Hjälpen fanns inte där i tid. - självmord
Jag ville ventilera, diskutera, få kramar, stöd, förståelse. Hjälp..
Men går inte förstå att detta är verkligt. I två dagar har jag vetat att min vän är... död. DÖD. Borta. Ej existerande. Och jag har inte haft kontakt på nästan ett år, vi växte ifrån.
"Jag växte ifatt din osäkerhet, dubbelt så snabbt och det sved" - Kent
Men jag hade kvar kopplingar till oss. Så jag har tänkt "ska jag skriva? Nä... Det kanske vore konstigt "
Då trodde jag han levde, men medan jag funderade på höra av mig, var det försent, han hade redan varit död i 4 månader, och jag fick inte veta det förrän i förrgår, vilket jag är glad att ödet ordnade, för hade jag fått veta det för 4 månader sen när jag var självmordsbenägen i ett hemskt förhållande, hade jag kanske inte orkat bära beskedet och andas samtidigt.
Han sökte hjälp. Kö. De satte han på kö. Två månaders kö. Efter 1,5 månad, då sa han upp sig som levande. I oktober förra året, var då han beslöt för att ta hjälpen i egna händer, han tog sitt liv.
Jag har hört andra vara med om det, jag har sett det på film, men har aldrig själv upplevt det, hoppades jag aldrig skulle behöva, nu har jag varit med om allt hemskt en människa kan utstå, förutom kidnappning eller mord, (tänk på allt annat en människa kan tvingas uppleva så förstår ni att mitt bagage, är övermäktigt)
Vad.. Hur... Vad.. Jag ska till psykolog snart, står i kö..
Jag skulle komma dit för att prata om hinder jag har idag, konsekvenserna av ett misshandelförhållande, konsekvenserna av min äckliga uppväxt, konsekvenserna av allt slarv psykologer läkare arbetsförmedlingen gjort hittills där jag bodde förut och sökte hjälp. Men. Jag ska jag prata om att min vän inte finns längre. Att jag trodde han var.. fysiskt vid liv. Och konsekvenserna av detta. Var börjar man? Vad säger jag? Hur säger jag? Jag vet inte ens själv var jag ska börja eller sluta eller.. jag tror jag kommer lägga alla korten på bordet som här, ta upp allt i en liten sammanfattning och sen... Besöka min väns grav i sommar. Träffa hans föräldrar. De ville det. Jag var nära vän med han länge. Han är känd för min familj med. Följde alltid med på aktiviteter med mina småsyskon. Vi har känt varandra sen 2012.
Detta är inte verkligt. Jag vet inte när det är verkligt. Gångerna jag gråter och bryter ihop när jag klivit av bussen från jobbet, då är det verkligt. Anhöriga vet, men det känns fortfarande inte som realistiskt, jag sover inte jag gråter så fort jag inte fokuserar på något eller någon, sorgen finns där bredvid hela tiden.
Fan.. så jag tänkte dela hur jag känner här i en dikt.
" Jag lyssnar på dina låtar nu
De som innehöll alla ledtrådarna
Som bara en oro bakom ett uppsatt leende kunnat hitta
Jag hör på det du hörde
Gravar, försvinna, att du ingenting hade, när du inte hade mig, något brast inne i dig
Hör orden genom din svarta skinnstol där du satt i ditt dammiga rum som visade att du fastnat
Fastnat i smuts
Och att hur mycket du än putsade glasögonen
Så var världen inge mindre likadan
För dig var världen ingenting att hålla kvar, sedan jag övergav det sista levande i dig.
Jag trodde aldrig att jag skulle skriva en dikt om min vän
För att du valde att dö
(Valde)
Du valde inte det du bär på, du valde inte att finnas, och du valde inte att hjälpen höll dig i vänthallen som ledde till en mörkare destination än vi alla ville erkänna eller våga tro
Destination - ta ditt liv
För att prova om du där
Kunde få din efterlängtade ro
Förlåt att mitt förlåt bara är textat i en dikt
Och du redan är borta
Förlåt att jag inte hörde av mig en enda gång på ett år
av 31,536,000 tillfällen
Ett år är ett långt straff
För en människa som tynar bort
Sakta, en dag i taget.
Och du överlevde bara så länge jag erkände dig
Sekunden jag såg bort
Var sekunden då din själ förmultnade
Och gick ifrån dig
i mina spår
Att må dåligt
Kan vara jobbigt
Men att må dåligt
Med betoning på dåligt
Det betyder att vi inte kan vänta mer
Du mådde dåligt
Ändå fick du vänta. "
Tack ni som läste. Hjälp mig. Hjälp mig hjälpa mig själv genom det här när jag redan behöver hjälp.