Lillebror självmordsbenägen- fruktar för mammas liv

Jag ska försöka göra denna text så kort och sammanhängande jag kan.

Min lillebror är självmordsbenägen.

Mycket (och då menar jag MYCKET) har hänt i mitt och hans liv de senaste åren. Han är 12 år och har alltid varit en social, busig och lite halvstöddig person, som vet vad han vill. Trots att vi är varandras motsatser, har vi alltid haft en fin relation. Jag är en tjej på snart 21 vårar.

När vår mamma, eller hans pappa, inte nått fram till honom, har jag varit den som fått honom att lyssna. Jag har alltid tyckt att jag förstått honom bäst, och han har aldrig varit otrevlig eller respektlös mot mig. (Vilket han annars har en tendens till att vara)

Vi har kort sagt haft en relation med väldigt mycket respekt och förståelse för varandra, trots att vi inte spenderar särskilt mycket tid tillsammans.

Men för ca en månad sedan vände verkligen ALLT. I början vägrade han "bara" att gå till skolan, och ville istället spela tv-spel. En typisk tonårsfas, tänkte jag.

Men detta utvecklade sig. Han började vara vaken hela nätter, sova bort hela dagar. Vägrade äta, vägrade duscha, slutade gå på sina fotbollsträningar och började plötsligt uttrycka att han hatar mamma och sin pappa.

Detta fortsatte, och nu för tiden är han helt utom kontroll. Inte ens jag nåt fram till honom. Han skriker, slår mamma blåslagen över armar och ben, uttrycker KONSTANT att han ska ta livet av sig, att han hoppas att mamma dör osv osv.

Min mamma har redan fått gå igenom Så så så mycket, och jag märker att hon verkligen inte orkar mer. Hon försöker ta hjälp av BUP men min bror vägrar att gå dit.

Vi kan inte sova på kvällarna för att han tar sönder ALLT. (Kastar ner tavlor, ristar in hemska meningar på väggarna, välter omkull möbler, förstör personliga saker, river sönder bilder etc etc.)

Och det jobbigaste och konstigaste är att kan kan göra detta HELT oprovocerat.

Jag är rädd när jag ska sova. Jag har precis gömt alla knivar i köket eftersom han hotar med att "mamma inte kommer vakna imorgon" och att "han ska skära upp sina handleder".

Jag har verkligen INGEN aning om varför han helt plötsligt har blivit såhär? Kan alla de andra sakerna som skett under åren (mycket bråk hemma, skilsmässa, dödsfall), ha varit en tickande bomb som byggts på inom honom och nu totalt exploderat?

Men varför uttrycker han då ett sådant genuint, intensivt hat mot mamma, som ALDRIG gjort honom något ont. Vår mamma har verkligen fått stå ut med så otroligt mycket skit, men alltid satt både mig och honom i första rum. Varför hatar han helt plötsligt henne? (Sakerna han säger till henne är så fruktansvärda, jag har aldrig hört någon uttrycka sig så hatiskt. Verbal misshandel)

Min mamma är förstörd. Min lillebrors pappa har bokstavligen uttryckt att han har gett upp hoppet om honom och har "avsagt sig sitt faderskap".

Mamma kan inte gå till jobbet för att hon måste se efter min lillebror så att han inte skadar sig själv eller river ner hela huset.

Hon gråter Och skakar konstant. Hon är utmattad och har börjat tappa minnet.

Vad kan jag göra? Att sätta mig ner och prata med honom har jag sedan länge försökt men det finns inte på kartan.

Kan man få någon tvångsinlagd på psyk?

Jag fruktar för både mammas och min lillebrors liv.

Jag själv lider av en väldigt grov anorexi, och har blivit inkallad att läggas in. Men jag vågar inte lämna mamma ensam med honom. Men samtidigt orkar jag inte bära detta själv.

Hur kan jag göra? Jag går snart sönder, jag med