bara vi, festa med vänner osv osv. Sen satt jag upp ett mål att innan 2018 var slut skulle vi båda ha lämnat våra jobb för något bättre, och flytta till en bättre lägenhet. Och båda dessa saker blev uppfyllda. Och målet hjälpte mig faktiskt att inte må dåligt över min längtan. Min sambo är nu redo när förutsättningarna är mycket bättre (även om du säger att ni har bra förutsättningar. Det har ni säkert), han känner sig tryggare och vi har snart bott tillsammans i 3 år. I april ska vi börja försöka skaffa barn. Och nu vill jag nästan inte börja tidigare för jag vill hinna göra iordning lite innan man blir gravid.

Så jag vet att det är skitjobbigt, men när han är redo så är det en fantastisk känsla att tillsammans kunna planera. Och det behöver inte alls vara långt bort i tiden. Min sambo var inte redo för ett år sen men nu är han det. Och det här året gick pangfort.

Oj va jag känner igen mig på en del du skriver en sambo/man som vill vänta hit och dit man blir väldigt frustrerad kan man lugnt säga.

Jag är 27 år och längtat efter barn många år oxå 8år och längre hehe..

Jag har fått försöka tänka på annat hela tiden de är väldigt svårt och inte tänka när mam verkligen längtar efter en liten