Alltid lämnad, ingen vill ha mig..

Ledsamt att läsa din text, tråkigt att du känneer så:( Nu känner jag inte dig men jag går efter mina egna efterhet, jag personligen har känt mig ensam och har gjort de i många år, hade bra vänner en gång i tiden men har insätt att jag kanske va lite tillbaka dragen vilket gjorde att dom börja skita i mig, jag dricker inte heller vilket gjorde att man va inte välkommen på fester heller...o vissa vänner har man växt ifrån, idag är mina vänner mina syskon och mina 2barn,

Förstår hur du känner när de gäller kärleken där, de är inte kul, speciellt när man har bott ihop och allt påminder om personen, du borde ändra om hemma o göra de till ditt egan igen, hon har valt en annan vilket innebär att hon inte älskar dig! De måste du inse! Man lämnar inte o springer inte till en annan om man verkligen älskar! Kapa all kontakt med henne och du kommer se att med tiden så blir de bättre och du lär hitta en ny

Jag vet att jag borde kapa kontakten men jag älskar henne så mycket att jag inte klarar det. Hon säger att hon bryr sig men sen då? Hon är mitt enda hopp...

Kan inte sova ordentligt, vaknade för 1 timma sen. Det är som att kroppen vill plåga mig för all vaken tid tänker jag på henne och undrar "tänker hon på mig?"

Och så analyserar jag vad det är för fel mig som gör att jag blir lämnad över en killes skull. Jag är inte älskad av nån förutom min familj som inte bor här. Men det räcker inte, jag vill också ha en lycklig kärlek men det kommer inte ske. För ingen kan komma upp till hennes nivå och i slutändan blir jag troligtvis lämnad igen och hamnar på botten. Jag meningen stark längre, är trasig och ingen vill kämpa för mig. Så jävla oälskad för jag duger inte hur "fantastisk" jag än är. Man ser mig bara som en vän trots all kärlek jag ger.

Kanske svårt att inse nu men du måste försöka! Hon visar tydligt att hon inte vill vara med dig! Att hon säger att hon bryr sig inebär inte att hon vill vara tsm med dig, du gör inte saken bättre att sitta och vara ledsen över nån som inte vill vara med dig, tycker de låter som du är påväg in i en depression? Kanske prata av sig lite o gå på terapi?

Jag tolkar det som att du är kvinna iom att du skriver att hon lämnade dig för en kille? 

Oavsett, du behöver gå i terapi, älska dig själv  och lära dig att trivas ensam. Först när du gör det kan du släppa in andra i ditt liv. KBT, psykoterapi eller hypnosterapi är tre olika sätt. Hypnosterapi går fortast och är enklast. Enligt amerikanska studier också effektivast. 

Byt lgh, leta någon att byta med eller sök en ny själv alt sälj och köp en ny som passar dig och dina behov. Kanske ska du också då passa på att sälja allt och starta om med precis det du vill ha i din bostad. Om du vill bo kvar, renovera och byt ut möblerna, möblera om osv. 

Kvinnan som lämnade dig behöver du glömma. Hon vill inte leva sitt liv med dig. Hon kan bry sig om att det går bra för dig i alla fall, men för DIN skull behöver du bryta helt, ta bort från alla sociala medier, ta bort telefonnummer, radera sms osv. 

Fundera sen ut vad du gillar att göra. Meka med bilar? Måla? Dansa? Väva? Virka? Lära dig nya språk? Gå en kurs. Då kommer du ut och pratar med folk. Du kan också söka vänner via någon kontaktsajt, bered dig dock på att där finns en hel del rötägg och arslen, men försök ignorera dem. Alt sätt ut en kontaktannons i någon tidning. 

Jag har varit där du är nu, men nu har jag tagit kommandot över mitt eget liv. Jag bestämmer om jag ska sitta och ha tråkigt och må dåligt eller om jag ska göra något åt det. Depression har jag haft och har ibland fortfarande, utbränd är jag men jag kan hantera det för det mesta. Att syssla med något jag älskar (all slags hantverk) har gjort underverk för mig.  

Jag vet inte vad eller hur jag ska göra. Ser bara livet som en ensam väg, redan suttit på många storhelger för man inte haft någon att dela det med och nu kommer det tillbaka igen. Jag förstår att jag inte kan tvinga någon att vara med mig men jag har försökt så mycket men kastas tillbaka i skiten ändå. Man kan inte resa sig upp hur många gånger som helst.

Jag tror också att jag är det, för många år sen sökte jag hjälp för det men det hjälpte inte överhuvudtaget. Det va hon som fick mig ur det, inte hjälpen jag sökte. Så har tappat tron på det med...

Är så desperat att jag skriver här för jag inte har nån att ventilera med eller att gråta ut hos

Du har fått råd men bara du kan bestämma för vad du ska göra. Att göra ingenting löser inget alls. Att vänta på att någon annan ska komma och 'rädda'en är inte heller bra, om den personen sen försvinner så hamnar du i samma läge som nu. 

Lär dig leva lyckligt med dig själv, något annat alternativ finns egentligen inte. 

Förstår att du är ledsen. Det finns inget som säger att du inte kommer att träffa någon ny, såvida du inte själv bestämmer dig för det.

Det låter lite som att din partner var ditt liv. Det kan vara väldigt tungt att bära för en partner.

Tycker att du ska flytta o efter ett tag skaffa en hund / ett djur o glöm inte bort den kärlek den ger dig, va alltid glad o positiv emot den så blir din dagar enklare också! Sen ut o kämpa för att komma loss och upplev världen istället för att låta åren gå utav att deppa under ett tak!

Tycker att du ska flytta o efter ett tag skaffa en hund / ett djur o glöm inte bort den kärlek den ger dig, va alltid glad o positiv emot den så blir din dagar enklare också! Sen ut o kämpa för att komma loss och upplev världen istället för att låta åren gå utav att deppa under ett tak!

Det har gått några veckor nu och allting känns fortfarande lika piss. Hon har gått vidare helt och är med honom hela tiden. Vill inte försöka alls. Har berättat hur jag känner och vad jag vill förändra men det hjälper inte. Hon fortsätter att höra av sig, inte mycket men lite grann. Vet inte om hon gör det för hon vill va vän eller för att hon tycker synd om mig. Undrar hur länge det kommer pågå innan hon slutar helt...

Testade att gå på bio själv och det va riktigt hemskt, kändes bara fel och jag såg ingen glädje i det alls. Har kontaktat en psykolog och har fått tid om 1 månad. Men ser inte riktigt hur den personen ska kunna hjälpa mig att få närhet och vänner.

Jag har aldrig trivts att vara själv och nu är det värre än nånsin, har liksom ingen att vända mig till längre. Det är knappt att får ihop min vardag.

Känner igen mig i mycket av det du skriver. Vet inte vad jag ska ge dig för svar egentligen, det känns så sorgligt bara när du uttrycker dina tankar och känslor...(givetvis är det en stor sorg att mista sin livs kärlek!!) men det är nog ett bra steg att du får prata, älta och ut med allt som snurrar inom dig. Behöver du någon som orkar lyssna (läsa) på eländet så skriv gärna pm till mig, du är inte ensam!! <3

Bryter ihop varje dag, för jag inser att för varje dag som går faller hon mer och mer för honom och jag glöms sakta bort. Och det här att jag inte kan vända mig till någon för jag känner ingen jag kan prata med eller skriva till. Man börjar undra om det ens är värt att leva ett så olyckligt liv. För jag har ändå inte räckt till i slutändan under de senaste 15 åren så varför skulle jag göra det i framtiden? Har du det liknande?

Du... Sitt inte hemma o vänta på henne! Hon kommer aldrig tillbaka. Tyvärr. Kan du flytta tillbaka? Till din stad?

Jag har inga vänner att varken kunna ringa eller umgås med så det blir ju att jag bara sitter hemma och slösar bort mitt liv. Kommer från en väldigt liten stad så det enda som finns där är min mamma..