Göra slut efter återfall?

Jag tycker att du gör helt rätt i att lämna honom. Jag växte upp med en alkoholiserad pappa och skulle aldrig vilja utsätta mina egna barn för samma helvete. Det sätter djupa spår.

Alkoholism är en tung sjukdom. Kanske kommer han inte få fler återfall. Men han har ändå en lång resa framför sig med att ta uti med sina problem och ditt ansvar är i första hand gentemot dina barn, inte gentemot honom. Om du redan innan återfallet tvekade på om du kunde lita på honom, hur skulle du nu kunna göra det? Skulle du våga lämna honom ensam med barnen eller vara konstant orolig? 

Däremot tycker jag inte att du lämnar honom behöver betyda att det tar slut mellan er utan bara att ni tar en paus. Han behöver tid att arbeta på sina problem och du behöver skydda barnen. Men du kan ändå fortsätta att älska och stötta honom. Kanske kan ni gå i terpai, kanske blir det ni i framtiden. Men innan dess måste han bevisa att han kan vara nykter och du måste komma fram till om du kan lita på honom igen.

Håller med

Hur många återfall ska jag låta honom ta? Hur många gånger ska hans drickande gå ut över våra barn, över mig?

Var går den magiska gränsen enligt er?

Ja jag älskar honom, har stöttat, peppat och funnits där i de fyra år som vi varit tillsammans. Jag har väglett honom när han inte kunnat själv, jag har satt mig själv åt sidan gång på gång. Men detta är inte första gången han fortsätter dricka. Han har druckit till och från under vårat förhållande. I våras var det värst, han la in sig själv och tog verkligen sitt beroende på allvar.

Den här gången går han i terapi, mår bra i sitt jobb, vi har haft det bra hemma. Som han själv sa han kan inte låta allt vara bra utan att han medvetet förstör det genom att dricka och ljuga. Fy fan för sånna människor som er.

Är ni själva missbrukare eller mår psykiskt dåligt?

Det är starkt av dig att ta den här diskussionen. Det finns säkert många där ute som tycker att om man är i ett förhållande ska man alltid stå vid varandras sida, särskilt genom sjukdomar. Men jag hoppas inte att den åsikten hos andra ändrar din egen insikt.

Dels har du redan gjort tillräckligt mycket för att hjälpa honom, nu är det nog. Dels får du inte glömma att ni båda två ska må bra av relationen, inte bara han. Dessutom är det din uppgift att skydda dina barn. Om han snabbt tar ansvar för sin sjukdom kommer ni kanske att ta er igenom det här och bli starkare av det. Men det är inte din uppgift att vägleda honom. Det har det aldrig varit. Alkoholism är en sjukdom som är fullt ut beroende av patientens egen självinsikt och sjukdomsinsikt. Visst kan stöttning från omgivningen vara guld värd, men det är ändå hans resa. Gör den inte till din eller dina barns också.

Det är starkt av dig att ta den här diskussionen. Det finns säkert många där ute som tycker att om man är i ett förhållande ska man alltid stå vid varandras sida, särskilt genom sjukdomar. Men jag hoppas inte att den åsikten hos andra ändrar din egen insikt.

Dels har du redan gjort tillräckligt mycket för att hjälpa honom, nu är det nog. Dels får du inte glömma att ni båda två ska må bra av relationen, inte bara han. Dessutom är det din uppgift att skydda dina barn. Om han snabbt tar ansvar för sin sjukdom kommer ni kanske att ta er igenom det här och bli starkare av det. Men det är inte din uppgift att vägleda honom. Det har det aldrig varit. Alkoholism är en sjukdom som är fullt ut beroende av patientens egen självinsikt och sjukdomsinsikt. Visst kan stöttning från omgivningen vara guld värd, men det är ändå hans resa. Gör den inte till din eller dina barns också.

Min sambo är alkoholist, i våras kraschade han rakt in i väggen och alla lögner kom upp till ytan. Han slutade dricka, tog antabus och gick i terapi.

Jag har såklart haft svårt att lita på honom men någonstans ändå försökt.

Igår kom han hem, full. Har misstänkt att han druckit två gånger innan men då var jag för feg för att säga något.

Nu gjorde jag slut. Vi har en liten på ett år och jag har ett äldre barn sedan innan. Vill egentligen inte göra slut men orkar inte bli sviken gång på gång.

Jag vill inte att han ska ta hand om våra barn full, jag vill visa dom att jag står upp för både min egna skull men också för dom.

Ändå så är det så jäkla svårt. Vill bara säga att jag inte alls vill göra slut längre eftersom jag någonstans älskar honom. Men jag måste stå på mig den här gången. Hjälp, hur ska jag låta bli att gå tillbaka?