• Anonym (Reina)

    Att älska någon utan att vilja leva familjeliv... del 2

    För 1,5 år sedan skrev jag denna tråden: www.familjeliv.se/forum/thread/77229876-att-alska-nagon-som-har-barn-utan-att-vilja-leva-familjeliv

    Då hamnade fokuset på just hur vi skulle hantera att Micke inte ville ha med mitt barn när vi träffar vänner. Som många påpekade hade vi då bara varit tillsammans i 5 månader och jag fick rådet att ge det tid, vilket jag gjorde och det behövdes inte mycket för att han skulle börja vara okej med att barnet följde med och det har gått jättebra. 

    Vi har nu varit tillsammans i 2 år och vårt förhållande är underbart. Han och jag är som gjorda för varandra, vi älskar varandra lika mycket, om inte mer än vi gjorde då och Micke och barnet har kommit varandra väldigt nära och i grund och botten känns det, i alla fall för mig, som att vi är en självklar familj och jag känner att allt borde vara perfekt. Men det är det inte. 

    Problemet är att Micke fortfarande känner en motvilja att leva familjeliv. Vi har inte flyttat ihop men vi båda vill det egentligen. Vi har haft många långa diskussioner kring detta och jag har haft väldigt svårt att förstå vad det egentligen handlar om. Under en konversation vi hade strax före vår 2-årsdag klickade det och så fort jag förstod detta kändes allt hopplöst. Jag kan inte tala för honom, men det här är vad jag har förstått utifrån hans beskrivningar. 

    I grund och botten handlar det om en uppfattning han har om att så fort vi flyttar ihop kommer han bli tvungen, eller snarare vill han ta ett större ansvar som förälder till mitt barn. Jag, för min del, är väldigt öppen när det kommer till deras relation och jag har varit tydlig från början om att jag aldrig har varit ute efter att skaffa en extraförälder åt mitt barn, utan jag är med honom för att jag älskar honom och det enda jag kräver är att han och barnet ska ha en ömsesidig respekt gentemot varandra och även respektera att de behöver dela med sig av mig så att alla får tillräckligt med egentid. De delarna har aldrig varit ett problem och det som har hänt är att Micke och barnet verkligen bryr sig om varandra och båda har uttryckt att de älskar varandra. Det är väldigt fint och jag blir så lycklig av att se de två personerna som jag älskar mest i denna världen komma så bra överens <3 

    Det handlar alltså inte om att jag har några krav om att han ska ta ansvar som han inte är redo för, utan kraven kommer från honom själv, från en uppfattning som han menar kommer från hans kultur där man, när man gifter sig (/flyttar ihop) med någon som har barn sedan innan, "gifter sig" med hela familjen och därmed tar det ansvar som förväntas (av omgivningen eller nåt). Jag har påpekat att de kraven inte stämmer överens med hur jag ser på det och jag anser väl att det borde räcka för att han ska kunna släppa de kraven, och vill han ta mer ansvar så är jag även öppen för det. Men han säger att oavsett så är han inte redo att leva med oss som en familj.

    Jag vet inte alls om jag är tydlig, men undrar ni något så får ni fråga. Detta är alltså något som han/vi har kämpat med i 2 år och vi känner väl lite att vi har inte jättebråttom att flytta ihop även om det är något som båda vill i förhållandet. Men med tanke på att det nu har gått 2 år och allt annat som jag har trott har varit problemet tidigare har löst sig och känslan ändå består hos honom har vi hamnat i någon form av crossroad där vi känner att vi behöver ta ett beslut för om vi borde satsa mer på förhållandet eller inte. För han säger ju även att han inte vet när eller ens om han kommer känna sig redo att bo med oss någonsin. 

    Det känns så ofattbart att det har kommit till detta, för allt annat är verkligen så perfekt som man bara kan föreställa sig så det känns inte rätt att avsluta förhållandet, men jag vill inte heller att han ska gå runt och känna obehag eller utveckla ångest pga detta. 

    Är det någon som har varit i hans sits, och har det löst sig? Hur?


    Vad tycker ni att vi borde göra? Jag vill verkligen inte att vårt förhållande ska ta slut pga detta...

  • Svar på tråden Att älska någon utan att vilja leva familjeliv... del 2
  • Anonym (t))
    Anonym (Reina) skrev 2018-07-27 20:19:03 följande:
    Jag förstår honom också när det kommer till det, men jag har ju inte heller tyckt att han behöver ta ansvar för mitt barn så därför går det inte riktigt ihop för mig. Har du kanske något tips på hur man kan lösa situationen? Oskyldig
    Men han säger ju själv:

    å fort vi flyttar ihop kommer han bli tvungen, eller snarare vill han ta ett större ansvar som förälder till mitt barn

    för att man gör så i hans kultur. Nu vill du ju inte säga vilken kultur det gäller.
    Dessutom har barnet ingen närvarande pappa, så självklart kommer han att ta ett större ansvar än om barnet hade bott hos er varann vecka.
  • Anonym (t))
    Anonym (Reina) skrev 2018-07-27 20:19:03 följande:
    Jag förstår honom också när det kommer till det, men jag har ju inte heller tyckt att han behöver ta ansvar för mitt barn så därför går det inte riktigt ihop för mig. Har du kanske något tips på hur man kan lösa situationen? Oskyldig
    Men han säger ju själv:

    å fort vi flyttar ihop kommer han bli tvungen, eller snarare vill han ta ett större ansvar som förälder till mitt barn

    för att man gör så i hans kultur. Nu vill du ju inte säga vilken kultur det gäller.
    Dessutom har barnet ingen närvarande pappa, så självklart kommer han att ta ett större ansvar än om barnet hade bott hos er varann vecka.
  • Anonym (t))
    Anonym (Reina) skrev 2018-07-27 20:19:03 följande:
    Jag förstår honom också när det kommer till det, men jag har ju inte heller tyckt att han behöver ta ansvar för mitt barn så därför går det inte riktigt ihop för mig. Har du kanske något tips på hur man kan lösa situationen? Oskyldig
    Du får helt enkelt vänta ut honom. Vad skulle du annars göra?
  • Anonym (Reina)

    Det enda problemet med att vänta ut honom är att jag känner att jag inte vill skaffa fler barn när mitt barn är tonåring. Vilket innebär att om det tar honom mer än 5 år att bli redo kommer vi ha ett nytt problem där han är redo att skaffa egna barn men jag inte vill ha fler. Visserligen kan jag inte veta helt säkert om jag kommer säga tvärnej, men som jag ser på det nu så vill jag inte ha en alltför stor åldersskillnad mellan barnen för jag vill att mitt barn också ska kunna känna sig som en del av den "nya" familjen som blir. 

    Jag tror att vi båda tänker att vi inte vill slösa varandras tid.. jag tänker att om han får veta redan nu att det inte kommer funka så har han flera år på sig att dels komma över mig och sedan hitta en annan lagom tills han känner sig redo att skaffa barn med någon som inte har barn sedan innan.... och han känner väl lite likadant fast tvärtom.. Det är liksom lite mer kring själva problematiken som gör att hela situationen känns ganska omöjlig.

    Men jag har inga problem med att vänta ut honom, och jag har inga problem med att vi inte skaffar fler barn även om jag gärna vill ha barn med honom. 

  • Anonym (eee)
    Anonym (Reina) skrev 2018-07-27 19:50:33 följande:
    Hej eee, du har såklart helt rätt i det du skriver. Tack för att du hjälpte mig att se problemet lite mer konkret. Har du några tankar på hur man skulle kunna hantera det så det ändå känns okej för båda? Vi kommer ändå inte flytta ihop inom ett år, men när det väl blir dags skulle vi vilja hitta något bra sätt att hantera det på så att alla är nöjda liksom. Jag vill inte att han tar mer ansvar än han är bekväm med, och jag vill inte att han ska gå runt och tycka att han behöver göra mer än han faktiskt behöver... det är en svår balansgång... eller är våra enda alternativ att aldrig flytta ihop (eller förrän han är redo att ta fullt ansvar..) eller göra slut? :/
    Jag har ju bara erfarenhet av att båda har barn sedan tidigare (och vi är äldre än er också). Det blir lätt mer slagsida när en har barn och den andra inte, men det finns givetvis familjer där de får det att fungera ypperligt.

    Det viktigaste är att ni är väldigt överens innan om framför allt ekonomin. Hur fördelar nu tex boendekostnader när en har barn och en inte, maten, ja allting. Många är de som gått isär just för att ekonomin hade man inte så noga pratat om men vid semester eller andra dyrare inköp har det visat sig att man inte alls tänkte likadant kring pengar, vilket inte var ett stort problem när man var särbo, då märktes det inte. Så det är absolut mitt första råd.

    Det andra är ju din huvudfråga: ansvar över andras barn, glida in och vara förälder. Alla är olika men jag tror varken han eller du önskar att han ska leva ungefär som någon som bor på hotell där du och ditt barn är en enhet och han liksom hänger lite bredvid, av rädsla för att råka få för mycket ansvar i vardagen. Minns en tråd här inne för längesen där de hade bestämt att mannen inte skulle alls ta något ansvar för kvinnans barn. Där gick det så långt att han till slut inte ens åt middag ihop med de andra för att han fick för sig att han då behövde han ha "ansvar" vid matbordet (tex hjälpa det mindre barnet med maten). Kan ju säga att de gick i sär till slut. 

    Mitt tips är att ni faktiskt provbor tillsammans. Bestäm tex att han bor på heltid ihop med er under 2 månader (inte under semester utan kanske i höst/vinter när allt är vardag igen). Han har sitt boende kvar men han sover, tvättar, äter hos dig. Då kan ni prova hur det känns att vara sambo, och han kan se lite mer verkligt på hur det är att det finns ett barn där 24/7. (bestäm lite praktiska saker innan, tex att det alltid är du som lämnar/hämtar barnet på förskola/skola för att det inte är hans ansvar - eller bestäm att han hjälper till någon dag i veckan om det passar er familj bättre. Jag tycker att man alltid ska tänka på helheten, vad som blir bäst för hela familjen, men det gäller ju att han är med på det), vem lagar maten efter jobbet osv. 

    Känner han då att det är urjobbigt, ja då finns ju hans boende kvar - och då får ni diskutera hur framtiden ska vara. Kan ju vara att han under en sådan period blir mer tydlig i hur han faktiskt vill ha det framöver och då får ju du också ta beslut utifrån det. 
  • Anonym (eee)
    Anonym (t)) skrev 2018-07-27 20:23:26 följande:
    Men han säger ju själv:

    å fort vi flyttar ihop kommer han bli tvungen, eller snarare vill han ta ett större ansvar som förälder till mitt barn

    för att man gör så i hans kultur. Nu vill du ju inte säga vilken kultur det gäller.
    Dessutom har barnet ingen närvarande pappa, så självklart kommer han att ta ett större ansvar än om barnet hade bott hos er varann vecka.
    Här tycker jag att "kultur" inte spelar så stor roll. De flesta män jag känner som är bonusförälder, tar ett större ansvar som sambo än medan de var särbo, det blir oftast så rent automatiskt. Personer som absolut inte vill det blir nog inte sambo eller så tar det slut efter att de försökt. 
  • Meriall

    Jag tror att i hans sits hade jag behövt antingen vara redo för barn för att kunna flytta ihop för jag hade velat vara en familj "på riktigt" om man flyttade ihop dvs att barnet kan vända sig till mig också som en riktig bonusförälder, eller så att det går gradvis så att jag kan vänja mig vid tanken.

    Tex att ni börjar med att bo ihop på helgerna typ. Han kanske märker att det går jättebra och inte känns så jobbigt då.

  • Anonym (Bestäm dig)
    Anonym (Reina) skrev 2018-07-28 00:49:56 följande:

    Det enda problemet med att vänta ut honom är att jag känner att jag inte vill skaffa fler barn när mitt barn är tonåring. Vilket innebär att om det tar honom mer än 5 år att bli redo kommer vi ha ett nytt problem där han är redo att skaffa egna barn men jag inte vill ha fler. Visserligen kan jag inte veta helt säkert om jag kommer säga tvärnej, men som jag ser på det nu så vill jag inte ha en alltför stor åldersskillnad mellan barnen för jag vill att mitt barn också ska kunna känna sig som en del av den "nya" familjen som blir. 

    Jag tror att vi båda tänker att vi inte vill slösa varandras tid.. jag tänker att om han får veta redan nu att det inte kommer funka så har han flera år på sig att dels komma över mig och sedan hitta en annan lagom tills han känner sig redo att skaffa barn med någon som inte har barn sedan innan.... och han känner väl lite likadant fast tvärtom.. Det är liksom lite mer kring själva problematiken som gör att hela situationen känns ganska omöjlig.

    Men jag har inga problem med att vänta ut honom, och jag har inga problem med att vi inte skaffar fler barn även om jag gärna vill ha barn med honom. 


    Tycker du talar lite mot dig själv, å ena sidan vill du ha barn snart så ditt barn får syskon och blir en del av den nya familjen, å andra sidan skriver du att du inte har problem med att ni inte skaffar fler barn.

    Vill du ha fler barn och det snart så får du ju släppa 24-års bäbisen. Han är ju jätteung, inget konstigt med att inte vilja bli sambo med dig och barnet i så unga år.
  • Anonym (yv)

    Ni verkar ju ha en hel del idéer båda två om hur det kommer att bli. Du som tror att du inte kommer vilja ha fler barn om det blir för stor åldersskillnad. Jag tycker som någon tidigare sa att ni ska prova. Man kan inte veta hur det blir förrän man har provat. Att ni, eller du, ska gå och vänta ut något som kanske ändå inte kommer att fungera låter för mig som slöseri med tid. Okej om ni är nöjda med att vara särbos men du verkar ju inte vara nöjd med det.
    Jag tror det är lätt att romantisera att allt kommer att bli så bra när man flyttar ihop, särskilt när det fungerar så bra mellan honom och barnet idag. När ni flyttar ihop kanske det inte är så roligt för barnet längre. Idag vet han att han har dig för sig själv en stor del av tiden, när ni flyttar ihop blir gränserna flytande och barnet kanske tycker att det blir för mycket, upplever Micke som en konkurrent och deras relation blir inte alls lika bra längre. Nu vet jag inte om ni kommer att få det här problemet men det jag vill säga är att det kan dyka upp problem som ni inte hade förutsett. Det han ser som ett potentiellt problem idag är kanske det minsta problem ni kommer att få. Så det bästa är väl att prova. 

  • Anonym (Emma)
    Anonym (Reina) skrev 2018-07-28 00:49:56 följande:

    Det enda problemet med att vänta ut honom är att jag känner att jag inte vill skaffa fler barn när mitt barn är tonåring. Vilket innebär att om det tar honom mer än 5 år att bli redo kommer vi ha ett nytt problem där han är redo att skaffa egna barn men jag inte vill ha fler. Visserligen kan jag inte veta helt säkert om jag kommer säga tvärnej, men som jag ser på det nu så vill jag inte ha en alltför stor åldersskillnad mellan barnen för jag vill att mitt barn också ska kunna känna sig som en del av den "nya" familjen som blir. 

    Jag tror att vi båda tänker att vi inte vill slösa varandras tid.. jag tänker att om han får veta redan nu att det inte kommer funka så har han flera år på sig att dels komma över mig och sedan hitta en annan lagom tills han känner sig redo att skaffa barn med någon som inte har barn sedan innan.... och han känner väl lite likadant fast tvärtom.. Det är liksom lite mer kring själva problematiken som gör att hela situationen känns ganska omöjlig.

    Men jag har inga problem med att vänta ut honom, och jag har inga problem med att vi inte skaffar fler barn även om jag gärna vill ha barn med honom. 


    Har ni pratat specifikt om det här med när och om du och han vill skaffa barn och om ni vill ha barn tillsammans? För mig framstår just det som själva kärnan i problemet. Om man inte ska skaffa barn och ha en gemensam familj finns det ju ingen poäng i sig att flytta ihop, mer än möjligen ekonomisk, men ingen poäng för relationens skull.

    Han vill inte flytta ihop med dig för att han inte känner sig redo att bli förälder, vilket är rätt förklarligt när han bara är 24. Hur ni än vrider och vänder på det så kommer han ju börja leva som förälder så fort ni flyttar ihop.

    Du vill ha fler barn men inte för sent. Det tänker jag att ni behöver prata om så att ni kan se om ni har ungefär samma tankar och önskemål inför framtiden. Eller i alla fall kan komma fram till en gemensam plan som möjligen kan vara en kompromiss men som båda är okej med.
  • Anonym (Citrus)

    För mig som inte har barn är det självklart en enorm skillnad att vara särbo eller sambo med någon som har barn.

    Förstår du inte det, TS?

    Bor man ihop blir man ju en del av vardagen och hela familjepusslet vare sug man vill eller inte, skulle du tycka det var ok om han sa nej jag kan faktiskt inte hämta barnet bara för att det tjorvat ihop sig för dig, det är ditt ansvar, sa vi inte det? Jag ska gå och träna. Nej, du skulle inte acceptera det, trots att du nu säger att han inte behöver ta ansvar.

    Han blir ju så mycket mer involverad om ni bor ihop, scheman som ska roddas, tvätt, mat, hämta, lämna, vabba, ställa upp, rycka in...

    Men jag får inte ihop hur han kan tycka det är ok med familjeliv om det är ett biologiskt barn, men inte annars.

    Låter inte som han vill bli pappa till din son fullt ut, och därför inte vill bo med dig. Inte så tänd på familjeliv som 24-åring antagligen.

  • Anonym (yv)
    Anonym (Citrus) skrev 2018-07-28 10:03:19 följande:

    För mig som inte har barn är det självklart en enorm skillnad att vara särbo eller sambo med någon som har barn.

    Förstår du inte det, TS?

    Bor man ihop blir man ju en del av vardagen och hela familjepusslet vare sug man vill eller inte, skulle du tycka det var ok om han sa nej jag kan faktiskt inte hämta barnet bara för att det tjorvat ihop sig för dig, det är ditt ansvar, sa vi inte det? Jag ska gå och träna. Nej, du skulle inte acceptera det, trots att du nu säger att han inte behöver ta ansvar.

    Han blir ju så mycket mer involverad om ni bor ihop, scheman som ska roddas, tvätt, mat, hämta, lämna, vabba, ställa upp, rycka in...

    Men jag får inte ihop hur han kan tycka det är ok med familjeliv om det är ett biologiskt barn, men inte annars.

    Låter inte som han vill bli pappa till din son fullt ut, och därför inte vill bo med dig. Inte så tänd på familjeliv som 24-åring antagligen.


    Min sambo har aldrig förväntat sig att jag hämtar eller lämnar. På barnveckorna kunde jag träna bäst jag ville. Han klurade ut sina problem utan min hjälp innan vi flyttade ihop och klarade sig lika bra efter det. Däremot fanns där en mamma också så jag behövde inte flytta ihop med hans barn på heltid, det hade jag aldrig orkat.
Svar på tråden Att älska någon utan att vilja leva familjeliv... del 2