Soliho skrev 2018-04-19 13:01:17 följande:
Oj. Jag ser att vi ska vara glada att min man flyttade hit och blev medborgare innan reglerna skärptes. Jag vill minnas att vi skickade med några kort från våra två år tillsammans och något brev som bevis på att vi bott tillsammans hemma hos hans föräldrar när han ansökte om uppehållstillstånd. Vi bodde hos mina föräldrar här och var tillsammans hela tiden medan vi väntade på besked. Det hela var verkligen helt okomplicerat.
Vi skulle aldrig, aldrig klara en extrautredning om han skulle behöva komma ihåg specifika datum och vad vi har för färg på gardinerna. Han är bra på många saker och efter 14 år kommer han oftast ihåg min födelsedag, men senast jag frågade om han kunde vår bröllopsdag hade han inte ens månaden rätt ...
Ja vi, min man och jag ansökte 20 dagar innan den nya lagen trädde i kraft, så vi personligen blev inte så påverkade av den.
Men vi fick ändå känna på det hårdare bedömningarna. Egentligen så behövde vi inte presentera vår försörjning eller få den ifrågasatt. Men vi fick ändå dessa email om att bevisa min inkomst, mina kontoutdrag mm mm. Men vi ville inte starta något tjafs med dem, så vi skickade in det de ville ha.
Men jag kan ju tänka mig hur utsatta de par känner sig, som verkligen hamnat under denna lupp.
Sen angående extrautredning o intervju:
Min man och jag skulle aldrig ha klarat gå igenom det heller. Min man är en typisk kanadensiskt viltlevnadsman. Hade intervjun handlat om naturlivet, jakt och hur man kan överleva i naturen under vintern, så hade han klarat intervjun med guldstjärnor. Men datum, namn och alla tusen detaljer de hinner fråga om på en flera timmars intervju, Näe det skulle ha gått åt pipsvängen, även om vi varit gifta i 7 år.
Jag vet att jag fick panik när han blev intervjuad på en svensk ambassad i Kanada. Han fick frågan vad min mamma heter.
- I don?t remember, svarade han.
Och typiskt honom, så förklarade han inte varför han inte visste det. Ja han är en man med få ord :D
Jag fick sitta bredvid, men jag fick inte hjälpa till vid intervjun.
Men du må tro att jag kastade mig över datorn när jag kom hem, för att förklara för MIG varför han ej klarat denna fråga.
Att min mamma övergav oss när jag var fyra år och att jag inte sett henne på 48 år. Och att hon helt enkelt aldrig var med i våra samtal. Och den gång jag nämt henne till min man, var bara vid ett tillfälle, när jag berättade att hon övergav sin familj för snart 50 år sedan. Och inte ens då, nämnde jag henne vid namn. Jag kallade henne bara för min mamma den gången jag berättade för min man.
Så vår väntan på beslut blev otroligt nervös efter det. Skulle MIG godta förklaringen på varför min man inte kunde min mammas namn???? Oooooooo det blev en mardrömsväntan faktiskt.
Men tacksamt nog godtog de vår förklaring. Det förstod vi när vi fick det positiva beslutet.
Så inte en chans att vi hade klarat den stora extrautredningsintervjun.