Min sambo vill supa ihjäl sig...

Lämna, du har gjort det du kan, är han ett offer i sitt liv i sin kropp så kan ingen påverka det förrän han gör det. Du kommer aldrig känna att du har en partner bara en son du ska ta hand om och det är inte rätt, var inte medberoende det är fruktansvärt, jag vet för jag lämnade just en sån relation och det skadar dig otroligt mycket mer än du märker när du är i det, tänk på dig och ditt liv han är inte ditt ansvar människor dör varje dag och ärligt talat, som hans liv verkar förtjänar han frid i graven, känner en som dog av missbruk och hans liv var precis lika tragiskt, vi anhöriga känner sorg. - men lugn att han inte smärtar mer.

Vad än döden är så i hans fall var det bättre alternativ än livet och sånt måste man respektera.

Vilket löjligt och oseriöst svar! Vad tror du att ambulanspersonalen skulle göra? Man ringer inte 112 för att någon är berusad om det inte är fara för livet, alltså att någon fått en alkoholförgiftning.

Det tar många många år att supa ihjäl sig. Min egen närstående blev långt över 70 och han drack starksprit, vin och öl varje dag i 40 år. OCH klarade jobbet. Problemet är ju inte han själv, problemet är ju för omgivningen att leva i eländet. Säg till honom att om han vill supa ihjäl sig så kan han göra det utan dig. Det enda som hjälper är att helt enkelt sparka ut honom. När man förlorar något stort, så finns chans att han ber om hjälp och skärper sig. Men det är det ENDA som hjälper.

Jag hade gått för länge sen, vad får du tillbaka för gott i förhållandet?

Håller med

Vi har haft tusentals samtal så det hjälper inte.

Då tycker jag du ska lämna. Det måste kännas jättetufft men i längden tror jag att det är bäst för er båda. Det kan vara ett uppvaknande för sambon om du har tur.

Vi har inte varit tillsammans så länge och det har varit så mkt problem hos mig som han har ställt upp och hjälpt mig med. Därav är det så mycket svårare att inte finnas kvar nu när problemen ligger hos honom.

Förut har jag även druckit mkt med honom. Nu har jag ett sånt svårt arbete (sen ett par månader) så jag varken kan eller vill.

Jag är mao inte heller oskyldig i allt detta eller medberoende.

Skillnaden mellan oss är att jag kunde sluta tvärt när jag bestämde mig för det medan han har förklarat att hans kropp inte klarar det utan han behöver trappa ner ett tag. Måste tillägga att då drack vi sammanlagt kanske 30% av vad han ensam häller i sig nu. Men detta är anledningen att jag stannat. Jag trodde att han åtminstone skulle försöka minska, men han har trappat upp intaget sedan jag inte behöver hans hjälp mer.

Jag är på väg hem och tänkte försöka få hem honom ikväll, men det är nog redan för sent. Jag slutar alltid senare.

Jag reagerar på att du skriver att "ultimatum inte funkar". 

Mina ultimatum funkar alltid eftersom jag inte hotar med något jag inte tänker genomföra. En varning sen händer det. Jag är nämligen själv uppväxt med en alkoholistförälder.

Jag tycker ni ska bli särbo. Sen söker du ensam vårdnad om barnet med hänvisning till hans problem och säger att "sonen får du träffa när du är nykter, jag kommer att stå med alkometern vid dörren".

Funkar inte det så funkar inget.

Boende. TS är samma kvinna som gnällt över att hennes pojkvän bodde på krogen men sen när hon ingen hade råd med eget boende dög det att flytta in hos honom, han ville förvisso inte ge henne nycklar men det löste sig tydligen. Nu när hon har någonstans att bo igen så vill hon ha en anledning att dumpa fyllot.

Det stämmer, men jag har ALDRIG gnällt på honom.

Visade honom tråden och särskilt ditt inlägg så stort Tack för det

Nu vill han göra ett sista försök och jag ger honom dessa 4 lediga dagar att bevisa det.

Jag är snart hemma igen, men har 3 st som vill bo med mig, bostadmarknaden i Sthlm är så svår. Därav kanske du förstår varför jag gjorde som jag gjorde?