Hur pass engagerade är papporna till era barn?

Alltså jag hade bebisarna mest i början eftersom de ammade mycket och ofta. Men i övrigt var han förstås lika delaktig.

Men bara han kommer vara föräldraledig också så kommer hans delaktighet att lösa sig på sikt. Det är det viktigaste.

Min man var jätteengagerad i vår dotter när jag mådde dåligt i början. Han var suverän med henne den första månaden, bäst på att trösta, enormt tålamod med både mig och henne men sen började jag må bättre. När jag mådde bra och blev säkrare i mitt föräldraskap så märkte jag att han gjorde mindre och mindre. Telefonen kom upp direkt när han hade dottern själv, vilket jag sa till honom om. Jag anser att dottern förtjänar hans odelade uppmärksamhet i alla fall en timme om dagen de dagar han jobbar. Inget jag sa fungerade utan han fortsatte vara oengagerad och stirra in i mobilen medan jag lagade middag (min egentid). Inte ens när han matade henne var han närvarande.

Vändningen kom när han inte dög längre. Dottern vägrade låta sig matas/ nattas/ tröstas av honom och han kände sig extremt ratad. Då satte jag mig ner med honom och jag berättade för honom det jag läst om anknytning och nu är min glada engagerade man tillbaka.

Han hade känt sig överflödig innan, känt att han inte behövdes när jag mådde bra och klarade allt själv. Sen insåg han att det man ger barn får man tillbaka och att han måste vara engagerad från start. Nu är dottern 7 månader och pappa duger lika bra till matning/ nattning igen.

Vet inte om det hjälper dig men det var så här vi vände dotterns oengagerade pappa :)

Min sambo va precis lika Dan. Dock så får våran dotter ersättning nu jag ammade bara dom 2 första månaderna hon är nu 3 månader . Härom dagen tröttnade jag totalt vi hade en diskussion om att det är alltid jag som tar ansvaret till 110% och att han aldrig tar henne . Så det slutade med att jag lämnade dottern med honom så att han fick lösa allt själv och satte mig i bilen och åkte. Dock bara till svärmor som bor 1km bort men ändå :) jag hade sådan ångest och sätt nästan och höll i telefonen hela tiden och var beredd på att åka hem. Efter 3 timmar hade jag sån ångest och åkte hem. När jag väl kom hem visade det sig att sambon inte ens var hemma. Han hade tagit dottern och åkt till sjön med sina kompisar. Först vart jag nästan arg i ren panik sen insåg jag vad jag höll på med , det va ju det här jag ville att han skulle ta ansvar osv. Jag åkte dit även jag och nog levde dottern iallafall. Hehe . Han hade fixat allt helt perfekt med mat o kläder osv . Efter det här det blivit helt annorlunda han tar betydligt mer ansvar nu :)

Det finns 2 problem: 1. De flesta män är inte uppfostrade till att sätta andras behov före sina egna. 2. Om nr 1 ska kunna ändras måste mammor släppa sitt kontrollbehov, dela föräldraledigheten och låta papporna ta ansvar.

Han var och är förälder. Din man måste hitta säkerheten som förälder på egen hand. Du kan inte lära honom detta. Han kan bara göra det genom att ta ansvar själv.

Vi är inte mer än djur. Vilka andra arter är helt jämställda? Du är bebisens primära anknytningsperson. Det ska mammor vara.

Bland lejonen är det honorna som går på jakt medan ungarna är hemma med pappa. Sjöhästhonorna drar som en avlöning så fort de släppt äggen och lämnar allt ansvar till pappan.
Varje djurart gör på det sätt som fungerar bäst för dem, för människan är det i släktets intresse att barnet har så många anknytningspersoner som möjligt.

Min man var ensam med barnet en stund varje dag medan jag gick ut och tog en paus från dag ett. Att pappan inte skulle kunna det är bara hittepå. Han satt med barnet nära i famnen och sonen vande sig vid hans doft och närhet.

De har en jättefin kontakt idag och båda kan trösta lika bra.

Du beskriver min situation precis. Framför allt att han spenderar så mycket tid med telefonen, hellre än med dottern. Jag brukat trösta mig själv med att jag är introvert av mig och har lätt för att skapa relation med en bebis med hjälp av närhet, blickar, värme, små ord eller till och med tystnad. Jag läser hennes allra minsta signaler. Pappan är däremot extrovert och en tjockhudad buffel i jämförelse. Han kan bara leka, skoja högt, bröta runt och ta plats och jag tror att när tjejen växt upp tillräckligt, så är det pappan som kan flänga runt med henne på stökiga lekplatser (vilket jag skulle ha svårt för). Bebisen verkar uppskatta min sidor i denna tid, hon är också fem månader.

Det är helt fel att inga pappor är engagerade i sina nyfödda. Jag har massor av exempel i bekantskapskrets och släkt. Man hjälps åt helt enkelt.

Det som vissa skrivit här om att det bara är mamman som är anknytningsperson är helt fel. Dessa har inte alls läst något mer djuplodande än en Expressen-notis om anknytning. Däremot är anknytningen a och o, framförallt för bebisen men också för föräldrarna för att få igång deras omvårdnadsbeteende. Alla normala däggdjur (dvs alla män och kvinnor) har en potential för omvårdnadsbeteende i sig vid födseln. Sedan kan detta bli stört eller inte utvecklas pga att förutsättningarna i omgivningen inte stöttar utvecklingen.

De flesta normalfungerande män och kvinnor kan knyta an till sitt barn och få igång omvårdnadsbeteendet. Kvinnor som fött barnet har ett försprång då de får en hormondusch redan under graviditeten, och sedan vid amning, som hjälper dem att knyta an till barnet. Men även fäder får hormonpåverkan när de tar hand om sitt lila barn.

Bebisen behöver knyta an till minst en person men könet på denna person är oviktigt för barnet. Den som bäst och mest svarar på barnets behov, och som finns där oftast, och som barnet känner sig trygg med och litar på alltid kommer hjälpa, är den som blir nummer ett. Barnet kan ha flera primära anknytningspersoner, ofta är de primära ändå etta och tvåa för barnet och vem som är ett respektive två kan växla över tid.

Att även din kille knyter an till sitt barn är jätteviktigt för hans och barnets kommande relation och för er familj. Det kommer förmodligen bli tufft för er annars, både för att du inte får rätt avlastning och inte kan känna dig trygg att han har hand om barnet, och för att han ska vilja göra de uppoffringar som krävs när man har barn.

(Barnet skulle i nuläget vara nöjd med en och samma person om denna är trygg, mjuk och pålitlig, men det är en investering för framtiden).

Jag rekommenderar att ni pratar igenom detta, att din kille o du läser på om anknytning och barns utveckling, att ni pratar igenom vad som är en rimlig fördelning av tid med barnet och hur man tar hand om barnet. Jättebra om han kan bära barnet hud mot hud i bärsjal (trikå tex), byta blöja, bada, söva och även mata barnet om bebisen och du tycker det är ok ( kan störa amning).

I det här fallet Är mamman anknytningspersonen. Men självklart är båda föräldrarna det Om båda är engagerade. I detta fall är det ju inte så.

Min man var helt ointresserad av bebisen tills dess att han gick på föräldraledighet efter 6 mån. Då fick han även överta alla nattvak. Nu är de helt oskiljaktiga. Han reagerar direkt på minsta pip. Att han fick ta över det 100%-iga ansvaret var en förutsättning för förändring. Hade jag suttit i bakgrunden hade han aldrig lärt sig tolka hennes signaler- helt enkelt eftersom jag gjorde det så mycket bättre.

Om jag jämför med hur oengagerad jag trodde att han skulle vara så är jag positivt överaskad. Jag räknade helt med att bli ensam mamma och att han inte skulle engagera sig alls. Jag ville inte ha honom men jag ville ha barn. Han ville inte ha barn men ville ha mig. Men han betalar underhåll, köper grejer, har varannan helg och är alltid barnvakt när jag behöver utöver det.

Hade jag älskat honom hade jag gärna vart en riktig familj men tyvärr.

 

Anknytningen har börjat formas sedan födseln men är inte *färdig* än. Första tiden handlar mycket om att utveckla en grundförmåga att knyta an, och därför är det så viktigt att samma fåtal personer alltid finns där för barnet. Anknytningen fortsätter att fördjupas och utvecklas under de första 6-7 åren, i 6 olika stadier som beskriver vilka behov barnet behöver få uppfyllt.

Jag förstår hur du menar, han har inte knutit an till bebisen ännu, och bebisen har inte knutit an till honom än. Men han har alla chanser fortfarande att bli bebisens primära anknytningsperson precis som mamman. Om han är där, närvarande, och svarar på bebisens signaler, kommunikation och behov.

Jag har aldrig förstått varför ?mamman är viktigast i början? betyder att pappor slipper ens försöka.

Låt honom få några timmar på egen hand varje dag. Vem vill missa dessa månader när barnet upptäcker så mycket?!