Hans barn bestämmer!

Hur skulle det vara om ni satte er ner och försökte lägga fram de olika tankarna och se om det gick att pussla ihop bättre kompromisser och husregler om de saker du tar upp?

Börja med att göra det med din sambo. Alla kommer inte att kunna få sin vilja igenom helt och hållet. Försöka duger.

Testa nya reglerna och ha planera nytt husmöte om några veckor...

Tycker nog det är självklart att barnen ska ha egna rum och att ni får sova i vardagsrummet. Också att de är välkomna att vara med varenda fika när ni är utomlands. Däremot tycker jag att de ska plocka upp efter sig själva.

Hans barn är 12 och 15 nu och min är 14 år. Vi har 4 rok och det blir väldigt litet. Från början hade vi barnen i samma rum som är stort men det blev rörogt så då skulle någon få ett rum och han har en flicka och en pojke och jag gar en pojke så ville min sambo låta sina barn bo i samma rum vilket jag inte höll med om då flickor utvecklas fortare la jag fram till honom. Han höll inte med och det bkev ett eget rum för mitt barn och de fick cj ett tillsammans. Sedan tog det bara ca 2 år så ville hans dotter ha eget rum vilket gav oss problem. Dottern tjatade varje gång de kom till oss så en dsg ville han att vi flyttade ner i vardagsrummet trots att jag inte tyckte det var ok.

Ska oxå tillägga att från början hade vi pratat om att det skulle va4a bra med ett större hus men då var jag arbetslös en tid. Fick sedan ett arbete så jag började plugga samtidigt som jag arbetade.

Från början var så blev vi vänner genom gemensamma vänner och båda har blivit bedragna av våra ex men detta utvecklades och vi flyttqde ihop. Han hade redan köpt ett hus så vi flyttade in och vi det tillfälle hade jag en inställning att fylla alla hål som behövdes men vara tydligen att aldrig ta över deras mamman plats. Jag gjorde allt då för 7 år sedan hämtningar från förskolan och skola, mat och sedan var jag arbetslös just då så der blev en stor press på mig då att söka jobb för att hjälpa till mera ekonomiskt oxå. Jag ville även att han kunde hjälpa mig att finnas där för min son då det behövdes men vilket han uttryckte att när han inte hade sina barn så ville han vila på soffan. Jag hoppade in och jobba som barnskötare sedan ett tag men efter ett tag så höll jag på att bli utmattad och blev sjukskri en under en tid då jag fick gå på stresshantering. Eftet en tid kunde jag börja komma tillbaka till arbetslivet och började även studera vilket de krävde på jobbet för att få en fast anställning. Och nu har jag blivit fast där.

Betyder det att du har tagit hand om det mesta för att du har varit arbetslös? Vad innebär det att du har blivit pressat att ta ett jobb, är det han som har pressat dig eller menar du den vanliga pressen man känner som arbetslös? Hur blev det sen när du började jobba, fortsatte du att ta större delen av arbetet kring barnen? Var det för att han jobbade heltid och "drog in pengarna" som han ansåg att han skulle ligga på soffan istället? 

Jag har varit föräldraledig, arbetslös och sjukskriven och därmed den som var hemma när hans barn kom hem från skolan. Från början gjorde jag det som jag tyckte var självklart för att vi skulle samarbeta kring barnen, när jag ändå var hemma och han på jobbet, men efter tag, när jag märkte att jag inte fick stöd och inte samma mandat att ha en åsikt så tog jag ett stort steg bakåt och lät pappan sköta allt kring sitt barn själv. 

Ni som är vuxna måste bestämma hur det ska fungera i ert hem och det har ni uppenbarligen inte gjort ordentligt. Ni har ändå bott ihop i rätt många år nu så det är mig lite obegripligt hur du inte tagit tag i saken innan. Det är INTE ungarnas fel, det är deras pappas! 

Det kan förvisso får vara lite småsaker som skiljer, man kan inte "göra om" folk när man flyttar ihop till en ny familj, men att alla plockar undan efter sig ska väl ändå kunna vara en självklarhet. Är det pappan som tar bort efter dem eller? 

Och du, har du ingen talan i ditt eget hem? Vad säger du om något av barnen har drällt saker i hela hallen? Väntar du då på att deras pappa ska ta tag i det? 

Jag lever i en ny familj och vi har  barn sedan tidigare båda två. Här säger vi åt alla barn, spelar ingen roll vems barn det är. Barnen är i lite olika ålder så därför kan det blir lite olika vad man förväntar sig av dem men just såna självklara grundregler är inget att diskutera. Här är det god ton mellan alla och för det mesta behöver man inte ta sådana där tråkiga frågor utan allt flyter på. Det gör det för att vi redan innan vi flyttade ihop bestämde hur vi ville ha det + att vi båda har mandat att sköta allt i hushållet, inbegripet att prata med barn som behöver pratas med. Barnen vet det, känner det och det är ingen diskussion om att "fel" förälder skulle klampa in eller så. Jag tror problemet hos er är att ni inte har uttalat något sådant och barnen (och kanske pappan) signalerar att du inte är viktig, att det 
 

Jag har under hela tiden plockat undan och sagt till barnen oxå att de ska plocka undan sina saker och lägga in de på deras rum men för lite sedan tog jag upp problemet och han tycker inte alls så utan att det är deras hus oxå och har då tillgång till alla rum i huset och lägga sina grejer. Han plockar inte heller upp deras saker vill jag tillägga.
Jo jag har sagt ifrån men det hjälpte inte, jag tog upp att alla har sina sysslor för att hjälpa till hemma exempelvis sopor och vid ett av tillfällena men blev avbruten av min sambo som undrade om jag inte kunde göra det då jag ändå skulle åka iväg med bilen och kunde då bara slinka förbi där då. Detta gjorde att de slapp sina sysslor hans barn och min son undrade varför ska han behöva göra detta själv.  

Och jag sover i vardagsrummet för att mitt barn ska få eget rum. Skulle gjort det även om han bara kom varannan helg.

Funderar på om det kan vara så att skilda föräldrar otoar sig för att bli bortvalda och blir slappa av den anledningen. Inte bra att styras av rädsla dock. Inte säkert att föräldrar alltid förstår vad som driver dem.

Självklart behöver så stora barn egna rum.

Problemet är inte barnen utan att ni bor för litet, det hade varit lika mycket problem om alla barnen varit biologiska.

Ni har haft 7 år på ochf ortfarande inte ordnat större boende? ni har inte framförhållning själva men tycks tro att tonåringar har det.

Skaffa större boende, vilket ni redan skulle ha gjort för längesedan, går man påv arandra blir det mycket onödigt tjaffs.

Jag har tidigare tagit upp det med honom att vi skulle köpa ett större hus och först var det att jag inte hade fastanställning samt en del andra utgifter som skulle ordnas upp och detta var tanken helt från min sida. Men fick sedan reda på av honom att han inte kunde tänka sig att sälja detta hus och flytta till ett större pga att han har skilt sig tidigare då hans ex bedrog honom och de fick sälja allt och då hade han problem att hitta bostad. Då sa han att detta kan ju hända igen att förhållandet inte håller.
Nu har det gått så långt att vi ska separera och jag letar för fullt efter en bostad nu så jag och min son kommer härifrån så fort som möjligt. Det som är jobbigt tyvärr är att vi har haft känslor för varandra under hela tiden men vi kommer längre ifrån varandra nu eftersom vi pratar inte alls nu. 

När vi växte upp var det många som delade rum, föräldrar sov i vardagsrummet osv. Hur kan det vara ett så stort problem idag när det funkade på 80-talet?

Min kompis delade rum med två systrar i många år. En annan kompis delade rum med sin bror och alla våra föräldrar sov i vardagsrummet under en lång tid.

Antingen så flyttar ni till större eller så står ni ut ett tag till. Antingen ni i vardagsrummet eller så får pojkarna dela rum. Om nu konstellationen att syskonen delar ej funkar.

De ska separera nu så problemet är löst.

Jag växte upp oxå så och alla önskemål går inte att uppfylla på en endaste gång utan om man får vänta och det ska inte göra någonting tycker jag.
Barnen bodde i det största rummet från början men det blev lite rörigt då så vi flyttade om. Så då ville min sambo att hans pojke och flicka skulle dela rum då de var syskon vilket jag inte tyckte då pojkarna ville bo tillsammans. Så jag tyckte pojkarna skulle var ai samma rum och flickan som utvecklas snabbare ska ha ett eget rum men tyvärr sa min sambo nej till detta. Och min son fick eget rum vilket han vande sig med under ett par år. Under denna tid så kom våra pojkar lite längre ifrån varandra eftersom min sambo hade den attityden att mina barn är mina. Sedan tog det en tid till flickan ville absolut inte bo i samma rum som brorsan.

De ska separera nu så problemet är löst.

Ajdå, det var en tråkig lösning på problemet. Hoppas det blir bra till slut ts.