30 år och barnlängtan, men sambon velar? Råd och stöd tack

Det kanske är en lite stor och läskig fråga att prata om som Barnfrågan. Gör det enklare för honom. Säg att du gått in på sista veckan på dina p-piller, att du glömt att boka en ny tid hos barnmorskan och att du funderar på att skita i det och fråga om han är ok med det. Då behöver han bara ta ställning till att han är ok med att det kanske kan bli barn framöver, han behöver inte göra upp en hel livsplan i huvudet.

Säg att du inte vill fortsätta med piller utan att han får sköta skyddet om han inte vill ha barn?

Min sambo ville verkligen inte ha barn alla fram till för ca ett år sen. Sen började han ändra sig lite men var absolut inte säker på om han ville ha barn och i november så frågade jag honom om jag skulle sluta med mina piller och han sa ja (med motiveringen att det kommer ju ta lång tid att bli gravid).

Idag plussade vi och han är helt överlycklig.

Min sambo blir 33 i år.

Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av denna tråd men behöver råd och stöd.

Vi är båda 30, varit tillsammans i snart 6 år. Vi har sagt att vi ska skaffa barn när båda är färdigutbildade och har fasta anställningar. Nu är vi där för jag är klar till sommaren. Men jag oroar mig för att han hela tiden har anledningar till att vi ska vänta. Tryggare anställning, bättre boendesituation, köpt/byggt hus, bättre lön, varit längre på jobbet, jobbat mer på relationen, jobbat mer på oss själva. Och vi jobbar på det där. Samma sak gäller förlovning, vi är inte förlovade idag.

Jag har alltid känt stort ansvar för att ha allt ordnat när man väl väljer att skaffar barn, jag vill göra "rätt". Nu har jag börjat släppa på det för denna kravlista tar aldrig slut och det är inte realistiskt. Tiden försvinner iväg! Men är rädd för att sambon fortfarande vill göra "rätt". Dessutom låter det ibland som om sambon inte vill ha barn pga av stor oro kring egen förmåga, papparoll vs mammaroll, gener och att vår relation ska bli sämre.

Jag vet att sambon vill ha barn pga hur han pratar om barnuppfostran, traditioner, barn- och familjaktiviteter. Vi vill båda ha mer än ett barn. Jag vill ha minst två. Vid ett par tillfällen har han sagt att tre är en bättre siffra och varje gång har jag sagt att det kanske inte går om vi väntar för länge. Det känns som om han förstår men ändå inte greppar hela bilden. Han fattar inger beslut i frågan och jag vill inte tvinga honom.

Samtidigt vill jag även säga att sambon visar stor hänsyn till mina känslor kring barnlängtan och att klockan "tickar" så att säga. Jag har tagit upp frågan många gånger det senaste året. Oftast får jag gehör och respons men oftast inget som känns konkret... senast sa jag ungefär "jag har tagit upp barnfrågan många gånger men ibland vet jag inte ens om du vill ha barn eller att du är säker på oss, och det känns som om jag tjatar och det är inte rättvist mot mig. Så nu måste du ta upp frågan". Och nu väntar jag.

Har hört en del mammor säga att mannen inte alltid blir helt redo och att man kanske måste vara mer bestämt och hård för de kommer bli mer redo.. vad tänker ni om det? Jag vill inte ha barn med någon som tycker att allt runt barnet är pest och pina..

Vad ska jag göra? Hur tänker ni? Är det någon i samma situation? Hur kan jag tänka?

Hm. Men då lägger jag ju beslutet på honom? Vet inte om det hjälper mig som vill ha ett beslut nu. Jag väntar ju redan på att han själv ska ta upp barnfrågan. Tänker det bara leder till att han känner sig tvingad eller lurad?

Det låter hemskt. Men jag ställde ultimatum, nu eller så gör vi slut. Detta helt enkelt för att det var så viktigt för mig, han visste inte om han ville ha och då var det bara för honom att välja. Jag sa helt enkelt att om vi inte skaffar barn kommer jag bli bitter och alltid hysa agg mot honom om vi förblir tillsammans så då kan vi lika gärna göra slut. Då gick han med på att försöka och det tog flera missfall, tårar och slit innan det gick vägen. Han var ?ointresserad? och jag hade önskat mycket mer engagemang under graviditeten men när dottern väl kom... ojoj vilken superpappa det blev. Nu är jag gravid igen (efter nytt ultimatum om syskon) och det är lika lite engagemang nu som sist kring nya graviditeten (Dock extremt engagerad i dottern) Blev ledsen och pratade med honom om detta och fick till svar att han vet att han kommer bli jättelycklig efter förlossningen, men nu är han livrädd att nåt ska gå fel med mig (höll på att förblöda första gången) eller att något ska va fel med bebisen så han vågar inte riktigt ta in allt. Förstår honom på ett sätt men ändå tråkigt. Jag kan bara råda dig att tala klarspråk med honom. Vet han att han vill ha barn får ni sätta en gräns att senast när du fyller 31 ska ni börja försöka eller liknande... gör inte misstaget att vänta ut honom för han kommer troligen aldrig känna sig redo.

du är "klar till sommarren"?

då har ni inte båda jobb och fastanställning som ni tillsammans bestämde att det skulle ha behövts för att skaffa barn. Så bli klar med utbildningen, skaffa ett jobb o ta dig igenom provanställningen o sen kan ni prata.. du lär vara där inte förrän februari 2019

Lurad för att han måste ta ansvar?

Du kan ju alltid ställa ultimatum att ?nu eller så lämnar jag dig?

Eller så får du helt enkelt leva på hoppet och riskera att åren går utan att han blir redo.