Jag behöver konkreta råd hur man lär sig att trivas i en bonusfamilj som sk bonusförälder? Jag skulle uppskatta alla knep, tips och råd från er som får livet i en bonusfamilj att fungera på ett bra sätt.
Hur gör man för att ändra på sina negativa tankar och känslor som till exempel svartsjuka, rädslor av olika slag och sorg över att aldrig kunna bli en kärnfamilj. Vill lära mig att verkligen se bonusfamiljen som en bonus!
Jag har pratat med flera väninnor om nya förhållanden efter äktenskap, bonusfamilj osv osv. Vi är alla överens om att känslan man har i sin första familj som vuxen- kärnfamiljen- skiljer sig från alla andra senare förhållanden och familjer. Det går liksom inte att få till samma känsla. Istället får man investera en aning mindre av sig själv i den nya familjen och vara medveten om att det är här och nu som gäller. Acceptera att ens val i livet har lett fram till den situationen man är i som någon skrev längre upp. Lämna om det inte känns tillräckligt bra. Kämpa tills blodet rinner typ gör man bara för sin första familj.
Ingen av oss har flyttat ihop med nya partners efter våra skilsmässor, vi har valt att vara särbos och det känns som rätt val tycker vi allihopa förstås. Annars hade vi vslt att flytta ihop med någon ny man... Själv så hoppas jag på att flytta ihop med min särbo när våra barn flyttat ut så småningom, men inte innan dess. Han känner likadant. Det är så mycket enklare att barnen får vara kvar i sina rutiner, får viktig tid med sin förälder osv.
Personligen lever jag innerst inne med en sorg över att jag misslyckades med kärnfamiljen. Mitt ex känner detsamma och även min särbo. Kommer man nära inpå så verkar många leva med en liten men livslång sorg över det misslyckandet.
Jag tror på att vara ärlig och öppen med sin man om hur man känner, även känslor av saknad efter kärnfamiljen t ex.
Hej TS! Jag kommer inte vara hård jag lämnar bara några enkla tips på vägen.
Mot Din svartsjuka / avundsjuka,
Tanke att påminna dig om:
* Du är särdkilt utvald att vara en extramamma till en mans barn, det är inget vem som helst får bli han måste tycka om dig och barnen måste tycka om dig och du måste kännas tillräckligt lämplig för uppdraget och att du också tycker om mannen och hans barn. Detta kräver att många saker ska klaffa, har han valt dig och barnen har valt dig så du kan känna dig stolt och ta emot den rollen med bravur!
* Försök omvandla avundsjuka till inspiration. "Jag känner mig utanför" - Hur gör jag för att i kluderas mer? " Överraskar familjen med en picknick" t.ex
* Avundsjuka) svartsjuka bottnar i rädsla att du inte duger. Titta dig själv i spegeln och tänk för dig själv "Jag duger, jag är världens bästa bonumamma!" Mantra detta dagligen.
Att det inte är en kärnfamilj:
* Acceptera att det är en familj som formats ihop på sitt eget lilla vis och att det betyder lika mycket kärlek och äkthet som att allt är blodsband.
* En kärnfamilj kräver bara blodsband för att hållas ihop, er familj kräver engagemang och kärlek och underhåll för att överhuvudtaget skapas, det är ingenting sämre eller mindre seriöst hade sagt tvärtom för en bonusfamilj är ett aktivt val och utan det valet hade ingen familj kunnat finnas. Det är till för de modiga! De som går bortom normerna.
Sorg att du inte har egna barn:
* Vill du ha ett eget barn prata med din man. Det kommer inte fungera att du hela tiden suktar efter en egen bebis och ett blodsband.
Tack för ett klokt svar.
Underbart att ni skiljde er så hans barn slapp ha en hatisk människa i sitt liv. Hoppas ni inte fick några gemensamma ungar men om ni fick det hoppas jag att ditt ex har träffat en fin och vettig ny partner så de har det bra trots dig.
Vi lever särbo.
Han och jag ser olika på uppfostran och det är hans barn så han ska såklart göra som han vill. De resulterar dock i att jag inte kan bo med dem.
De är inte det normala men det är det bästa för oss :) behöver inte alltid följa normen
Vi lever särbo.
Han och jag ser olika på uppfostran och det är hans barn så han ska såklart göra som han vill. De resulterar dock i att jag inte kan bo med dem.
De är inte det normala men det är det bästa för oss :) behöver inte alltid följa normen
Hej,
Jag är frilansjournalist som just nu håller på att skriva ett jobba för Aftonbladet som handlar om utmaningarna med att leva i en bonusfamilj, och hur man gör för att överkomma dessa utmaningar.
Jag letar därför efter en bonusfamilj som kan tänka sig att vara med på en intervju (går bra över telefon) och som inte har något emot att vara med på bild tillsammans med sin partner.
Du kan bo varsom helst i hela landet och intervjun tar ca 20 minuter plus fotografering.
Hör mer än gärna av dig till mig, antingen här på familjeliv eller på frilansjournalisten87@gmail.com, så berättar jag mer.
Allt gott!
Hej,
Jag är frilansjournalist som just nu håller på att skriva ett jobba för Aftonbladet som handlar om utmaningarna med att leva i en bonusfamilj, och hur man gör för att överkomma dessa utmaningar.
Jag letar därför efter en bonusfamilj som kan tänka sig att vara med på en intervju (går bra över telefon) och som inte har något emot att vara med på bild tillsammans med sin partner.
Du kan bo varsom helst i hela landet och intervjun tar ca 20 minuter plus fotografering.
Hör mer än gärna av dig till mig, antingen här på familjeliv eller på [email protected], så berättar jag mer.
Allt gott!
Ännu ett ytligt reportage om en bonusfamilj? Intervju på 20 min med bonusförälder och bild tillsammans med partner om "svårigheter" med att pussla ihop semestrar och lite lustiga anekdoter?
Jag hade hellre läst ett reportage där ni har haft en djuplodande intervju med en kvinna som inte kan tänka sig att vara med på bild men som kan tänka sig att berätta om hur det var, till exempel att flytta in hos sin man och hans barn som ägnar sig åt systematisk utfrysning av henne, men där han anser att hon ska ge ännu lite mer av sig själv och vara ännu lite mer mysig mot barnen medan han inte ställer några krav på sina barn överhuvudtaget att bete sig "mysigt" mot henne.
Eller om kvinnan som skaffar sitt första barn ihop med mannen som har ett barn sen tidigare, tror att allt är bra men får en svår förlossning och just när hon kommit hem från bb upptäcker hon att pappan och mamman till styvbarnet just har bestämt att styvbarnet ska bo på heltid hos pappan.
Det finns hårresande exempel och det finns exempel som inte är lika fullt så hårresande men som ändå sträcker sig förbi att det går att avhandla på 20 min och att sen tar vi ett kort på paret som kämpat sig förbi "svårigheterna". Många kämpar i det tysta och känner sig väldigt ensamma i sin kamp.
Det finns så otroligt många kvinnor som lever i styvfamiljer där hon behandlas som en livegen. Där barnen kan säga "du bestämmer inte över mig" men samtidigt anser att hon ska plocka upp efter dom och går till sitt andra hem och lämnar ut detaljer om hur dålig pappas fru är på att städa.
Det finns kvinnor som lever med ett upplevt hot om att betraktas som den elaka styvmodern och som betraktar varje negativ känsla hos sig själv som ett tecken på svartsjuka och som tror på orden "du visste att han hade barn så du visste vad du gav dig in på" och som klandrar sig själva när de inte mår bra i styvfamiljen.
Många kämpar i det tysta och känner sig ensamma i sin kamp. Det hade varit mer intressant med ett reportage som kunde visa att de inte är så ensamma trots allt. Ett reportage som kunde ta upp en del saker till ytan så att fler och fler vågade prata om de verkliga svårigheterna.
Och så finns det många barn som lever ett helvete med en så kallad bonusmamma som torterar dom i det tysta, år efter år. Som aldrig utåt visar att hon avskyr det där femåriga lilla barnet men som när ingen ser är fruktansvärt elak och sätter spår i barnet för livet. De finns också. Och barnen har inget annat val än att leva i helvetet. Det har kvinnan du pratar om.
Och så finns det många barn som lever ett helvete med en så kallad bonusmamma som torterar dom i det tysta, år efter år. Som aldrig utåt visar att hon avskyr det där femåriga lilla barnet men som när ingen ser är fruktansvärt elak och sätter spår i barnet för livet. De finns också. Och barnen har inget annat val än att leva i helvetet. Det har kvinnan du pratar om.