Anonym (Trött och tom)

Äldre 23 Jun 20:14

45 svar

Känner mig ständigt utesluten

Hej!

Föreställ er följande scenario...

Jag och sambon sitter på altanen med varsitt glas vin och pratar. Sambons 8-åriga dotter kommer ut till oss och visar upp en bild i sin mobil för sin pappa. Hon visar inte mig. Hon fortsätter prata med min sambo genom att hela tiden vända sig direkt till honom och titta på honom. Efter en stund ställer hon en fråga till honom som gäller mig, utan att vända sig direkt till mig. Jag svarar då vänligt "jag sitter här, du kan fråga mig direkt." Sambon svarar henne trots detta över huvudet på mig. Deras samtal om allt möjligt fortsätter en stund där min sambo återigen prarar över huvudet på mig, om mig.. Det slutar med att jag går därifrån, då jag känner mig helt osynliggjord.

Det här har pågått i två års tid, ända sedan vi flyttade ihop. Jag har en god relation till sambons dotter, dock på hennes villkor. Hon är uppvuxen med en ensamstående mamma och dito pappa fram tills jag kom in i bilden för tre år sedan. Vi hade inte bråttom att flytta ihop. Jag tänker att hon har inte ngn direkt förståelse för vad det innebär att bjuda in andra i diskussionen el dela med sig av sin förälder.. Sambons dotter har ett väldigt stort behov av uppmärksamhet och bekräftelse, vilket gör mig till en konkurrent om uppmärksamheten i hennes ögon. Jag är alltid vänlig och uppskattande mot min bonusdotter, låter pappan sköta tjatandet och uppfostran. Tänker att hon så småningom kommer att släppa in mig mer och mer. När vi är själva hon och jag fungerar det jättebra. Så fort hennes pappa kommer hem blir jag totalt osynlig.

Det som stör mig mest är att min sambo inte ser det här öht. Han lägger allt på mig, att jag borde anstränga mig mer. Jag har försökt allt! Prata trots att jag inte blir tillfrågad, låta bli att ge mig in i diskussionen, prata med min sambo i enrum om att jag känner mig utesluten...han blir bara sur.

Min fråga är ang situtionen ovan, vilken inte är helt ovanlig hos oss, ska jag bara acceptera att bli osynliggjord på det viset av både sambon och hans dotter? Hur skulle ni ha reagerat?

Anonym (kärnfamilj)

Äldre 26 Jun 15:33

#32

Ni är ingen familj. Hon kommer troligen aldrig att acceptera dig och varför skulle hon?

jrockyracoon

Äldre 26 Jun 18:18

#33

Anonym (bonusmamma) skrev 2018-06-26 12:20:33 följande:

Fast han svarar ju på frågor OM ts. Jag har själv en sådan person i min närhet som ställer frågor över huvudet på andra och jag HATAR det. Min bonusdotter har en kusin som gör precis så. De leker och pratar till varandra och helt plötsligt kan hon ställa frågor till mig om min bonus när hon står bredvid. Kan säga att stämningen dem emellan har blivit kall och bonus har vid några tillfällen börjat gråta och inte velat leka alls efter det. Tåler inte sånt beteende. Tycker det är helt oacceptabelt.

Dottern behöver absolut inte fråga TS om hon inte vill. Men pappan ska väl inte behöva svara på frågor OM henne heller. Det är inte schysst alls i mina ögon.

Nej, det har du rätt i. Om dottern kör ett spel där hon pratar om TS i tredje person, ja då är det ju ett problem.

Jag skulle då fråga mig varför dottern beter sig så. Är det tecken på att hon känner en maktkamp om pappan? (eftersom det är med pappan som detta inträffar). Eller har dottern inte så bra relation med TS, som hon tror och detta är ett tecken på att hon vill ha pappan för sig själv? Eller är det bara gammal vana?

För mig finns det endast ett rimligt svar. Blir hon utfryst är det för att dottern inte känner sig tillräckligt trygg med henne - hon vill därför ha pappan för sig själv.

Jag tror att TS behöver tänka långsiktigt här. Att försöka komma in i deras personliga sfär genom många små steg mot närhet och värme. Det blir fel om hon ska gå till pappan och kräva att bli insläppt. Hon behöver plocka fram sin mest förstående sida - inte låta sig bli provocerad och försöka tänka sig förbi sin känsla av att vara utfryst och mobbad - hon är ju ändå vuxen. Genom att visa värme, kärlek och uppmärksamhet mot dottern kommer denna att långsamt att öppna upp sig mer och mer. Det kräver dock en stor insats från TS, att backa, ha tålamod, visa välvillighet och storsinthet, etc.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 26 Jun 18:31

#34

jrockyracoon skrev 2018-06-26 18:18:12 följande:

Nej, det har du rätt i. Om dottern kör ett spel där hon pratar om TS i tredje person, ja då är det ju ett problem.

Jag skulle då fråga mig varför dottern beter sig så. Är det tecken på att hon känner en maktkamp om pappan? (eftersom det är med pappan som detta inträffar). Eller har dottern inte så bra relation med TS, som hon tror och detta är ett tecken på att hon vill ha pappan för sig själv? Eller är det bara gammal vana?

För mig finns det endast ett rimligt svar. Blir hon utfryst är det för att dottern inte känner sig tillräckligt trygg med henne - hon vill därför ha pappan för sig själv.

Jag tror att TS behöver tänka långsiktigt här. Att försöka komma in i deras personliga sfär genom många små steg mot närhet och värme. Det blir fel om hon ska gå till pappan och kräva att bli insläppt. Hon behöver plocka fram sin mest förstående sida - inte låta sig bli provocerad och försöka tänka sig förbi sin känsla av att vara utfryst och mobbad - hon är ju ändå vuxen. Genom att visa värme, kärlek och uppmärksamhet mot dottern kommer denna att långsamt att öppna upp sig mer och mer. Det kräver dock en stor insats från TS, att backa, ha tålamod, visa välvillighet och storsinthet, etc.

Jag förstår på TS som att det är just det som dottern gör. Givetvis bör man fundera över varför dottern gör det och jobba utifrån det. Men PAPPAN har ju återigen ett ansvar gentemot både TS och sin dotter att se till att båda mår bra och trivs. Föräldern har alltid ett ansvar att se till att respekt finns i en bonusfamilj. Och så är det ju i ALLA situationer. Jag kan återigen ta exemplet på min bonusdotters kusin. De kan leka och prata och helt plötsligt ställer hon frågor till mig om min bonusdotter när hon står bredvid. Föräldrarna säger ingenting om det. De är bara två barn som leker. Min bonus blir sårad och ledsen. Är det skillnad i TS situation enbart för att hon är en bonusförälder?

Tycker det läggs för mycket fokus på barnet. Barn får vara som barn är. Det är pappan som har en uppgift att se till att TS inte känner sig utfryst, utan att kränka varken barnet eller TS. Vara en bra förebild. Barn kan tycka det är skittråkigt att gå på en middag på restaurang. Jag ber dem ändå att sitta kvar. Barn kanske inte vill leka med alla på släktmiddagen. Jag ber dem ändå att försöka så ingen känner sig utanför under de få timmarna. Vad är skillnaden? Ibland måste de göra saker de inte vill för att alla ska må bra.

Utifrån vad TS skriver så tycker inte Bonus & Ts har en dålig relation. Den fungerar ju i alla andra situationer. Pappan verkar snarare ha satt i system att tycka det är OK att utesluta TS. Dottern har inget ansvar men pappan har det.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 26 Jun 18:36

#35

Ts, jag är både mamma själv & bonusmamma. Min dotter hade oerhört mycket agg mot min sambo när vi flyttade ihop och jag vet precis vilken jobb det är att få alla att fungera och samspela. Givetvis krävs det mycket av båda vuxna men det är sambons jobb att fostra dottern och vägleda henne i hur man behandlar andra människor. Genom att hela tiden svara på hennes frågor som handlar om dig, vända sig bort, utesluta dig ur samtalen så visar han ju sin dotter att det är ok att behandla andra människor så. Skulle aldrig behandla min egen sambo på det sättet för att mitt barn vill det.

Anonym (Hmmm)

Äldre 26 Jun 18:40

#36

Det har gått alldeles för fort. Varför denna tokdesperata stress? Varför inte lära känna varandra först?
Separera och prova igen om några år!

jrockyracoon

Äldre 26 Jun 21:32

#37

Anonym (bonusmamma) skrev 2018-06-26 18:31:12 följande:

Jag förstår på TS som att det är just det som dottern gör. Givetvis bör man fundera över varför dottern gör det och jobba utifrån det. Men PAPPAN har ju återigen ett ansvar gentemot både TS och sin dotter att se till att båda mår bra och trivs. Föräldern har alltid ett ansvar att se till att respekt finns i en bonusfamilj. Och så är det ju i ALLA situationer. Jag kan återigen ta exemplet på min bonusdotters kusin. De kan leka och prata och helt plötsligt ställer hon frågor till mig om min bonusdotter när hon står bredvid. Föräldrarna säger ingenting om det. De är bara två barn som leker. Min bonus blir sårad och ledsen. Är det skillnad i TS situation enbart för att hon är en bonusförälder?

Tycker det läggs för mycket fokus på barnet. Barn får vara som barn är. Det är pappan som har en uppgift att se till att TS inte känner sig utfryst, utan att kränka varken barnet eller TS. Vara en bra förebild. Barn kan tycka det är skittråkigt att gå på en middag på restaurang. Jag ber dem ändå att sitta kvar. Barn kanske inte vill leka med alla på släktmiddagen. Jag ber dem ändå att försöka så ingen känner sig utanför under de få timmarna. Vad är skillnaden? Ibland måste de göra saker de inte vill för att alla ska må bra.

Utifrån vad TS skriver så tycker inte Bonus & Ts har en dålig relation. Den fungerar ju i alla andra situationer. Pappan verkar snarare ha satt i system att tycka det är OK att utesluta TS. Dottern har inget ansvar men pappan har det.

Så vad är grundproblemet enligt dig? Att det är pappan som låter barnet frysa ut TS? Eller att det är pappan som fryser ut TS, och att inte barnet är inblandat i det hela.

Grundproblemet som jag har förstått det är att dottern tycks frysa ut TS i vissa situationer. Detta tolkar jag som ett tecken på att barnet inte känner tillräckligt trygghet i relationen till TS. Visst kan man på många olika sätt se till att dotterns beteende upphör. T.ex. genom förbud, eller genom att pappan försöker gå in och styra samtalet, etc. Men dessa åtgärder ökar inte barnets trygghet i relationen till TS. Det är därför jag förordar att de jobbar på relationen...

Tycker man att "visa respekt" är det viktigaste kan man fokusera på att få barn att följa de vuxnas regler. Det finns dock risk att man hamnar fel. Ett barn som mår dåligt, men som följer de vuxnas regler är inget tryggt barn. Sätter man fokus på barnet och barnets bästa i första hand, inser man att respekt är inget självändamål. Om ett barn uppför sig på ett dåligt sätt, är det oftast bättre att försöka sätta sig in i barnets situation och utifrån det vidta åtgärder som är bra för barnet. Ibland handlar det om att träna barnets empati med andra, andra gånger att helt enkelt förklara konsekvensen av vissa beteenden.

Uppför sig ett barn illa på grund av att det mår dåligt, handlar det om att försöka hjälpa barnet att hantera orsaken bakom på ett mer konstruktivt sätt, och inte så mycket att förbjuda själva beteendet. Beteendet som sådant är mer ett symptom. I TS fall behöver vi hitta en förklaringsmodell till barnets beteende och agera utifrån det. Att bara gorma: "Såhär gör man inte" och sedan inte se beteendet som ett symptom på något annat, löser inte grundproblemet.

Ess

Äldre 26 Jun 22:50

#38

Anonym (kärnfamilj) skrev 2018-06-26 15:33:15 följande:

Ni är ingen familj. Hon kommer troligen aldrig att acceptera dig och varför skulle hon?

Nej det är många som aldrig blir en sk familj. Själv anser jag det självklart att barnet går till sin förälder i första hand. Men jag hade däremot blivit förbannad och huggt till sambon direkt han svarat i mitt ställe och pratat över huvudet på mig.

Anonym (bonusmamma)

Äldre 27 Jun 08:48

#39

jrockyracoon skrev 2018-06-26 21:32:40 följande:

Så vad är grundproblemet enligt dig? Att det är pappan som låter barnet frysa ut TS? Eller att det är pappan som fryser ut TS, och att inte barnet är inblandat i det hela.

Grundproblemet som jag har förstått det är att dottern tycks frysa ut TS i vissa situationer. Detta tolkar jag som ett tecken på att barnet inte känner tillräckligt trygghet i relationen till TS. Visst kan man på många olika sätt se till att dotterns beteende upphör. T.ex. genom förbud, eller genom att pappan försöker gå in och styra samtalet, etc. Men dessa åtgärder ökar inte barnets trygghet i relationen till TS. Det är därför jag förordar att de jobbar på relationen...

Tycker man att "visa respekt" är det viktigaste kan man fokusera på att få barn att följa de vuxnas regler. Det finns dock risk att man hamnar fel. Ett barn som mår dåligt, men som följer de vuxnas regler är inget tryggt barn. Sätter man fokus på barnet och barnets bästa i första hand, inser man att respekt är inget självändamål. Om ett barn uppför sig på ett dåligt sätt, är det oftast bättre att försöka sätta sig in i barnets situation och utifrån det vidta åtgärder som är bra för barnet. Ibland handlar det om att träna barnets empati med andra, andra gånger att helt enkelt förklara konsekvensen av vissa beteenden.

Uppför sig ett barn illa på grund av att det mår dåligt, handlar det om att försöka hjälpa barnet att hantera orsaken bakom på ett mer konstruktivt sätt, och inte så mycket att förbjuda själva beteendet. Beteendet som sådant är mer ett symptom. I TS fall behöver vi hitta en förklaringsmodell till barnets beteende och agera utifrån det. Att bara gorma: "Såhär gör man inte" och sedan inte se beteendet som ett symptom på något annat, löser inte grundproblemet.

Jag håller med dig om relationen, men TS skriver att de har en bra relation när pappan inte är där. Det är lätt att fastna i olika roller, gå i samma spår. Man kan vara en person på jobbet och en person hemma. TS får absolut jobba på relationen till bonus, men pappan måste också kunna visa hur man beter sig.

Jag skyller på pappan därför att jag själv varit i en liknande situation. Vid de tillfällen pappan "glömde bort" att jag också bodde där så kunde jag lätt ta avstånd från barnen istället. Det blev en negativ spiral. Vid de tillfällen pappan "bjöd in" mig så var det tvärtom. Jag var mycket mer benägen att just bygga en relation med barnen.

Jag har själv en 8-årig bonus som jag bott tillsammans med i 2 år och vi har en underbar relation till varandra. Men jag tror inte att det hade varit så om pappan inte hjälpt mig och gett mig en självklar plats. Det är ju trots allt pappan som måste visa för barnet att det är okej att tycka om, okej att släppa in, okej att acceptera. Medan bonusföräldern måste skapa sig en relation till barnet och försöka ta för sig trots att man är helt utomstående. Det är skitsvårt om man inte har pappans stöd.

Ja, jag tycker att barnen ska läggas utan skuld. Alla barn har olika faser i livet, beter sig på olika sätt, testar sig fram mot föräldrar och anhöriga. Det är en del av deras uppväxt. Huvudsaken är hur vi vuxna hanterar det och hjälper dem vidare i livet.

Ess

Äldre 27 Jun 10:11

#40

Anonym (bonusmamma) skrev 2018-06-27 08:48:34 följande:

Ja, jag tycker att barnen ska läggas utan skuld. Alla barn har olika faser i livet, beter sig på olika sätt, testar sig fram mot föräldrar och anhöriga. Det är en del av deras uppväxt. Huvudsaken är hur vi vuxna hanterar det och hjälper dem vidare i livet.

Jag tycker inte heller att detta är barnets "fel" alls.
Ts och pappan får diskutera vilken roll ts ska ha gentemot hans dotter. Ska hon va delaktig så får han bolla över frågor till henne, annars får han acceptera att hon är hans partner och inte en del av hans och dotterns gemenskap med allt som det drar med sig. Tex så kan han inte då tro att hon ska hjälpa till eller ta något ansvar, eller sitta barnvakt åt hans barn.

Vi levde inte som en familj, men maken frågade ändå mig när det gällde något som rörde oss allihop, eller om det var ok att xx tog hem en kompis osv.
När vi varit ihop några år så började den ena fråga mig när det gällde saker, misstänker att det kan bero på att jag är mer släpphänt än maken och har mer åsikten att ja ja det ordnar sig. Det var den mest självständiga av tonåringarna och tyckte nog det var skönt att slippa redogöra för exakt vad hen skulle göra. Min enda fråga var om mobilen var med och att hen kunde ringa om hen missade bussen eller något annat hände.

Anonym (J)

Äldre 27 Jun 11:23

#41

Anonym (kärnfamilj) skrev 2018-06-26 15:33:15 följande:

Ni är ingen familj. Hon kommer troligen aldrig att acceptera dig och varför skulle hon?

Precis. Märkligt att visa tror att de blir familj bara för att de har sex med ett barns förälder.

Anonym (J)

Äldre 27 Jun 11:27

#42

Anonym (lizaa) skrev 2018-06-23 21:28:56 följande:

Jag hade inte accepterat det.

tycker att du ska flytta ut man ska inte behöva vara utesluten ni ska leva som en familj!

?Ni ska leva som en familj??

Föratt ? Lizaa på FL bestämt det?

Ess

Äldre 27 Jun 13:14

#43

Anonym (kärnfamilj) skrev 2018-06-26 15:33:15 följande:

Ni är ingen familj. Hon kommer troligen aldrig att acceptera dig och varför skulle hon?

Acceptera tror jag säkert att hon gör, bara inte som en föräldrafigur.
Det kan ta jättelång tid innan det växer fram en familjesammanhållning, vi pratar flera år.
Även om det inte gör det så får man acceptera att man faktiskt inte är en familj och utgå från det och göra det bästa möjliga av det utgångsläge man har. Man kan leva uppdelat inom vissa områden även om det finns gemensamma barn.

Anonym (Been there)

Äldre 27 Jun 13:33

#44

Jag och mitt ex hade en liknande situation, skillnaden var att det var vårt gemensamma barn och det var pappan som uteslöt mig.
Några års familjerådgivning fick mig att förstå att detta var pappans "familjeuppfattning" då han växte upp med en ensamstående mamma och aldrig upplevde en relation med flera vuxna samtidigt.

Jag gissar att det är dottern i det här fallet som har svårt att hantera relationen med flera vuxna samtidigt, och det är pappans jobb som förälder att visa och lära henne hur man gör. Det gör han inte, och därmed riskerar han att förstöra dotterns framtida familjerelationer.
Det är jätteviktigt, både för er som par och för dottern som person, att han börjar behandla er som en familjeenhet. Om han inte vill eller klarar detta tycker jag att du allvarligt ska fundera på att avsluta relationen.
Vad händer om ni får barn och han gör likadant? Eller ännu värre, att han behandlar dig och barnet bra men fortsätter att hålla sin dotter utanför?
Förklara för honom att detta inte handlar om ditt utanförskap utan om vilken typ av familj ni ska ha om ni ska leva tillsammans.

Lycka till!

jrockyracoon

Äldre 28 Jun 00:46

#45

Anonym (bonusmamma) skrev 2018-06-27 08:48:34 följande:

Jag håller med dig om relationen, men TS skriver att de har en bra relation när pappan inte är där. Det är lätt att fastna i olika roller, gå i samma spår. Man kan vara en person på jobbet och en person hemma. TS får absolut jobba på relationen till bonus, men pappan måste också kunna visa hur man beter sig.

Jag skyller på pappan därför att jag själv varit i en liknande situation. Vid de tillfällen pappan "glömde bort" att jag också bodde där så kunde jag lätt ta avstånd från barnen istället. Det blev en negativ spiral. Vid de tillfällen pappan "bjöd in" mig så var det tvärtom. Jag var mycket mer benägen att just bygga en relation med barnen.

Jag har själv en 8-årig bonus som jag bott tillsammans med i 2 år och vi har en underbar relation till varandra. Men jag tror inte att det hade varit så om pappan inte hjälpt mig och gett mig en självklar plats. Det är ju trots allt pappan som måste visa för barnet att det är okej att tycka om, okej att släppa in, okej att acceptera. Medan bonusföräldern måste skapa sig en relation till barnet och försöka ta för sig trots att man är helt utomstående. Det är skitsvårt om man inte har pappans stöd.

Ja, jag tycker att barnen ska läggas utan skuld. Alla barn har olika faser i livet, beter sig på olika sätt, testar sig fram mot föräldrar och anhöriga. Det är en del av deras uppväxt. Huvudsaken är hur vi vuxna hanterar det och hjälper dem vidare i livet.

Det kan givetvis vara pappans fel. Kanske han är initiativtagare till att frysa ute TS. Men TS ger inte några tydliga exempel som övertygar mig om att detta är fallet. Hon ger ett exempel på när pappan svarade på en fråga som dottern ställde. För mig räcker inte det. Men kanske TS kommer med fler konkreta exempel så blir det tydligare vad pappans roll är i det hela.

Om vi skulle antaga att det är barnet som är initiativtagare till utfrysningen, så kan man förstås ställa krav på pappan ändå. T.ex. att pappan ska reagera på problemet och hjälpa till att lösa det. T.ex. som du är inne på, bli bättre på att släppa in TS. Men den huvudsakliga lösningen tycker jag då som sagt ska bestå i att jobba mot den bakomliggande problematiken avseende relationen med barnet. Tålamod, ödmjukhet och vuxenhet är viktiga faktorer i det arbetet.

Du verkar så övertygad om att relationen mellan barnet och TS är toppenbra. Jag är själv inte alls övertygad. Jag har förstås också noterat att TS nämner att det går bra med barnet när de är ensamma. Det är ju bra. Men om det inte fungerar när de är alla så kan det ändå i botten ligga ett relationsproblem givetvis. Om din chef är snäll mot dig när ni är ensamma, men hemsk när ni är i grupp, så har ni fortfarande ett problem på relationsnivå gentemot varandra.

Känner mig ständigt utesluten

INNEHÅLL