Är jag bara känslig biomamma?

Du måste agera nu. Sätt ner foten, ryt till. Om svärföräldrarna inte kan bete sig som folk och ge din son uppmärksamhet så får din sambo åka dit själv med er dotter. Bäst vore det dock om du tog ett allvarligt snack med svärföräldrarna också.

Ta fram kämparglöden i dig och kriga för din sons skull. När du köper en tidning till din son och din sambo fnyser så markerar du direkt att du köper vad du vill till din son och han ska inte lägga sig i. Glömmer sonen smörpaketet framme och din sambo börjar gnälla så kan du upplysa honom om att det är mänskligt att glömma.

Sätt ner foten med en gång!! Jag har varit i din sons ställe. Min mamma satte aldrig ner foten utan lät hennes sambo bestämma och komma med de mest konstigaste pikarna. Tills sist så fick jag och min syster ljuga om vi tex hade fått en cheeseburgare om vi varit och storhandlat och trippade på tå för honom allihopa. De är tillsammans än idag och jag är vuxen men när vi ses hälsar jag bara på honom och svarar vid tilltal. Har inget intresse av att ha någon relation med en sån människa.

Du är hans mamma och bestämmer vad han ska få och inte få! Min egna sambo märker hur att växa upp på det viset har påverkat mig än idag.

Säg åt honom på skarpen att du inte accepterar detta och att han får hålla sina åsikter för sig själv eller alternativt prata med dig om han känner det är något som inte funkar. Tror din stackars son kommer må väligt dåligt över att behöva växa upp med någon som visar sitt missnöje så öppet.

Usch vilket beteende!

Du ska inte acceptera det här, du ska stå upp för ditt barn! 

Det verkar som att ni inte är överens om uppfostran. Är ni överens om hur mycket han ska gå in och uppfostra din son? Är det här en roll han har tagit för att han tror att det förväntas av honom? Tycker du att det är bekvämt att han tar uppfostran av din son och låter honom ta den biten när det passar dig? Eller är det en syn på hur du tycker att det borde vara men att din sambo inte riktigt passar in i mallen för hur du hade tänkt att det skulle se ut?

Jag tänker inte ha några åsikter om huruvida chips på fredag och godis på lördag är en bra deal eller inte, men hur har ni kommit fram till att ert helgmys ska se ut på det sättet? Är det du och sonen som har kommit fram till att ni vill ha det så? Har din sambo fått vara med och bestämma? Ert gemensamma barn är nu tre år, hur ser hennes helgmysvanor ut? Har din sambo möjligheter att styra kring hennes framtida vanor eller måste han falla in i vad du och din son redan har avgjort?

Du tycker att din son är timid och snäll, vilka är han snäll mot? Är han snäll mot din sambo också? Eller är du tillåtande mot din son om han visar missnöje mot din sambo? Har du dåligt samvete för att du har tagit in din sambo i din sons liv?

Det här med att komma sent och att glömma smöret? Påverkar det din sambo direkt? Är det viktigt för honom att man passar tider och tar in smöret? Är det du som tycker att sådana saker inte är så viktiga? 
Det här med tidningen som du köper till sonen, ger du den till din son efter att du har ignorerat att din son missade att passa en tid eller glömde ta in smöret?

Det verkar som att du gärna vill att din sambo ska visa samma uppskattning och kärlek till din son som till sin dotter men att du inte gärna vill att han ska lägga sig i din och din sons vanor och din uppfostran av din son. Kanske behöver du se över hur dina förväntningar på din sambo ser ut? Kanske behöver din sambo se över hur hans egna förväntningar på sig själv ser ut? Han kanske försöker leva upp till en roll som ingen egentligen, inte ens han själv, är intresserade av att han ska ha? 
Eftersom pappan i högsta grad verkar vara närvarande är det kanske inte intressant att din sambo tar en föräldraroll men han måste få vara din sambo, alltså att det är ni vuxna som tar beslut om hur ni ska ha det i ert hushåll. Om det sen innebär att du uppfostrar din son själv, och att du och din son får ha ert fredagsmys i fred, så må det vara hänt men ni vuxna behöver vara överens. 

Sen det här med svärföräldrarna. Vad gör du själv då? Hur mycket gör du för att hjälpa din son tillrätta hos din sambos föräldrar? Eller väntar du på att alla andra ska vara "den vuxna" och ta in din son i sina liv? De kanske inte tycker att han verkar så intresserad av dom och vill inte tränga sig på? De kanske tänker att tioåringar tycker det är roligare att glo in i en telefon och låter honom få vara sig själv? Vad är det du vill att de ska göra? 
Din och sambons dotter är deras riktiga barnbarn, det behöver du inte sätta inom citattecken, så är det. Om det handlar om att din son inte känner sig riktigt bekväm med sin sambos föräldrar så finns det mycket du kan göra för att hjälpa dom att lära känna varandra bättre. 

Det låter som om din man inte är så van vid barn. Han har ju förstås er dotter, men hon är bara 3 år och jag missstönker att en orsak till hans attityd är att i jämförelse med dottern så verkar din son så stor. Din man har nog alldeles för höga förväntningar på vad en 10-åring ska klara, komma ihåg och nivå på självständighet. Hur gammal var sonen när ni träffades?

Dessutom saknar han grundkärleken till din son, den ovillkorliga kärleken föräldrar känner för sina barn. Kanske känner han sig avundsjuk på den tid sonen ?tar? från honom och ert barn, kanske ligger lite svartsjuka kvar mot att du har barn med en annan?

Att han inte kan älska din son så som du gör behöver inte vara ett problem, sålänge som han är omtänksam och rättvis. Du är nog även lite extra känslig eftersom skillnaden blir markant för dig då båda barnen är dina, och för att du såklart vill att de ska bli rättvist behandlade men även att det ska fungera mellan din son och din man. Troligtvis önskar du att han ska älska sonen lika mycket som du gör..