Hon vill inte träffa min son

Man kompromissar inte med barnens behov.

Jag tycker att man kan tänka lite såhär.

1. Man ska helst se till att man inte separerar efter att man skaffat barn. Jag tycker inte att det ligger i barnens bästa att föra en relation till den punkt när man behöver separera. Måste man, så måste man, men då har man egentligen redan klantat sig, och det bör man veta. Man borde ha gjort en bättre analys av vilken person man skaffat barn med, och om det var hållbart långsiktigt. Det är givetvis svårt att se hur man matchar så långt framåt, men jag tror tyvärr att många inte ens gör en objektiv analys innan de skaffar barn!

2. Om man nu har tvingats separera, behöver man vara oerhört mån om sina barns väl och ve i fortsättningen. Det betyder:
a) Inte introducera nya partners för barnen innan relationen utvecklas så mycket att man vet att det är en stabil och relativt hållbar relation.
b) Den nya partnern behöver köpa hela konceptet. Om inte den nya partnern trivs med barnet/barnen är det adjöss.
c) Man ska vara försiktig med att flytta ihop med någon, om man inte är väldigt säker på att relationen ska bli bestående. OBS: man har ju redan påtvingat barnen en separation, att göra om samma sak en gång till är förstås väldigt skadligt för dem!

Jag har en sjuårig son sedan tidigare. Nu har jag träffat en ny kvinna sedan tre år som inte har barn sedan tidigare, och vi är särbo. Vi träffas de veckor jag inte har sonen.

Min nya kvinna är inte så pigg på att träffa sonen, och hon är inte så barnkär över huvud taget. Vi har träffats kanske fem gånger på de här tre åren. Sonen börjar undra varför han aldrig får vara med när och träffa min nya, och vara med när vi gör roliga grejer.

Sonens mamma har träffat en ny, och dom bor ihop och den "bonuspappan" är närvarande i vardagen i det hemmet. Min nya har antytt att vi kanske kan flytta ihop senare när min son blir stor nog att han klarar sig själv. Hon fantiserar om att sonen kanske flyttar utomlands tidigt eller flyttar långt bort. Jag vill att min nya kvinna träffar min son mer och att dom bygger upp en relation. Hon säger att hon också vill det, men att det sker "i hennes egen takt". Jag inväntar hennes initiativ, men jag ser inte att något händer på den fronten. Min nya kvinna har uppenbara problem med att inte vara nummer ett för mig. Är vi på fest så blir hon väldigt lätt störd av att jag pratar med andra och inte "ser" henne. När vi träffats tillsammans med min son har hon ibland blivit arg för att min då femåriga son får mycket uppmärksamhet av mig. Hon har svårt att förstå att barn kräver mer uppmärksamhet än vuxna. Hon är en väldigt intelligent medelålders kvinna annars, så just detta tycker jag är ganska märkligt.

Men nu är jag orolig för framtiden. Sonen blir ju större. Han förstår redan att min nya kvinna inte vill träffa honom. Jag befarar att när han blir lite större och börjar välja själv vem han ska vara hos, så kommer han välja bort att vara hos mig om det en svartsjuk svärmor här, som aldrig riktigt verkat velat träffa honom. Han är så snäll, så han skulle aldrig säga det. Men jag förstår ju att det är så han kommer tänka.

Jag älskar min son, och han är det viktigaste som finns för mig. Hans behov går alltid först för mig. Jag älskar också min nya kvinna, men inombords gör det mig rasande att hon verkar tänka att min son ska växa upp och flytta utomlands så att hon slipper se honom. Jag vill ju att han ska vara hos mig så mycket som möjligt. Mitt hem är hans hem, och så kommer det förbli, oavsett hur gammal han är. Jag har försökt förklara för min nya kvinna att det man måste ge ett barn är TID tillsammans, men hon envisas med att vi ska träffas på tre timmars playdates en gång i halvåret och då ska hon överlämna en present. Så bygger man inte en relation i min värld, men jag når inte fram med det. Jag och sonen kan förstås inte spontanbesöka henne, utan möten måste förhandlas och förberedas minutiöst.

Finns det någon som har några råd hur jag ska göra i den här situationen? Kommer min son att kunna växa upp och förstå? Min nya är inte på något sätt fientlig, utan är snäll mot min son när vi träffas, sedan tar hon ut sin frustration på mig efteråt. Hon är benhård med att saker måste ske på hennes villkor för att det ska funka för henne.

Någon som växt upp med en avlägsen/frånvarande svärmor? På ett sätt är det ju värre med någon som är ständigt närvarande, lägger sig i, och visar sitt missnöje där. Men kylan talar ju sitt språk också, något som ett litet barn så väl förstår.

Hon har hela tiden sagt att hon vill bygga en relation med sonen, bara så att det är tydligt. Det är inget som jag krävt. Hon har insisterat på det, och det har runnit ut i sanden med ursäkter och undanflykter. Hon har ju förstått att hon inte kan vara en främling för min son, men nu har hon blivit det.

Hon har verkligen inte ?varit tydlig med vad hon vill? som flera verkar tro här. Däremot borde jag ha fattat mycket tidigare.

Något jag reagerar över är att ni dejtat i tre år (!). Och du frågar dig först nu om relationen är värd att bygga på? Killen är liten, och har blivit tre år äldre. Och får knappt träffa dina nya kvinna utan tjat från dig. Inte märkligt att han känner sig icke omtyckt av henne. Att känna sig bortvald och ignorerad är inte roligt. Det tär på en så liten killes självkänsla.

Gör nåt, eller gör slut.

Verkligen trist att skuldbelägga människor för deras livsöden på det här sättet. Att säga att man klantat sig för att man genomgår en skilsmässa. Har du aldrig varit med om att livet tagit andra vägar oavsett vad du från början drömde om? Det är inte möjligt att göra en hållbarhetsanalys av en människa och dess utveckling på samma sätt som när man konstruerar en bro.  Jag uppfattar det som att du har en sorgligt platt inställning till livet och människors sårbarhet. 

jag är uppvuxen med en missbrukande förälder och om det finns något jag önskar mitt barnjag är det en separation så att jag sluppit den misär vi hade. Men på den tiden och i de kretsar vi fanns var det verkligen inte accepterat. Tack vare inställningen från sådana som du. Jag skuldbelägger på inget sett min älskade mamma för att hon skaffade barn med en person som sedan utvecklade ett missbruk. Hon hade aldrig kunnat förutse sin framtid.

Verkligen trist att skuldbelägga människor för deras livsöden på det här sättet. Att säga att man klantat sig för att man genomgår en skilsmässa. Har du aldrig varit med om att livet tagit andra vägar oavsett vad du från början drömde om? Det är inte möjligt att göra en hållbarhetsanalys av en människa och dess utveckling på samma sätt som när man konstruerar en bro.  Jag uppfattar det som att du har en sorgligt platt inställning till livet och människors sårbarhet. 

jag är uppvuxen med en missbrukande förälder och om det finns något jag önskar mitt barnjag är det en separation så att jag sluppit den misär vi hade. Men på den tiden och i de kretsar vi fanns var det verkligen inte accepterat. Tack vare inställningen från sådana som du. Jag skuldbelägger på inget sett min älskade mamma för att hon skaffade barn med en person som sedan utvecklade ett missbruk. Hon hade aldrig kunnat förutse sin framtid.