Kan ni bli trötta på ert barn som har funktionnedsättning?

Din tråd handlar om EN person, så blir lite missvisande med den rubriken tycker jag. Inte att man inte kan känna trötthet, eller frustration är väl kanske rätt ord, men  95% av din text handlar enbart om EN person. Du har ju din tanke klar om hur det var just med den killen. Finns inget vi andra kan säga då vi inte känner personen. 

Och det är mycket möjligt att det i hans fall handlar om att man låtit bli att ta diskussionen för att det varit enklast så, men igen - vem kan säga vad och hur. Vi kan bara spekulera 

Ja, jag är förälder till barn med samma diagnos (om du undrar) 

Jo, jag har också barn med diagnos, men poängen är ju att alla människor är individer och om man gillar en person hänger ju i regel inte på deras diagnos. Annars, hos folk utan någon funktionsnedsättning går man väl inte heller efter hur "duktiga" folk är , utan snarare efter personlighet, eller?

Jag har barn med ADHD och visst har jag emellanåt nån gång blivit lite trött på mina barn när de krånglat extremt mycket och när jag var ganska utmattad, men det händer säkert alla föräldrar - även till barn utan diagnos - om barnet just då är extremt ansträngande och man dessutom är utmattad. Så där ser jag inte heller att det skulle vara annorlunda.

Visst blir man trött, men kanske inte så som du tänker. Jag har en tonåring med Aspergers. Hennes intelligens är i nivå med åldern, men känslomässigt är hon ofta som en 6-7-åring. De sidor av henne som är jobbiga, de kan hon inte träna bort. Hon har storasyskon, och om jag jämför, så tar hon 10 gånger så mycket energi som en "vanlig" tonåring. Jag är ensamstående och har hela ansvaret själv. Ingen avlastning alls, och i bland är jag så trött att jag går undan och gråter i ett hörn. Enda orsaken till att jag orkar, är att jag älskar henne oerhört mycket.

Svar på TS: ja absolut. Tips: läs inte som andra döttrar

Intressant ang citatet; har själv en to åring med autism. Intelligens är som en 7åring men känslomässift normal. Intressant att det kan vara tvärtom så.

Ursäkta mig, då har jag varit otydlig. Jag tog denna person som ett exempel för att förklara vad jag syftade på.

En mors kärlek till sin avkomma är i de flesta fall helt ovillkorlig. Det är så att säga en genetiskt defekt i stil med hur göken fostrar sin avkomma.

I samhället fungerar det likadant. Socialtjänsten tar en gökunge från föräldrarna och placerar den i ett annat hem och hoppas på det bästa och är det inte en gökunge så blir det per definition en gökunge ändå genom agerandet.

För att säkra avkommans överlevnad är det dock en synnerligen effektiv metod och det finns inga lagar som hindrar vuxna som inte tar ansvar.

Evolution är tämligen intressant när man observerar det i en annan kontext.

När jag tänker efter så kan man göra en genghis khan och skaffa flera hundra om inte tusentals barn som sprider ens gener vidare som man sedan tar absolut noll ansvar för.

Hur man trollar socialförvaltningen 101.

Kan bli trött fysiskt, svar ja. Det är mycket att *hålla i ordning? (ordning, skriver man det så?) Skit samma. Styrkan om att ro om sig själv (inte tappa fokus) och kunna vara själens krigare är ett måste som man bara måste kunna. Aldrig göra det personligt oavsett vilken situation som än uppstår, ta hand om personen i fråga, hjälpa "hen på alla sätt man kan (allt o alla faktiskt), ta sig runt bland allmänheten och höra andras åsikter kan vara för några en mardröm. Klart man blir trött. Oavsett funktionsnedsättning så går det ej över efter morgondagen och de mesta spelar ut sig nästa dag igen och igen, kanske för en själv eller någon annan som man tar just hand om som jag skrev tidigare. Man får helt enkelt inte bli trött psykiskt och inte heller trött i hjärtat, kärlek och omtanken att den finns där kan rädda så mycket mer än några andra hjälpmedel som tillhandahålls och finns att bruka.