Michel81

Äldre 5 Aug 17:44

10 svar

Saknar min son så jag håller på att ge upp

Jag har inte sett min son på snart två år och tappar snart hoppet.

Detta är en väldigt lång historia med väldigt mycket detaljer i men ska försöka hålla den kort.

Jag och modern till vår då 12 åriga son hade haft delad vårdnad sedan vi separerade 2006 vilket har fungerat tillfredställande.

Hon träffade en ny kille och började umgås med väldigt mycket nytt folk. En dag kom grabben hem till mig och ville bo hos mig på heltid. Jag undrade såklart varför och han förklarade att det springer konstigt folk hemma hos henne hela tiden och att han aldrig fick lugn och ro.

Jag försökte få honom att ändå åka till sin mamma men han vägrade. Kunde då tyvärr inte neka honom utan lät honom vara hos mig. Då började helvetet med trakasserier och hot mot mig. Jag försökte upprätta ett samarbete med mamman men hon vägrade träffa mig. Det kom fram att hon hamnat i drogträsket...

Grannen bodde hos mig i nästan två månader och jag fick stå ut med trakasserier, hot och sönderslagen bil.

En sen kväll kom några från hennes släkt och ringde upp grabben och ville att han skulle komma ner och snacka utanför min port, han ville verkligen inte men då jag märkte hur mycket dom tjatade på honom så så jag till honom att vi kommer ut tillsammans. När vi kommer ut så hoppar tre personer på mig medans en höll tag i grabben och ville att hans skulle se på medans hans bänga farsa fick stryk.

Allt blev såklart polisanmält men inget åtal väcktes trots att pojken berättat för polisen vad han hade sett och hur han upplevde situationen. Brist på bevis på alla mina anmälningar hette det.

Några dagar senare kom såklart socialen och hämtade honom, vilket jag såklart förstår, jag kunde ju inte skydda min son. Men det jävligaste för mig är att jag inte har haft något umgänge på nästan två år pga min psykiska ohälsa. Mamman fick efter LVU,t tillslut ensam vårdnad och vägrar ens att låta mig veta hur min son mår, skolgång m.m. Har kämpat som en galning men vet inte nu va jag ska göra, har blivit så skadad över allt som hänt, är så djupt deprimerad att jag inte vill leva längre. Skriker efter hjälp av psykiatrin men allt känns helt hopplöst. Jag vet absolut ingenting om hur pojken tagit allt. Får bara jämt höra att jag ska rycka upp mig...

Har verkligen kämpat men det känns som om inget jag gör spelar någon roll. Jag mår skit, till och med mördare får träffa sina barn. Vågar inte slåss i rätten, har ingenting att komma med förutom min obeskrivliga kärlek till min son.

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2018-08-05 17:46
Såg att grabben blivit grannen...ska stå grabben såklart

Anonym (Nina)

Äldre 5 Aug 20:30

#1

Så orättvist och hemskt!

Men du måste ju få någon umgänge med din son. Ring en advokat. Där kan du få råd hur du ska göra. Prata med familjerätten om du inte redan har gjort det.

Lilla Gs mamma

Äldre 5 Aug 22:09

#2

Ja, du behöver onekligen hjälp av en advokat om du inte redan fått det?

Anonym (mmm)

Äldre 6 Aug 10:29

#3

Men då är sonen ca 14 nu? Du måste kunna ha kontakt med honom direkt, utan att gå via mamman? Har han en egen mobil, eget konto på Facebook/instagram eller liknande så att du kan kontakta?

Vill sonen ha kontakt med dig kan man egentligen inte förhindra det när han är så pass stor och ju äldre han blir, blir det enklare också.

Michel81

Äldre 7 Aug 00:14

#4

Det är det som är så jobbigt också, jag har inte hans nummer och det går inte att få tag på. Det enda jag kan komma åt är hans Youtube kanal...där får jag i alla fall se honom men det gör så förbannat ont när det inte är på riktigt. Har försökt med att vänligt och ödmjukt sms.a mamman. Mina vänner har skickat på sms och mail för att försöka få nån form av kontakt men hon har inte respondera på något. När min vän ringde henne och presenterade sig så fick hon bara höra att det inte fanns något att prata om, sedan la på hon på.

Grabben var så betuttad i mig, han var alltid pappas pojke. Jag bara minns hur han krampaktigt kramade om mig innan han blev hämtad av polisen pga att jag inte lyckades få honom att lämna mig frivilligt.Jag vet ju inte vad dom har givit honom för bild av mig, dessutom är jag orolig för att han inte vågar kontakta mig för mamman och hennes släkt.

Har tidigare haft ett ganska bra självförtroende men nu är det spårlöst borta, jag är så känslig och känner mig som en riktig loser som inte klarar någonting . Jag har inte ens självförtroende till att slåss i rätten. Vet inte ens om jag skulle klara av att träffa grabben utan att bryta ihop. ????????????

Marie 1

Äldre 7 Aug 00:28

#5

Michel81 skrev 2018-08-07 00:14:14 följande:

Det är det som är så jobbigt också, jag har inte hans nummer och det går inte att få tag på. Det enda jag kan komma åt är hans Youtube kanal...där får jag i alla fall se honom men det gör så förbannat ont när det inte är på riktigt. Har försökt med att vänligt och ödmjukt sms.a mamman. Mina vänner har skickat på sms och mail för att försöka få nån form av kontakt men hon har inte respondera på något. När min vän ringde henne och presenterade sig så fick hon bara höra att det inte fanns något att prata om, sedan la på hon på.

Grabben var så betuttad i mig, han var alltid pappas pojke. Jag bara minns hur han krampaktigt kramade om mig innan han blev hämtad av polisen pga att jag inte lyckades få honom att lämna mig frivilligt.Jag vet ju inte vad dom har givit honom för bild av mig, dessutom är jag orolig för att han inte vågar kontakta mig för mamman och hennes släkt.

Har tidigare haft ett ganska bra självförtroende men nu är det spårlöst borta, jag är så känslig och känner mig som en riktig loser som inte klarar någonting . Jag har inte ens självförtroende till att slåss i rätten. Vet inte ens om jag skulle klara av att träffa grabben utan att bryta ihop. ????????????

Kan du inte skicka meddelande till honom på Youtube?

Anonym (Man 47)

Äldre 7 Aug 00:31

#6

På något vis ...se till att din son får en telefon ...han kommer vilja ha kontakt med dig ...helt övertygad. Du måste hitta ett sätt att få kontakt med honom ...prio 1 ...även o. du får lov o ljuga å spela ett rackarspel ....någon måste kunna ge honom en telefon ...som han kan ha i smyg.

Ta en klass förälder (berätta ditt problem var öppen)i hans skola ..jobba upp ett förtroende...låt deras ungdom leverera en telefon.

din son kommer vilja ha kontakt med dig.

då kommer du få energi att börja bearbeta den lagliga vägen med advokat o dylikt.

din don kanske inte vill nåt hellre vara med sin farsa......är han snart 15 år så kommer han farande ...till dig.

kom igen nu var stark ...tänk ut en plan ....

heja.

Iffa

Äldre 8 Aug 21:30

#7

Hej Michel 81...
Lite svårt att ge råd när man inte har hela situationen klart för sig,men ser i allt du skriver att ditt fokus ligger lite snett som man, pappa..
Inte för att döma...tvärtom.. Men jag anser att det finns inget viktigare än att du hittar en väg till upprättelse som man och pappa i all denna sörja.
Då kommer det mesta att falla på plats...åtminstone så att ditt liv blir värt att leva igen.
Jag pratar inte om några snabba klipp....det kommer att ta tid... men glöm att det kommer att ske via ditt ex. ( eller mamman till grabben).
Det kommer att handla om dig och dina beslut i livet.
Har du nu en obeskrivlig kärlek till din son som du skriver....måste du förstå att du måste växa upp till manlig mognad för att lyckas få honom tillbaka.
Jag säger inte att det är lätt...men det är ett måste..
annars fortsätter denna terror i ditt liv. Tro inte att samhället kommer att rädda dig där, nu när det gått så långt....Du har inte en chans i rätten..Och du kommer inte att kunna rycka upp dig av dig själv...
Vansinniga krav på dig i detta läge.
Det enda jag kan göra är att säga att jag finns...om du är intresserad av en gamlings råd och vänskap.
Det gör verkligen ont i mitt hjärta när jag ser hur fäder lider....

Anonym (PappaBarn)

Äldre 28 Aug 22:47

#8

Ts det låter fruktansvärt men tyvärr inte helt ovanligt, det finns stöd och hjälp bl.a. hos föreningen PappaBarn.

Föreningen PappaBarn

Vi är föräldrar över hela Sverige som delar samma dåliga erfarenhet av att ha blivit tvingade bort ur våra barns liv utan att någon egentligen har några anmärkningar på hur vi var och är som föräldrar. Vi har stött på diskriminering, likgiltighet, partiska utredningar m.m.

www.pappabarn.se

Förstahjälpen
www.pappabarn.se/sv-SE/v%C3%A5rt-arbete/f%C3%B6rsta-hj%C3%A4lpen-37459217

Richi3

Äldre 29 Aug 12:57

#9

Blir inget annat än lite rörd, känner igen alldeles för mycket i den här historien av tidigare saker som hände mitt eget sargade förhållande pga, Mig själv. Min fd. Sambo och omständigheterna kring våra gemensamma barn, dåvarande lägenhet tillsammans mm. Snyft, #nojoke.

-Men, jag kan sammanfatta det på följande sätt så här. Om du slutar kämpa? Hårt nog som det här är, det är ett tungt ämne.. utan att ens känna dig, vilket jag ej gör heller. Förlåt. Jag försöker att sätta ihop det här så gott jag kan. Vart var vi, ..slutar du kämpa, Ja då får du ta utgångsläget mer känt under ordet 'konsekvenserna, därefter. Det kan bli kort o gott så att du kommer ut ur det här med ingenting alls, ingenting blir som du vill och har tänk dig, plötsligt får du inte bestämma över ditt liv, förr kallade man det *omyndighetsförklarad eller något liknande i alla fall. Tänk att bli det när man är >30. Se det hela som att förlora på Black Jack, med dina barn som står på spel, dem som redskap med i spelet istället för spelmarker bara, dina värderingar kring dina barn blir som tomma ord rätt som det är vad du än säger, "visst vill du dina barns bästa, inte sant?" -"Ja, det vill Socialen också, men inte fan delar dom samma uppfattning om hur man ska gå tillväga kring om hur ni ska nå dit med det där, det har du mitt ord på. Se er omkring, dom plockar barn på löpande band, även om det ibland finns väldigt små eller inga anledningar alls. Finner inte riktigt mina ord här mer om det där, förlåt igen. Men livet ditt blir ett levande helvete om det vill sig riktigt illa, snabbt kan det gå tyvärr om man är inne i tänket om att bara ge upp. Dock! Så kan det också bli raka motsatsen, allt är vad man gör det till, och allt blir precis som du vill ha det, allt på dina villkor (om du vill, vill säga då. Tänk långt fram.. till att kunna styra över upplägg med umgängesträffar o.s.v (beroende på hur det blir sen) Det är du som håller i stafettpinnen, genom att hålla tron uppe, och inte ge med sig i dåligt tänk! (Stafettpinnen är då ditt liv med andra ord, och det är de ändå oavsett, förstå mig rätt här, tappa inte pinnen, röda tråden..vad som helst) En Myndighet som väger ganska tungt är Socialförvaltningen, dom vill man inte ha med att göra, tro mig som jag sa innan!)

Så vad du än gör SLUTA INTE KÄMPA. för dina barns skull om inget annat, jag ber dig, för dig och åt dig ts! Du kommer kunna ta dig genom det här, håll ut. Lycka till.

Anonym (PappaBarn)

Äldre 29 Aug 18:58

#10

Richi3 skrev 2018-08-29 12:57:01 följande:

Blir inget annat än lite rörd, känner igen alldeles för mycket i den här historien av tidigare saker som hände mitt eget sargade förhållande pga, Mig själv. Min fd. Sambo och omständigheterna kring våra gemensamma barn, dåvarande lägenhet tillsammans mm. Snyft, #nojoke.

-Men, jag kan sammanfatta det på följande sätt så här. Om du slutar kämpa? Hårt nog som det här är, det är ett tungt ämne.. utan att ens känna dig, vilket jag ej gör heller. Förlåt. Jag försöker att sätta ihop det här så gott jag kan. Vart var vi, ..slutar du kämpa, Ja då får du ta utgångsläget mer känt under ordet 'konsekvenserna, därefter. Det kan bli kort o gott så att du kommer ut ur det här med ingenting alls, ingenting blir som du vill och har tänk dig, plötsligt får du inte bestämma över ditt liv, förr kallade man det *omyndighetsförklarad eller något liknande i alla fall. Tänk att bli det när man är >30. Se det hela som att förlora på Black Jack, med dina barn som står på spel, dem som redskap med i spelet istället för spelmarker bara, dina värderingar kring dina barn blir som tomma ord rätt som det är vad du än säger, "visst vill du dina barns bästa, inte sant?" -"Ja, det vill Socialen också, men inte fan delar dom samma uppfattning om hur man ska gå tillväga kring om hur ni ska nå dit med det där, det har du mitt ord på. Se er omkring, dom plockar barn på löpande band, även om det ibland finns väldigt små eller inga anledningar alls. Finner inte riktigt mina ord här mer om det där, förlåt igen. Men livet ditt blir ett levande helvete om det vill sig riktigt illa, snabbt kan det gå tyvärr om man är inne i tänket om att bara ge upp. Dock! Så kan det också bli raka motsatsen, allt är vad man gör det till, och allt blir precis som du vill ha det, allt på dina villkor (om du vill, vill säga då. Tänk långt fram.. till att kunna styra över upplägg med umgängesträffar o.s.v (beroende på hur det blir sen) Det är du som håller i stafettpinnen, genom att hålla tron uppe, och inte ge med sig i dåligt tänk! (Stafettpinnen är då ditt liv med andra ord, och det är de ändå oavsett, förstå mig rätt här, tappa inte pinnen, röda tråden..vad som helst) En Myndighet som väger ganska tungt är Socialförvaltningen, dom vill man inte ha med att göra, tro mig som jag sa innan!)

Så vad du än gör SLUTA INTE KÄMPA. för dina barns skull om inget annat, jag ber dig, för dig och åt dig ts! Du kommer kunna ta dig genom det här, håll ut. Lycka till.

Vi är många som känner igen oss på olika sätt i historier som denna, även om varje berättelse är unik så finns det så mycket som går igen och som många av oss kan relatera till

Frustrationen, maktlösheten känslan att meningen med livet inte är där längre, det är många känslor som snurrar runt eller snarare håller på att få huvudet att sprängas i bitar.

Min erfarenhet är att möjligheten att prata med andra föräldrar som är/varit i samma situation gör att det lättar något, då det är så svårt för de som inte upplevt detta att förstå hur fruktansvärt det är.

Jag gick med i PappaBarn och är nu en Ambasadör och pratar med föräldrar i samma situation, sprider kunskap på området samt är en nagel i ögot på berörda myndigheter.

Det går inte att gå igenom detta på egen hand, man behöver stöd för att lyckas

Gå in på PappaBarn.se så finns kontaktuppgifter

Tillsammans arbetar vi för att alla barn ska få sin rätt till båda sina föräldrar.

Saknar min son så jag håller på att ge upp

INNEHÅLL