Hur reagerade hunden när ni fick barn?

Ingen av våra hundar brydde sig särskilt om det faktisk men vi gjorde ingen stor sak av det.

Den yngre är helt ointresserad av barn och har alltid varit, han luktade på henne och sen var det inte mer.

En äldre älskar barn och var väl mer på, men försiktig. Nosade och låg gärna nära henne men har aldrig hoppat eller så på henne, trots att han är sån egentligen. Nu är hon fyra och han är utan tvekan hennes bästa vän och lekkamrat.

Båda våra är jakthundar och vana att arbeta och vi såg självklart till att de fick fortsätta med det!

Följer då vi ska ha barn i november/december och har en hund. ????

Skulle nog vilja säga att det i de flesta fall går bra.

Men de finns de fall där hunden är väldigt mattekär tillexempel och kan utveckla negativa beteenden om den känner sig åsidosatt/bortglömd.

Jag har en hund som jag absolut inte vet hur hon kommer reagera. Men jag kommer köra på att hon ska vara delaktig i allt och hela tiden. det hon själv vill förstås. Ropa henne till mig när vi sitter i soffan och ammar för att klappa henne samtidigt. Ta med hon in i badrummet när vi byter blöja och ge henne nån godis samtidigt som man pratar med henne....en sak kommer hon gilla iallafall, och det är nog uppgiften att ligga vakt under matbordet för att hålla rent på golvet sen när det är dags för det.

Jag var övertygad om att allt bara skulle bli kul för vår golden eftersom vi har barn sen tidigare och hon gillar barn. Så jag var rätt oförberedd när hon blev svartsjuk.
Värst var de första månaderna då folk uttryckte sin glädje med pipig röst och sen tittade ner i barnvagnen utan en blick på henne! En del förstod bättre och började med att hälsa på henne. Men det märktes att hon dittills varit van att vara medelpunkten och kände sig ledsen över att inte vara det längre.

Angående klumpig och ivrig så har det gått över förväntan. Det är ju först när barnet börjar gå som det blir ett problem och de har ju nära att falla.

Sen är man ju hemma mycket mer och det gillar vår hund även om hon får störd vila.

Vad roligt att jag fått så många svar :) Antar att jag bara övertänker hela grejen :D

Min tanke är absolut att hunden ska va delaktig i allt och ALDRIG bli åsidosatt, jag vill aldrig neka henne att vara med! Hon är som jag tidigare skrivit en familjemedlem hon också, även om det kommer en bebis i huset :)

Jag har kommit överens med sambon att vi kommer ha babysaker framme i god tid. Säng, skötbord, vagn osv så att hon blir van med dessa nya grejer före de kommer i användning :) och att hon ska få hem en filt eller nåt att dofta på innan vi kommer hem från sjukhuset sen :) Min sambo får då ta in bebisen så jag har händerna fria till att hälsa på henne ordentligt innan det är dags att träffa den nya familjemedlemmen :) Hon ska få nosa och "undersöka" den lilla så länge hon vill tillika som jag ger uppmärksamhet till henne så hon känner att jag är glad att vara hemma med henne :)

Såhär tänker jag iaf nu, hur det ser ut sen på hösten kan ju vara en annan sak, men för mig är det väldigt viktigt att hunden även i fortsättningen får uppmärksamhet och tid med mig, även om vi har en liten bebis :)

Vår hund som tyvärr inte finns kvar stämmer in på beskrivningen av din hund. Han var mycket barnkär, glad, ivrig och överaktiv och skulle troligtvis fått Adhd-diagnos om han varit människa. Med båda barnen så hände det 2-3 ggr att han kissade inne när de var nyfödda, nån slags avundsjuka skulle jag tro. Mot barnen var han bara kärleksfull och pussig, men där fick man vara med så det inte blev för mycket. Men han lugnade sig när det gällde våra barn, det blev ju vardag för honom. Värre med ivrighteten när andras barn kom på besök.

Han var väldigt tålig och klok. Han sa ifrån men gjorde dem inte illa. Han var inget vaktig före barnen kom men blev det sen genom att han började skälla om någon ringde på dörren. En gång lyckades ett av barnen öppna grinden och gå ut på garageuppfarten vid kanske 2 års ålder. Jag var inne nån minut i köket, skulle hämta något och hunden började tokskälla, så jag sprang ut. Hunden hade varnat för fara! Så klok hund <3.

Härlig hund du hade <3 hoppas min blir typ lika :)

Min hund blev ett nervvrak när jag kom hem med babyn. Försökte bitas. Fick omplacera.

Vår hund började vakta babyn. När babyn började gny/gråta när den sovit sprang den genast och hämta oss eller varnade oss.
Nu är babyn 2 år och dom är bästa vänner. Barnet brukar sitta på golvet och äta med han (hunden), dom dricker vatten ur samma skål. Ja, hon äter faktiskt hans torrfoder också, men hon frågar snällt före om hon får ta en. Då brukar han sätta sig och titta när hon tar en. :D 
Dom jagar varandra i cirklar. Men ibland slår hon hunden. Hon förstår ju inte. Han biter henne aldrig. Han är jättesnäll mot henne. Men han är rädd för henne när hon stormar fram med dockvagnen.

Frida: Jag hoppas verkligen att du inte låter ditt barn dricka ur samma vattenskål som hunden och låter henne äta hundens torrfoder! De flesta barn testar, ja... Men att låta detta ske är bara fel tycker jag.. Även om det är viktigt att hunden inte vaktar sin mat så ska ALLA veta att när hunden äter får den göra det ifred utan att någon är där och bråkar...

Att hon slår hunden är inte heller bra, hoppas verkligen du som förälder då säger ifrån riktigt ordentligt! Ett 2årigt barn SKA förstå att man inte slår, varken djur eller människor, så är det bara!

Det är jättebra att er hund inte reagerat nämnvärt men oberoende är det INTE okej att låta barnet göra vad som helst, vare sig man är 2, 5, 10 år eller äldre!

Han var gammal (11 år) när vi väl fick barn. I början gick det jättebra. Han ville väldigt gärna ha koll på barnen. Ju äldre de blev, desto mer märkte man av att han inte mådde bra av att få "småsyskon". Varje gång jag vaknade på natten så var han vaken och höll koll på ungarna. Han var en extremt flockmedveten jack russell. Han var med på allt jag gjorde med barnen.

När barnen började krypa och ha sig fick han flytta hem till min mamma. Första veckan hos mamma gjorde han inget annat än åt, gick ut och gjorde det han skulle (fort ut, göra det man ska och sen ville han hem igen) och sov.

När de kom på besök hos oss blev han jätteglad att se oss och tyckte det var skönt att få följa med mamma hem igen. I ett drygt år bodde han med mamma innan han blev akut sjuk och var tvungen att tas bort.

Hade han varit yngre när vi fick barn så hade det säkerligen gått bättre. Han var inte överdrivet förtjust i bebisar men barn från 4-års åldern ungefär och uppåt älskade han.