Jag klarar inte av tanken på att dem ska dö!

Det kommer antagligen att vara enklare än du tror att komma över. När det väl händer så kommer du att inse att livet går vidare. Om du mår väldigt dåligt kanske KBT skulle vara en bra idé

Tack.....

Så känner nog alla inför döden, tanken att förlora någon man älskar. Men om du ser dig omkring, varenda människa du möter har förlorat någon - föräldrar, syskon, barn, vänner, husdjur... alla har upplevt döden på något sätt.

Och alla lever vidare. Alla kan skratta igen. Leva ett bra liv. Den akuta sorgen bleknar med tiden. Saknaden kommer alltid finnas där, men kommer också omförvandlas till fina minnen.

Tänk inte på det nu att du kommer förlora dem. Släpp den tanken. Ta det den dagen det händer istället. Det är onödigt att sörja nu när de finns hos dig - gör det när de är borta. Och tillåt dig sörja då, och tillåt dig att gå vidare sen.

Du kommer att klara det trots att tanken känns omöjlig idag.

Jag förstår helt och hållet vad du menar. Insikten drabbar mig också med jämna mellanrum och själva tanken är förlamande - minsta krämpa hos min äldsta hund får det att hugga till i hjärtat och jag tänker att dör hon är det som att amputera en lem. 
Hade hon inte funnits hade jag inte varit här idag, så hur ska jag kunna finnas till när hon är borta? 
Men de är fortfarnde här! Sorg är någonting man hanterar när det händer, tänker jag. Njut av varje dag, försök att inte lägga moln vid horisonten. 

Om du verkligen kämpar med din ångest är det helt klart dags att söka sig till vården så att du KAN njuta av de gyllene åren. <3  

Om du vore något av dina djur och det led en outhärdlig smärta som bara du skulle kunna stoppa - vad hade du sagt till dig?

Har du någonsin förlorat någon nära? Djur eller människa?

Är precis likadan. Mår väldigt dåligt psykiskt och min ena katt som jag haft i 17 år (Fick honom när jag var 6 år) är mitt allt. Har haft det tufft i skolan med mobbning osv och då har jag alltid kommit hem och tröstat mig med honom. Han är en av mina bästa vänner och jag älskar honom som fan. Det skrämmer mig nåt fruktansvärt att tänka på att han kommer dö nån gång. Börjar gråta av bara tanken. Känns inte som att nån förstår. Så sjukt mycket minnen jag har med den här katten och så många år vi spenderat ihop... Kommer förmodligen ramla ner i ett svart hål och aldrig komma upp igen när han går bort. Har planerat hur det ska gå till vid eventuell avlivning. Det ska ske hemma och han ska bli kremerad efter och jag ska ha hans aska i en urna hemma. Nu börjar jag snart böla igen. Folk tycker kanske att jag inte är klok som gråter över en "katt" men det är ju så mycket mer än en katt. Tycker generellt bättre om djur än människor...

Det måste ju inte vara så att du åker till veterinären. Även djur kan dö en naturlig död.
Jag förstår dina känslor och jag föreslår att du helt inte ska tänka så mycket på detta. Bättre att njuta av varje dag du har dom vid liv, istället för att få panikattacker när du tänker på hur det blir när dom dör.
Och vem vet, under dessa år som djuren fortfarande lever, kanske du växer som människa och skaffar erfarenheter som gör att du kommer kunna handskas med detta framtida scenario mycket bättre än vad du tror du kommer göra nu. 
Så kort och gott, sluta grubbla över detta utan bara njut av att de lever just nu.
Den dagen den sorgen.

Åh vad jag känner igen mig! Jag köpte min första hund i tonåren och från det att hon fyllde 6 år återkom de tankarna som du beskriver regelbundet. Hon levde tills hon blev 11 och det sista året fanns tankarna där så fort jag såg henne.

När beslutet väl var fattat och den hemska dagen väl gjord kunde jag på nått vis mitt i sorgen känna en lättnad. I 4 år hade jag gått och funderat (helt i onödan) och oroat mig och när den pressen släppte var det också skönt.

Jag hoppas du kan förtränga tankarna bättre än vad jag gjorde så att du kan njuta av åren med din hund! (Och katter).

//samma

TACK alla för era svar.

Precis. Det är inte "bara djur" för mig.

Jag försöker verkligen att njuta av tiden nu med mina djur. Och leva i nuet. Men alla tankar och ångesten kommer nästan minst en gång per dag.

Jag vet att andra förlorat närståenden och haft det hemskt, men det gör inget lättare för mig i mina tankar eller ångest. Jag försöker tänka "självklart kommer jag klara detta, så såå många andra har gjort det". Men jag kan faktiskt inte se hur.

Någon frågade om jag någongång förlora någon närstående. Jag har förlorat en mormor som jag inte hade en jättebra relation till . 4 vänner/bekanta på kort tid. Ni vet vänner som stod en väldigt nära men som man sedan gled ifrån på ett eller annat sätt. Så ingen som stod mig jättenära i stunden.

Jag tänker samma sak om min familj som med djuren. Men skrev om djuren då jag inte känner att någon i min närhet förstår mig riktigt. Däremot förstår ju fler när man pratar om "människo familj" .

Förlåt för mitt kanske korta samlade svar till er. Det är bara så svårt att skriva om detta samtidigt som det är skönt att få ventilera med fler som känner samma. Svårt att få ner tankar och känslor i ord.

Tack till er också som säger att jag ska försöka leva i nuet. Jag försöker och ska absolut försöka ännu mer. Tänka på det mera.

Någon skrev denna

#5 2018-06-18

Om du vore något av dina djur och det led en outhärdlig smärta som bara du skulle kunna stoppa - vad hade du sagt till dig?

Jag vet inte vad du vill komma med din fråga. Ingen av mina djur är så sjuka att de lider.

Ena har allergi som medicineras dagligen och har inga symptom kvar på de. Inge klåda ingenting.

Ingenstans skriver jag att jag skulle vara självisk och låta dem lida . För det skulle jag inte. Dock skulle jag medicinera/behandla så länge de kan leva ett normalt och smärtfrittliv.

Hej, jag förstår dig till 100%. Men skillnaden med mig är att jag redan har förlorat min älskade kisse. Han var med om en olycka den i Maj och var tvungen att avlivas. Jag saknar honom något så otroligt och jag trodde aldrig att jag skulle sluta att gråta. Att komma hem till min mamma och inte ha någon som möter en vid grinden, ingen som går runt och jamar efter uppmärksamhet tar ibland kål på mig. Att inte få lukta på hans päls eller att få gosa med honom... Åh herregud.. Det gör ont i mig.

Men det slutade att göra ont. För att jag vet att han finns med oss ändå och jag vet att han har det bra där han är nu. Jag kan fortfarande höra honom tassa omkring bakom mig, eller springa i trappen som han brukade göra. 

Det jag vill komma fram till är att jag lovar dig, det blir bättre. Klyschigt men sant. Jag som sagt trodde aldrig att jag någonsin skulle sluta gråta eller få panikattacker för vår älskade katt. Men han finns kvar i våra hjärtan och minnen för den friska, glada och tokiga katt han var. 

Ta vara på tiden med dina älsklingar istället för att gå runt och vara ledsen och orolig. Ta det när det kommer. Jag hann inte ens säga hejdå till vår katt. Så snälla ta vara på tiden med dina djur för man vet aldrig vad som kan hända.

Vår katt var den mest sociala, busiga och friskaste katten någonsin men en dag så hände en olycka som ingen kunde förutspå och hans skador gick inte att rädda. 

Ta vara på tiden istället för att gå runt och må dåligt och var rädd. Det gynnar ingenting och du kommer förmodligen inte kunna hindra när dina djur väl går bort så mys med dom så länge du kan. Jag skulle göra vad som helst för att få 5 minuter med min älskling igen.

Kram på dig <3 

Men kära du! Jag beklagar verkligen! < 3 finner inga ord!

Jag hoppas du inte tar illa upp för att jag frågar men har du någongång tänkt tillbaka på någongång du avvisade honom eller sa till honom på ett argt sätt? Eller liknande och mått dåligt för de nu i efterhand?

Ibland när jag "skäller" på någon av dem eller blir irriterad för att de väcker mig mitt i natten eller något så får jag nå djävulskt dåligt samvete. Mår dåligt så länge efteråt! Och undrar om de förstår när jag visar ånger.

Såna saker äter upp min innefrån och jag är så rädd att de är såna saker jag ska minnas,ångra och må dåligt över när de är borta!

Återigen- jag beklagar din kisses bortgång <3

Hur ska jag ens kunna gå till jobbet den närmsta tiden sen när det är dags?

Vad gör jag om ena katten går före den andra? De har varit ihop sen de va 12 veckor gamla.

Hur ska jag klara av att lägga bort deras saker ? Bäddar klösbräder ect.

När orkar man kolla på foton och videoklipp?

Nej fy jag kommer inte klara av det ! Jag klarar inte ens av att skriva det

Mitt råd är gör alla fina minnen NU när de är glada och friska! Jag har exempelvis gjort tassavtryck på mina djur. Har använt Panduro fingerfärg som jag smetat på tassarna, köpt papper på 100m rullat ut och så har dem fått leka på det. Så himla mycket finare minnen till sen. Mitt ena djur fick jag tyvärr göra avtryck påå strax innan hon dog. De är inte alls samma glädjhe minne där. 

 

Det är as jobbigt när de går bort. Men det jag har känt varit viktigast är att hålla deras tass till slutet. Du kommer känna att det till viss del är skönt att det får ett slut och dom får det bra. Men samtidigt vara jätte ledsen. Och det tar tid. Mina två djur gick bort för 11 och 1½ år sedan, har fortfarnde deras aska stående i urnor på skrivbordet för det gör för ont att göra sig av med den..

Ja det har jag gjort. Men jag tänker mer på dom gångerna vi har myst och haft det roligt tillsammans! Dom tankarna överröstar de negativa. Det är självklart att man är irriterad på individerna i sin omgivning ibland, människor som husdjur. 
Ska jag vara ärlig så tror jag inte att det bryr sig ett dugg! Inte alls. 

Tack så mycket för dina fina ord <3 

Får också sådana gråt attacker över tanken på att min Bästa vän kommer gå bort en dag. Har aldrig haft en riktig familj förutom kanske de första 1-2 åren av mitt liv. Att förlora någon som är så perfekt som ett djur får mig att vilja dö. Drömde härom natten att mitt djur dog. Jag grät o grät igen senare på lunchrasten och har viljat dö sen jag drömde den drömmen. Jag kände i drömmen och även i vaket tillstånd hur man bara har blivit urladdad helt på livets energi. Så jobbigt att tänka på att djuret kommer ligga där livlös framför en, en dag. Kan jag nog bara klara av att ta in det äkta sinnesintrycket för några minuter sen går jag antagligen och hänger mig. Mitt djur är mitt allt. Jag har inget annat riktigt förutom mitt djur så jag förstår hur du menar. Jag umgås inte ens med människor längre utan djuret är mitt allt. Fick även min häst avlivad och skickad till slakt som barn när jag var 6 år och jag gråter ibland efter henne fortfarande.

Men vilken fin grej med deras tassar. De måste jag göra !

Jag har tänk på det med askan också och har hittat en glasblåsare som kan ta lite aska och blåsa en glasskulptur. För jag vet med mig att jag aldrig kommer ha hjärta att ställa undan dem sen.

Beklagar bortgången av dina djur <3

Tack snälla ! Jag hoppas verkligen att de inte bryr sig eller åtminstone känner min ånger. Eller glömmer iaf <3

Men fina du ! <3

Vad jag känner igen mig i det du skriver om drömmarna! Har flertalet gånger drömt att mina djur skadas illa , försvinner eller dör och vaknar upp helt svettig och gråter. Det är så hemskt när det är så verkligt !

Jag ungås inte heller mycket med människor längre. Då jag sollat bort dem som svikit mig. Visst har jag min familj och fina vänner kvar men inte alls att vi ungås så ofta då livet kommer emellan. Jag är hellre hemma en dag med djuren än vänner. <3